- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
557-558

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezianskt glas ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmögenhet befanns väsentligen hopsmält, gjorde
välgörenheten till sin lifsuppgift. Dagligen
vandrade hon omkring i Jakobs och Johannes’
församling i Stockholm, uppsökande personer, som
voro verkligt nödlidande och förtjenta af hjelp,
för att på sitt eget glada, aldrig gudsnådliga sätt
trösta dem och bereda dem understöd dels af egna
medel, dels genom att för dem intressera lyckligare
lottade samhällsmedlemmar. Hon var ledamot af
styrelserna för flere föreningar och anstalter
med välgörande ändamål. Under koleraåret 1853
verkade hon såsom sekreterare i den filantropiska
fruntimmers-centralkomité, hvars ordförande var
Fredrika Bremer (se denna, sp. 1108). Hon dog i
Stockholm d. 4 Nov. 1864. Hennes graf, på Johannes’
kyrkogård, är en skänk af Jakobs och Johannes’
församling. Några dagar efter hennes död stiftade
drottning Lovisa, till åra för hennes minne, Lotten
Wennbergs fond för hjelpbehöfvande
. – Hennes syster,
Hilda Karolina W., född i Stockholm d. 22 Nov. 1828,
har egnat sig åt samma menniskovänliga värf. Hon
anställdes 1871 hos Karl XV för att utdela hans
fattigunderstöd och innehar samma befattning hos
Oskar II och drottning Sofia.

Venne [fe-], Adriaen van de, holländsk målare, f. i
Delft 1589, d. i Haag 1662, var lärjunge till en
guldsmed Simon de Valk i Delft och verkade först i
Middelburg 1618–24, sedan i Haag från 1625, då han
der blef mästare i Lukasgillet. Han var 1656 med om
inrättandet af ett nytt gille (Confrérie) i Haag,
och han målade porträtt, landskap och genre. Bland
bilder, som tillhöra hans första tid, då han visar
sig hafva mottagit flamska intryck, särskildt af Jan
Brueghel d. ä., märkas tvänne förträffliga landskap:
Sommar och Vinter (1614, i Berlins museum), som höra
till de bästa af hans sällsynta arbeten i denna art
af måleri, vidare skildring af den fest, som gafs,
då holländarna 1609 slöto stillestånd med ärkehertig
Albrekt af Österrike, Spanska Nederländernas regent
(1614, i Louvre), och Prins Morits besöker kermessen
i Rijswijk
(1618, i Amsterdams Rijksmuseum). Bland
hans i Haag målade taflor påminnes om Konungens
af Böhmen jagt
(1627, i grisaille, flere gånger
utförd) och Prins Fredrik Henrik till häst med följe
(1635, grisaille, i Rotterdams museum). Berömdt
är särskildt hans Själafiske med realistiskt
framställda, men symboliserande protestantiska och
katolska andliga, som »fiska själar» (Amsterdams
Rijksmuseum). I Sveriges Nationalmuseum finnas af
honom Faraos dotter upptagande Moses (grisaille) och
Konungarna tillbedja Kristusbarnet (1644, grisaille).
C. R. N.

1. Wennerberg, Gunnar, skald, tonsättare, lärare,
ämbetsman, föddes d. 2 Okt. 1817 i Lidköping, der
fadern var kyrkoherde. Efter att hafva genomgått
Skara skola och gymnasium blef han student i Upsala
1837. Der studerade han först klassiska språk och
naturvetenskap, senare filosofi och estetik, dervid i
synnerhet Spinozas djupa tankebyggnad fängslade honom
och utgjorde hans älsklingsstudium. Den begåfvade
studenten och barytonen fann inträde i dåtidens
vittra Upsalasalonger och kom i beröring med Upsalas
berömda män, en Geijer, Atterbom, Hwasser, Järta,
Palmblad, Bottiger m. fl. W:s första studenttid
sammanföll för öfrigt med sådana tilldragelser
som Geijers »affall», den almqvistska »Det går
an»-striden, skandinavismens frambrytande bland
studenterna, sträfvandet för en studentförening och
bildandet af »allmänna sången». Af stor betydelse för
W:s utveckling som skald och musiker var den krets
af vittra, musikaliska och qvicka ynglingar, hvilka
samlades under namnet Juvenalerna (se d. o.), och till
hvilka W. slöt sig 1843. För denna krets skref han
en hel mängd sånger, samfödda i ord och toner. Bland
desssa sånger var en trioserie för tenor, baryton och
bas, som tillkom åren 1846–47 och 1860 utgafs under
titeln De tre och som, efter tenorens afflyttning
till Stockholm, följdes af de berömda Gluntarne,
30 duetter för baryton och bas. Dessa duetter, i
hvilka på ett mästerligt sätt skildras episoder ur
studentlifvet, tillkommo från hösten 1847 till början
af 1850 (de sista sju skrefvos i Skara). Redan 1848
voro flere af dem spridda i afskrifter ej blott inom,
utan äfven utom Upsala. Den begärlighet, med hvilken
de mottogos, framkallade från författarens sida ett
motvilligt medgifvande till deras tryckning, och de
utkommo i häften 1848–51. Namnet »Gluntarne» fingo
de af följande anledning. En bland Juvenalerna (Otto
Beronius) var synnerligen lycklig i föredragandet af
upländska bondvisor och utmärkte sig särskildt i en
sådan, som började

»Inte vet jag hva hä’ ä’ sum fallerar
gamle glunten [d. v. s. pojken] Mitkel vår».

Han erhöll efter den visan inom kamratkretsen
binamnet »Glunten». Då de nya duetterna sedan
skrefvos för honom och »Magistern» (Wennerberg),
förekom hans binamn i texten och gaf sedan sitt namn
åt sångerna. »Gluntarne», som tillegnades Beronius
och pianoackompanjatören (sedermera Förste direktören
för K. M:ts hofkapell och spektakler frih. E. von
Stedingk), hafva icke förlorat i popularitet under
årens lopp, utan tvärtom på senaste tiden alltmera
fått tillträde till den offentliga konsertsalen. Ord
och musik utgåfvos å nyo 1862, orden särskildt 1876
samt 1882 (i 2:dra bandet af W:s »Samlade skrifter»,
der beledsagade af en historisk inledning och
upplysningar). W. hade redan före »Gluntarne»
utgifvit en samling »frihetssånger», körer för
Upsalasången, hvilkas text närmast slöt sig till den
nybomska fosterländska tonen och var liksom denna
icke utan en biklang af chauvinism. W:s popularitet
var omkr. 1850 utomordentligt stor. Då han, som 1845
blifvit filos. magister, 1846 docent i estetik och
anförare för studentsången samt 1849 utnämnts till
lektor i filosofi och modersmålet vid Skara gymnasium,
vid denna tid företog en resa genom Sverige, firades
han med tillställningar så storartade, att de
icke i mannaminne haft sin like. År 1850 invaldes
han i Musikaliska akademien, och s. å. erhöll
han Karl-Johans-priset af Svenska akademien »för
sånger» – hette det –, »som voro för allmänt kända
att erfordra något vidare vitsord». Såsom lärare
verkade han med stor framgång och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free