Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezianskt glas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällspord lärareförmåga något mer än ett årtionde,
men derefter togos hans krafter i anspråk för mera
omfattande uppdrag. I början af 1860-talet kallades
han till hufvudstaden för att medverka såsom ledamot
i en komité (1861–62) för Nationalmuseets ordnande,
och 1863–64 sändes han utomlands för nämnda museums
räkning. Det var nämligen hans nära vän konung Karl
XV:s afsigt att W. skulle blifva Nationalmuseets
intendent, men då löneförhållandena icke gestaltade
sig så, som konungen önskat, fästes W. likväl i
hufvudstaden, såsom tillf. expeditionssekreterare
och byråchef 1865 för den afdelning inom
Ecklesiastikdepartementet, som handlägger ärenden
rörande elementarundervisningen. Från denna
plats kallades W., som 1866 invalts i Svenska
akademien, d. 3 Juni 1870 efter F. F. Carlson till
ecklesiastikminister i Adlercreutz’ ministèr. Förut
jämförelsevis främmande för politiken, kom W. nu att
spela en rätt framstående rol, äfven i försvarsfrågan
(1871 års urtima riksdag), men naturligtvis i
främsta rummet vid behandlingen af de ärenden, som
rörde hans eget departement, och hvarvid han ofta,
tack vare sin mindre vanliga vältalighet, fann
ett vänligt öra hos riksdagen, ej minst hos dess
Andra kammare. W. kom att kontrasignera en hel del
vigtiga förordningar, såsom fattigvårdsförordningen,
förordning om allmän enke- och pupillkassa för
presterskapet, enkekassa för folkskolelärarna,
förordningarna om upphörandet af teatercensuren,
afskaffandet af de säljbara apoteksprivilegierna, den
tekniska undervisningens ordnande, lönereglering för
elementarlärare, ordnande af veterinärundervisningen,
understöd åt elementarläroverk för qvinlig ungdom,
lapparnas och finnarnas undervisning m. m. Äfven för
qvinnans tillträde till högre akademisk undervisning
och till olika sysslor verkade han. Det var ock
under hans chefskap för Ecklesiastikdepartementet,
som den så länge omstridda »medicinska frågan»
(om Karolinska institutets ställning till den
medicinska bildningen) erhöll sin slutgiltiga lösning
(k. br. d. 12 Dec. 1873). Han planlade också under
denna tid en reform af elementarundervisningen och
sökte motverka den öfveransträngning, hvaröfver
klagades, samt började nedifrån genom den 1873
utfärdade undervisningsplanen för läroverkets tre
lägsta klasser. Läroverksreformens utvidgande äfven
till det högre stadiet hann W. icke genomföra,
emedan han d. 11 Maj 1875 utträdde ur statsrådet
tillsammans med fyra af sina kamrater. Det såg en tid
ut, som skulle W. mottaga kräklan öfver det stift,
der han födts och verkat som lärare, men då han ej
nådde förslagsrum, utnämndes han i stället d. 21
Maj 1875 till landshöfding i Kronobergs län. Der
verkade han i tretton år såsom en synnerligen
ansedd länschef. Landstinget utsåg honom 1876
och 1884 till ledamot af Första kammaren, der han
med ifver deltog i debatten, särskildt i frågorna
om undervisningen, om försvarsväsendet (han var
motståndare till kompromissen med grundskattefrågan),
kommunikationsväsendet, edgången (dervid han kämpat
för afskaffande af officiella eder)
samt i kyrkliga lagstiftningsfrågor, hvarvid han
uppträdde såsom målsman för en friare riktning. Från
midten af 1880-talet kom W. i en oppositionel
ställning till regeringen. Han uppträdde vid
1885 års riksdag mot härordningsförslaget,
var vid 1887 års Majriksdag en af de skarpaste
oppositionsmännen i den konstitutionella frågan om
»ny eller fortsatt» riksdag, och 1888 invaldes han,
fastän förtroendeämbetsman, i konstitutionsutskottet
och blef dess ordförande. Länge stannade han dock
ej i detta utskott, ty kort efter riksdagens början
inkallades han, som slutit sig till tullskyddspartiet,
å nyo i regeringen såsom ecklesiastikminister. I
denna egenskap framlade han 1890 ett förslag till
läroverksreform i samband med lönereglering. Dess
hufvudpunkter voro elementarkursens fördelning i
tre fakultativt fristående kursafslutningar vid
tredje, femte och sjunde klassens slut, lästidens
förlängning från trettiosex till fyrtio veckor,
införande af skolafgifter för de öfre klasserna, meå
stark befrielseprocent, samt indragning och ombildning
af smärre läroverk. Denna reform strandade, liksom
löneregleringen, icke på något principiell motstånd,
utan på de vilkor i afseende å latinets inskränkande
till fyra årsklasser, hvilket Andra kammaren
fordrade såsom förutsättning för löneförbättringen,
men hvarpå Första kammaren icke ville gå in. Endast
en del af de föreslagna ändringarna om de smärre
läroverken blef riksdagens beslut, men W. förberedde
emellertid ett nytt förslag på hufvudsakligen samma
principer. Under sin andra ministertid genomdref
han i öfrigt döfstumundervisningens ordnande,
qvinnors valbarhet till skolråd och fattigvård,
helsovårds och sjukvårdsstadga för landsorten med en
ändamålsenlig länshygien och definitiv lönereglering
för provinsialläkarna, nybyggnadsanslag till
Konstakademien, förordning om likbrännings ordnande
samt den nya stadgan för filosofie kandidat- och
licentiatexamen, såsom tvänne särskilda examina (utan
latin såsom lagtvunget ämne), genom hvilket det första
och vigtigaste steget togs till en examensreform,
i samband hvarmed universitetsundervisningen äfven
reglerades i vigtiga punkter. Med hans kontrasignation
utfärdades äfven statut för Sveriges yngsta högskola,
Göteborgs, hvilken af W. invigdes i Sept. 1891. Kort
derefter, d. 6 Nov. 1891, lemnade han med pension
sitt statsrådsämbete. Anledningen dertill voro icke
de anmärkningar Andra kammarens hälft uti 1891 års
konstitutionsutskott gjort mot hans åtgärder i några
frågor, utan den meningsskiljaktighet, som yppade
sig mellan honom och statschefen i en akademisk
befordringsfråga, tillsättandet af extraordinarie
professuren i oftalmologi vid Karolinska institutet.
Huru mycket än arbetet i skolsalen, rådkammaren,
länsresidenset och riksdagen upptog W:s tid,
gjorde han icke sällan besök i såväl tonkonstens som
diktens land. Som musiker så godt som helt och hållet
avtodidakt, studerade han sig dock småningom in i
äfven mera lärda och invecklade konstformer. Hans
kompositioner äro uteslutande satta för en eller flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
