Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wennerberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälst förses med dubbla afloppsöppningar för den
skämda luften, nämligen upptill, då kall luft
införes, och nertill, då förut värmd luft användes,
således för vinterventilationen. Man bör dessutom
vid fabrikers ventilation iakttaga, att, såvidt
möjligt, afloppsöppningarna anbringas i närheten af
de ställen, der de skadliga gaserna, ångorna eller
dammet utvecklas, så att dessa icke få tillfälle
att sprida sig i rummet. Ett vigtigt vilkor för
ventilation i allmänhet är naturligtvis, att den
luft, som införes, är så ren som möjligt. För den
skull bör luften icke hemtas alltför nära jordytan,
utan något öfver denna. Man begagnar stundom låga
skorstenar med omvändt drag för dess införande.
Beträffande det sätt, hvarpå luftombytet i ett
rum försiggår, har man till en början att skilja
emellan naturlig och artificiel ventilation. Naturlig
ventilation, hvilken nästan uteslutande är den,
som förekommer i boningsrum, beror på luftens
strömning genom väggarnas porer, genom springor,
fönster och dörrar samt på luftens utströmning
genom eldstaden. Ju större temperaturskilnad
ute och inne förefinnes, äfvensom ju tunnare och
porösare muren är samt ju starkare vinden är,
dess lifligare är luftvexlingen. Denna försvagas
deremot, om väggarna öfverstrykas med oljefärg,
och ett öfverdrag af vattenglas förhindrar nästan
helt och hållet luftens genomgång. Man kan med enkla
medel förstärka den naturliga ventilationen. Sålunda
kan man införa frisk luft direkt utifrån genom en
nära taket anbragt s. k. ventil, hvilken gifver den
inströmmande luften riktning uppåt, så att draget
icke blir alltför obehagligt. Ännu bättre är att
låta luften först inkomma i en upptill liggande smal
trumma, som har ett, med en mängd hål genomborradt,
metallbleck, hvarigenom luften utströmmar i rummet
i en mängd fina strålar. Om detta bleck är formadt
som ett listverk, behöfver rummets utseende icke
lida genom denna anordning. För aflägsnande af
den skämda luften kan man lämpligast använda
ett ventilationsrör. Skorstenspipan är dertill
passande, och den ventil, som ofta anbringas öfver
kakelugnens (se d. o.) spjäll, begagnas med fördel
för ventilationen, så länge pipan är varm eller
den inre luften är varmare än den yttre. En gaslåga
eller en oljelampa, anbragt vid ventilationsrörets
nedre del, kan uppvärma luften i detta tillräckligt
mycket för att åstadkomma utströmningen. – Men då
frågan är om den kraftiga ventilation, som erfordras
i sjukhus, teatrar, församlingssalar, skolor etc.,
äro dessa medel otillräckliga. Der erfordras artificiel
ventilation. Denna kan åstadkommas antingen genom
ventilationsskorstenar, med hvilka den skämda luften
utsuges, så att frisk luft i stället får tillfälle
att inkomma, eller genom ventilatorer, fläktar,
som inpressa frisk luft, under det att den skämda
luften utdrifves. En ventilationsskorsten utgöres af
ett vertikalt, af tegel muradt rör, hvari den skämda
luften införes nedtill genom kanaler från byggnadens
olika delar. Om luften inuti skorstenen har 20°–40°
högre temperatur än den yttre luften, kan man vanligen
erhålla tillräckligt starkt drag.
Under den kalla årstiden är temperaturskilnaden
mellan den till skorstenen strömmande luften och den
yttre luften tillfyllestgörande, men under sommaren
erfordras att uppvärma den bortgående luften, hvilket
vanligen sker medelst en liten eldstad vid skorstenens
fot. När varmluftsapparat användes (se Uppvärmning),
är den för uppvärmningen afsedda lufttillförseln i
allmänhet tillräcklig för ventilationen om vintern,
och man räknar äfven det som en fördel hos dessa
apparater, t. ex. i skollokaler, att man icke kan
få varmt i rummen, utan att på samma gång luften
förnyas. Vid stora ventilationsinrättningar är det
oftast nödvändigt för erhållande af kraftig och säker
verkan att inpressa frisk luft genom fläkt. Sålunda
kan man vid ventilation af en vidsträckt byggnad vid
dennas nedre del inleda frisk luft, hvilken något
värmes (t. ex. med ångrör) i en särskild kammare,
och sedermera medelst fläkten pressa denna luft
genom kanaler eller rör af olika ämnen, ledande till
byggnadens olika delar, hvarjämte den skämda luften
utsuges medelst flere ventilationsskorstenar, hvilka
utmynna öfver byggnadens tak. Om ventilering af rummen
under däck i ett fartyg se Ventil 1 och Ventilator
2. – Konstruktionen af ventilationsapparater och
centralvarmapparater utgör numera en mycket vigtig
gren af ingeniörskonsten. I Sverige har den hunnit
en ganska hög grad af fulländning. Flere betydande
anstalter af detta slag äro hos oss konstruerade
af E. A. Wiman, J. E. Cederblom, W. Dahlgren,
O. E. Westin, Kockums mek. verkstads aktiebolag,
Aktiebolaget Atlas m. fl. Se M. v. Pettenkofer:
»Ueber den luftwechsel in wohngebäuden» (1858),
C. L. Staebe: »Preisschrift über die zweckmässigsten
ventilations-syteme» (med anmärkn. och tillägg
af A. Wolpert, 1878), E. Heyman: »Om luften
i våra bostäder» (1881), P. Henriques: »Sunda
boningshus» (1882), och G. R. Dahlander: »Tillämpad
värmelära» (2:dra uppl. 1883). – 2. Undersökning
af en fråga, diskussion etc. Se Ventilera.
G. R. D.
Ventilator (Fr. ventilateur, af Lat. ventus,
vind, drag). 1. Fläkt, en maskin med roterande
rörelse, hvarmed luften framdrifves antingen för
att förtunnas eller sammantryckas eller endast för
att förflyttas från ett ställe till ett annat. Enär
centrifugalkraften vid densamma spelar en vigtig
rol, kallas maskinen ofta centrifugalventilator
(se d. o.). Den nyttjas stundom såsom blåsmaskin
(se d. o.), men den lämpar sig icke i allmänhet för
åstadkommande af högre tryck. Deremot är den mycket
använd vid ventilationsinrättningar, hufvudsakligen
för inpressande af frisk luft, men stundom äfven för
utsugande af den skämda luften. Man säger, att den
i förra fallet verkar genom »pulsion», i det senare
genom »aspiration». – Icke sällan gifves namnet
ventilator, liksom ventil, åt en apparat, med hvilken
man afser att på ett eller annat sätt främja den
naturliga ventilationen af ett rum. – 2. Skeppsb.,
en inrättning för åstadkommande af luftvexling i
rummen under däck. Ventilatorn tillverkas af mycket
tunn plåt och består, ofvan däck, af två delar: en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
