Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werder-geväret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan han 1657 afböjt en honom tillbjuden lärostol
i historia, 1662 kallad att bekläda den för honom
särskildt inrättade professuren i svenska antiqviteter
samt utnämndes 1666 derjämte till riksantiqvarie och
assessor i Antiqvitetskollegium. Han afgick såsom
riksantiqvarie 1675 och såsom räntmästare 1679, men
förordnades sistn. år till universitetsbibliotekarie,
med bibehållande af professuren. Död i Upsala
d. 3 Jan. 1682. – Sedan Jón Rugman (se denne)
skaffat isländska handskrifter till Upsala, kastade
V. sig med hela sin själ öfver fornnordiska språk
och antiqviteter, hvilket studium han invigde
vid lärosätet. Bland hans lärjungekrets fanns
sjelfve Olof Rudbeck d. ä., som skulle blifva
den väldigaste målsmannen för den »hyperboreiska»
skola, hvilken V. på sätt och vis grundlade inom
häfdaforskningen. V:s karakter bar prägeln af
gammaldags svenskhet. En man af gudsfruktan, stark
fosterlandskärlek och enkla seder, rättfram och
utrustad med praktiskt sinne, var han oböjligt sträng
mot sig sjelf och andra i pligters uppfyllande, och ej
sällan urartade dessa egenskaper till sträfhet eller
ofördragsam häftighet. Detta skönjdes i synnerhet
i den bittra lärda fejd, som 1672–81 pågick mellan
honom och Schefferus (se denne) angående det hedniska
Upsala tempels läge m. m., en fejd, som innerst
hade sin kärne i motsatsen mellan V:s rudbeckianska
funderingar om Sveriges uråldriga anor och den mer
vetenskapligt kritiske Schefferus’ afvisande hållning
gent mot den »yfverborna» skolan. Striden, som tyvärr
förbittrade bägges senare lefnadsår, hade det goda
med sig att den utdanade en första början till en
verklig metod i den inhemska historieforskningen
(jfr Cl. Annerstedt: »Schefferus och Verelius,
en literär fejd i sjuttonde seklet», i »Ur några
antecknares samlingar. Gärd.... till G. E. Klemming»,
1891). På de nordiska studiernas fält har V. rest
sig en varaktig minnesvård med sitt isländska lexikon
Index linguae veteris scytho-scandicae sive gothicae
(utg. af O. Rudbeck 1691) och sina med svensk
öfversättning försedda editioner af isländska
sagor: »Gothrici et Rolfi, Westrogothiae regum,
historia» (d. v. s. Götreks och Rolf Götrekssons
saga; 1664), »Herrauds och Bosa saga» (1666),
»Hervarar saga» (1672) m. m. Nämnas må äfven
Manuductio ad runographiam etc. (1675; på latin och
svenska). Gustaf II Adolfs idé om ett »consistorium
ecclesiasticum generale» (se d. o.) förfäktades
af V. i Dissertatio de hierarchia (utg. 1722; på
svenska 1724). V. hade större makt öfver latinska
språket än någon af hans samtida i Sverige. Hans
1730 utgifna »Opuscula» på latin, »Vereliana»,
innehålla bl. a. en liten roman, Iter cosmopolitanum,
skildrande en »verldsborgares reslif» i en diktad
verld, som återspeglar verklighetens dårskaper och
laster; berättelsen är genomträngd af vemodig poesi
och verldskännedom. Rudbeck tillegnade V. första
delen af sin ryktbara »Atlantica».
Verelst [fer-]. 1. Pieter V., holländsk målare,
hvars födelse- och dödsår äro okända, var enligt
data på sina taflor verksam mellan 1643 (48?) och
1668. Det förstnämnda årtalet
bär hans Bondstuga i Köpenhamns museum. 1668 måste
han för skuld rymma från Haag, der han för det
mesta hade bott sedan 1642, och der han 1656 var
med om att grundlägga det nya målaregillet »la
Confrérie». Han målade dels stora genreartade
halffigurer, såsom Porträtt af en gammal gumma
(1648, i Berlins museum) och Qvinna, som nystar
garn (i Dresdens museum), dels små genretaflor
af interiörer med ljusdunkel och figurer, såsom
Sömmerska (i Berlins museum), ett par Gubbar (i
Dresden), Spelande bönder (i Kassel) samt ett par
bordtaflor i Wiens kejserl. galleri. V. igenkännes
på sin guldgula köttfärg och sin ulliga penselföring
(Woermann). – 2. Simon V., holländsk målare, den
föregåendes son, f. i Haag 1644, d. i London, enligt
uppgift 1721, blef 1666 mästare i Haags Lukasgille,
men var sedermera länge verksam i London, der
han målade blommor samt porträtt af hofvets män
och högadeln. I Sveriges Nationalmuseum finnes af
honom Blommor i glas (signerad). – 3. Herman V.,
holländsk målare, den föregåendes broder, f. i
Haag på 1640-talet, d. i London omkr. 1690, var
lärjunge af sin fader samt bodde till 1667 i Haag,
derefter till 1670 i Amsterdam, sedermera i Wien
och sist i London. Han målade vanligen blommor,
men äfven porträtt, af hvilka tvänne (ett af Johan
de Witt, Hollands rådspensionär, och ett af hans
fru, bägge 1667) finnas i Amsterdams Rijksmuseum.
C. R. N.
Werenskiold, Erik Theodor, norsk målare och tecknare,
född d. 11 Febr. 1855 i Vinger i Österdalen, blef
student 1872 och vistades 1876-80 i München,
hvarefter han tillbragte några år i Paris. Sedan
1883 har han bott i och vid Kristiania. W. hör
till den nyare norska konstriktningens förnämsta
målsmän och utmärker sig i synnerhet genom en fin
och sann uppfattning af naturen. Sina typer hemtar
han mest från allmogelifvet och ger dem en bakgrund
af synnerligen stämningsfulla landskap. Mest bekant
är hans Bondbegrafning i Norge (utst. i Berlin 1886,
i Köpenhamn 1888 och i Paris 1889), en enkel, men
gripande tafla, som tillhör norska nationalgalleriet
i Kristiania. Derjämte märkas Telemarksjäntor, Ett
möte, Minnen m. fl. Äfven som porträttmålare har
W. åstadkommit ypperliga arbeten, bl. a. porträtt
af Björnstjerne Björnson (i nationalgalleriet),
Grieg och Ibsen (1891). På de senare åren har han
vunnit ett stort namn genom sina illustrationer
till norska folksagor, hvilka teckningar höra
till det mest nationella, som konsten i Norge
skapat. En viss folklig humor i förening med en
fin stämning gör dem till mästerverk i sitt slag
och ställer konstnären värdigt vid sidan af de båda
sagoförtäljarna, Asbjörnsen och Moe. 1888 var W. åter
i Paris och studerade då på Bonnats atelier. Vid
verldsutställningen i Paris 1889 tillerkändes honom
hedersmedalj. I förening med sin landsman Fr. Thaulow
anordnade W. på våren 1892 en större utställning
i Stockholm. E. H.
Vereschagin (Verestchagin, Veresjtsjagin), Vasilij
Vasiljevitj, rysk målare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
