Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
przemyslidernas ätt, d. 4 Aug. 1306 for mördarehand. –
4. W., konung af Böhmen (W. IV) och Tyskland,
äldste son af kejsar Karl IV af huset Luxemburg
och dennes tredje gemål, Anna von Schweidnitz,
född d. 26 Febr. 1361, kröntes vid 3 års ålder till
konung af Böhmen och valdes 15-årig 1376 till romersk
konung samt efterträdde 1378 sin fader på Böhmens och
Tysklands troner. 1383 ärfde han Luxemburg. W:s försök
att skaffa landsfred och lugn i Tyskland misslyckades,
likaså hans sträfvande att göra slut på den stora
schismen inom kyrkan. Han egnade derefter sin tid
mest åt bordets och jagtens nöjen. Den grymhet (se
Johan af Nepomuk) och maktfullkomlighet W. lade
i dagen föranledde Böhmens store att i förening
med hans broder Sigismund och hans kusin Jodocus
af Mähren 1393 taga honom till fånga och i flere
månader hålla honom inspärrad på Prags slott,
tills tyska furstar af hans broder Johan af Görlitz
förmåddes att 1394 utverka hans befrielse. Försök
att med våld återvinna makten slutade med att han
måste underkasta sig sådana vilkor, som beröfvade
honom all makt. Naturligtvis kunde under sådana
förhållanden hans anseende icke häller i Tyskland
vara stort. Då han Frankrike till behag gick in
på motpåfvarna Bonifacius IX:s och Benedikt XIII:s
afsättning, beslöto kurfurstarna af Mainz, Trier,
Köln och Pfalz d. 20 Aug. 1400 hans afsättning och
valde till tysk konung Ruprekt af Pfalz, som dock
ej allmänt erkändes. Af hat till den katolska kyrkan
(Bonifacius IX hade 1403 formligen afsatt honom)
gynnade W. Hus’ anhängare och visade sig i öfrigt
såsom en vän af den tsjechiska nationaliteten, såsom
då han genom dekret af d. 18 Jan. 1409 gaf Prags
universitet i tsjechernas händer och föranledde de
tyske professorernas och studenternas bortdragande. Då
efter Kuprekts död Sigismund 1410 valdes till tysk
konung, afstod W. till denne sina anspråk på tyska
kronan, men behöll titeln romersk konung. Under sina
sista lefnadsår lemnade han styrelsen helt och hållet
åt landtständerna. Död d. 16 Aug. 1419.
Wenzel, tysk konung. Se Wenzel. böhmiska konungar, 4.
Wenzel, Karl Friedrich, tysk kemist, f. 1740
i Dresden, sattes af fadern i bokbindarelära,
hvarifrån han rymde till Amsterdam, der han studerade
kemi och kirurgi. Han gjorde som skeppsläkare
en resa till Grönland och tjenade flere år i
holländska marinen. 1766 återkom han till Sachsen
samt studerade i Leipzig kemi och metallurgi. Han
utnämndes 1780 till direktör för Freibergs bergverk
och dog 1793 i Freiberg. W. är bekant i kemiens
historia genom sina undersökningar öfver syrors
och basers neutralisering. Han uppdagade dervid den
vigtiga lagen att de relativa mängder af olika baser,
som neutralisera en och samma qvantitet af en syra,
äro desamma för alla syror. Hans försök finnas i hans
arbete Vorlesungen über die chemische verwandtschaft
(1777), hvars värde icke uppskattades af samtiden,
oaktadt W:s analyser voro särdeles noggranna. Man
ansåg hans undersökningar mindre tillförlitliga än
Bergmans och Kirwans, som åtnjöto samtidens
obegränsade förtroende, ehuru de i sjelfva
verket voro mindre riktiga än W:s. W. var en af
alkemiens siste försvarare. En af honom författad
och af Köpenhamns vetenskapsakademi prisbelönt
afhandling om metallers sönderdelning i sina
beståndsdelar genom oxiderande glödgnjng utkom 1781.
P. T. C.
Venös (af Lat. vena, blodåder, ven), anat., som står
i samband med vener (se d. o.). Om venöst blod se
Hjertat, sp. 1318. Jfr Arteriel.
Veorr, Nord. mytol., ett af Tors namn, hvilket
synes beteckna honom såsom den med hammaren
Mjölne »signande» eller »vigande». Ett dylikt
signande omtalas flerestädes. När Tor med hammaren
signade hudarna och benen efter sina slagtade
bockar, uppstodo dessa lifs lefvande igen.
Th. W.
Vepser. Se Finsk-ugriska språk och Tjuder.
Vera, Augusto, italiensk filosof, f. omkr. 1817
i Umbrien, fullbordade sin akademiska utbildning i
Paris och London, hvarefter han i tvänne årtionden
var lärare i filosofi vid olika franska colleges
och i England. Han kallades 1861 till professor i
filosofi vid Neapels universitet. Död 1885. Hängifven
anhängare af Hegel, utöfvade V. ett stort inflytande
såsom utbredare och tolk af dennes filosofiska
läror såväl i Frankrike och England som uti
Italien. Sina flesta arbeten skref han på franska,
åtskilliga på engelska eller italienska. Här må nämnas
Introduction à la philosophie d’Hegel (1853; 2:dra
uppl. 1864), L’hegélianisme et la philosophie (1861),
Essais de philosophie hegélienne (1864), utmärkta
öfversättningar till franska af Hegels logik, naturens
filosofi, andens filosofi och religionsfilosofi,
Il problema dell’ assoluto (4 bd, 1874–82) och Saggi
filosofici (1885). V:s arbeten utmärka sig ej för
originalitet, men väl genom klarhet och filosofisk
anda. Hans lefnadsteckning skrefs af hans lärjunge
R. Mariano (1886).
Veracini [-tjini], Francesco Maria, italiensk
violinist, f. 1685, d. 1750, uppträdde 1714 i
Venezia med sådan framgång, att Tartini derigenom
föranleddes till förnyade studier, företog derpå
större konsertresor samt var omkr. 1720 kammarvirtuos
i Dresden och sedan engagerad hos grefve Kinsky
i Prag, tills hans rykte 1736 fördunklades af
Geminianis, då han drog sig tillbaka till Pisa. V:s
opera Adriano gjorde lycka i London (1735). Han
komponerade vidare för stråkorkester symfonier samt
för violin både konserter och sonater, af hvilka
senare tvänne äro i nyare tid utgifna af Ferd. David
och Wasielewski. Hans stil är mera modern och pikant
än Corellis och Tartinis. A. L.
Veracruz. 1. Stat i östra Mejico, ett långt kustland
vid Mejikanska viken, har en areal af omkr. 70,000
qvkm. med 621,476 innev. (1890). Ofvanför den
steppartade kustremsan, som har en rad saltlaguner,
men endast osäkra ankarplatser, vidtager den
mejikanska högplatån, på hvilken mellan djupa klyftor
väldiga bergstoppar uppstiga ända till snögränsen,
såsom Pico de Orizaba (5,450 m.) och Coffre de Perote
(4,090
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
