Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Delisles (d. 1768) förslag, bestämma icke blott
in- och utträdet af planeten, utan äfven dess distans
och positionsvinkel i förhållande till solcentrum för
en hel serie af bestämda tidsmoment, fördelade öfver
hela passagetiden. Orsaken, hvarför dessa metoder,
särskildt 1882, vunno så stor anslutning var den att
man redan 1769 och än mer 1874 blifvit uppmärksam på
en svårighet, som är förknippad med iakttagelserna
efter Halleys metod, nämligen svårigheten att skarpt
angifva momentet för immersionen och emersionen af
planeten på och från solskifvan. Ty då planeten,
exempelvis vid inre kontakten vid inträdet, lemnar
solranden, sker detta icke momentant, utan man ser
den en stund, sedan den, geometriskt taget, borde
vara skild från randen genom ett ljust mellanrum,
sammanhänga med denna genom ett smalt, mörkt band,
den s. k. bailyska l. svarta droppen, ett fenomen, som
beror dels af det använda instrumentets diffraktion,
dels möjligen ock af irradiation i observatörens
öga, och hvilket, då det är af olika långvarighet för
instrument af olika dimensioner, gör det omöjligt att
sins emellan jämföra olika iakttagelser af de moment,
då droppen släpper randen, oafsedt att dessa moment
icke motsvara den verkliga kontakten.
Af de tyska (heliometer-)observationerna från
1874 och 1882 har prof. Anwers för solparallaxen
härledt värdet 8",880; de af prof. Harkness bearbetade
amerikanska (fotografiska) iakttagelserna dessa år
gifva 8",842. Dessa värden afvika endast obetydligt
från det förut såsom definitivt antagna värdet 8",85,
som grundar sig på flere olika bestämningsmetoder. Jfr
Parallax. – De närmast följande Venuspassagerna
inträffa d. 8 Juni år 2004 och d. 6 Juni
2012. Naturligtvis skall man äfven framdeles egna
dessa slags iakttagelser stor uppmärksamhet. Det är
dock antagligt, att Venuspassagerna för bestämning af
solparallaxen icke mera skola komma att spela samma
stora rol som tillförne, emedan man är i besittning af
andra metoder för denna konstants bestämning (såsom
bestämningen af vissa småplaneters parallax i deras
opposition mot solen), hvilka synas lemna resultat
af lika stor tillförlitlighet som Venuspassagerna,
om icke större. K. B.
Venus-snäcka. Se Venus-mussla.
Venusti, Marco, italiensk målare, f. i Mantua
i början af 1500-talet, d. mellan 1572 och 1585,
var först lärjunge af Perino del Vaga, då han
målade bl. a. S. Katarinas kröning (i S. Agostino,
Rom). Sedan gick han öfver till Michelangelo, utförde
taflor efter dennes teckningar, såsom Bebådelsen (i
Lateranen), kopierade hans Yttersta domen (i Neapels
museum) samt målade för romerska kyrkor åtskilligt i
hans stil, såsom Madonna med helgon (i S. Maria della
Pace) och en följd af bilder i kyrkan S. Maria sopra
Minerva. Ett porträtt af Michelangelo i Capitolinska
samlingen, det bästa, som finnes af honom, uppgifves
vara måladt af V. C. R. N.
Wenzel, Venceslav (Tsj. Wácslaw), den helige,
hertig af Böhmen, f. omkr. 908, uppfostrades af
sin kristtrogna farmoder, Ludmila, och öfvertog 928
regeringen. Han styrde i
enlighet med sitt milda, veka och högsinta skaplynne,
afskaffade dödsstraffet, öfvade välgörenhet
mot de ringe, förde ett hardt när asketiskt
lif, byggde kyrkor o. s. v. I det att W. ställde
sig tributpligtig under Tysklands skydd, befäste
han i Böhmen den romerska katolicismens öfvervigt
öfver den grekiska. På anstiftan af sin grymma,
hedendomen tillgifna moder, Drahomira, och sin med
henne likasinnade broder Boleslav mördades W. af den
senare och hans män d. 28 Sept. 936, i sjelfva kyrkan
i Altbunzlau. Bland menigheten växte W:s anseende år
efter år. Han blef förklarad för helgon och Böhmens
skyddspatron, och än i dag gäller han hos folket
förmer än någon annan gestalt i dess historia. Hans
krona (Wenzelkronan) begagnades förr vid böhmiska
konungars kröning.
Wenzel (Tsjech. Wácslaw; Latinis. Venceslaus),
böhmiska konungar. 1. W. I efterträdde sin fader,
konung Ottokar I, på tronen 1230. Han var till sin
uppfostran tysk och gynnade tyska munkars, borgares
och bönders inflyttning i Böhmen. Mot slutet af sin
regering råkade han, som slutit sig till welfernas
parti, i strid med sin son Ottokar, hvilken ställt
sig på den bannlyste kejsar Fredrik II:s sida. Ottokar
intog Prag och trängde sin fader upp åt norra Böhmen
(1248), men måste efter nederlaget vid Brüx ingå på
en samregering med fadern. Genom påfven Innocentius
IV:s inblandning bröt striden ut på nytt. Ottokar
måste till en början fly, men försonade sig sedan med
fadern och kyrkan. W. afled d. 22 Sept. 1253. På en
jagt hade han mist sitt ena öga och kallades derför
»den enögde». – 2. W. II, den föregåendes sonson,
son af Ottokar II och Kunigunda, uppsteg på tronen
1278, endast sju år gammal. Han uppfostrades af sin
förmyndare markgrefve Otto af Brandenburg och stod
efter sin ankomst till Böhmen (1285) helt och hållet
under ledning af sin styffader, von Falkenstein,
tills denne genom inblandning af W:s svärfader,
konung Rudolf af Habsburg, aflägsnades från hofvet
och slutligen afrättades. W. ökade betydligt sina
besittningar. Han vann öfre Schlesien, Krakov och
Stor-Polen samt lät 1300 kröna sig till konung af
Polen; vid konungavalen i Tyskland, vid hvilka han
hade rösträtt, förvärfvade han sig bl. a. Eger och
enklaver i Meissen, och sin son skaffade han vid
Arpad-dynastiens utgång (1301) Ungerns krona. Tyske
konungen Albrekt I sökte bryta W:s alltmer kring sig
gripande makt. Men staden Kuttenberg gäckade 1304 hans
ansträngningar, och då kriget följande år skulle bryta
ut på nytt, dog W., d. 21 Juni 1305. W:s regeringstid
var en tid af lyftning för Böhmens materiella kultur,
men under densamma befordrades äfven i hög grad
landets germanisering. – 3. W. III, den föregåendes
son, uppsteg vid 16 års ålder på tronen 1305 och
bar den stolta titeln Böhmens, Polens och Ungerns
konung. Ungerns krona afsade han sig snart. För att
försvara sin polska emot Vladislav Lokietek rustade
han till krig, men vid Olmütz, der trupperna skulle
samlas, föll han, den siste af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
