Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vervins ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet med »matutinen» (morgonmässan), till en
fullständig gudstjenst med rik liturgi, i hvilken
vexelsång, solo- och körsång, utgjorde de förnämsta
beståndsdelarna, men hvarvid också bibelläsning och
bön förekommo, och i denna form firades den såsom
daglig aftonmässa icke blott i klosterkyrkorna,
utan äfven i öfriga kyrkor. Denna liturgiska
medeltidsvesper har den romersk-katolska kyrkan
bibehållit nästan oförändrad, åtminstone på sön-
och högtidsdagar. – Inom den lutherska kyrkan
bibehölls i början den dagliga vespern såväl som
matutinen i de större städerna, der tillgång fanns
till öfvade kyrkokörer, ehuru med några förändringar
i medeltidsritualen. Småningom inskränktes emellertid
vesperfirandet till lördagsvespern (»biktvespern»),
ett slags beredelsegudstjenst till söndagen, och
söndags vespern. Till slut afskaffades lördagsvespern,
och söndags vespern förenklades till den nuvarande
s. k. aftonsången, likasom den dagliga vespern under
söknedagarna blifvit förenklad till den nuvarande
dagliga aftonbönen i kyrkorna. Under de senare åren
har dock mångenstädes inom den lutherska kyrkan
visat sig ett vaknande intresse att återupplifva
de gammallutherska liturgiska vespergudstjensterna.
J. P.
Vesperbilder (af Lat. vesper, afton) kallas
framställningar af de på aftonen efter Kristi
korsfästelse närmast följande tilldragelserna:
nedtagandet från korset, Jesus begråtes af de sina
(dit höra de s. k. »pietà-grupperna») och Jesu
begrafning.
Vespergudstjenst. Se Vesper.
Vespertillo. Se Fladdermöss och Mustaschfladdermusen.
Vesperugo, Lat. 1. Aftonstjernan. – 2. Zool. Se
Fladdermöss.
Vesphökar, Pernini, zool., en liten fogelgrupp med
de i art. Vesphökslägtet anförda egenskaperna.
Vesphökslägtet, Pernis, zool., tillhör familjen
hökartade foglar (Falconidae) och ordningen roffoglar
(Accipitres) inom foglarnas klass. Detta slägte
utmärker sig derigenom att trakten mellan hvartdera
ögat och näbbroten, som hos öfriga hökartade foglar
är beväxt med fina fjäderborst, är försedd med
täta småfjädrar af vanlig form. Tarsernas nakna
del samt tårna äro beklädda med nätformigt delad
hud. Näbben är hoptryckt och utan sidoflik. I Europa
förekommer endast en art, vesphöken l. bivråken,
P. apivorus. Kroppsfärgen är något vexlande,
ofvan mörk, under ljusare. Stjerten är lång,
rundad, gråspräcklig, med tre till fyra svartbruna
tvärband. Kroppslängd omkr. 60 cm. Bivråken, som
liknar de vanliga vråkarna, skiljes lätt från dessa,
äfven då han flyger, genom färgen af vingarnas
undre sida, som är hvit, med svarta pennspetsar och
tvärband. Han förekommer här och der i Skandinavien
utan att någonstädes vara allmän. Han är en
flyttfogel, som lemnar landet i Aug. eller Sept. och
återvänder i April eller Maj. Liksom vråkarna kan
bivråken ej fånga sitt byte i flygten. Hans mest
omtyckta föda är getingar; dock lär det ej i första
rummet vara de fullt utbildade,
med stickande gadd försedda insekterna han griper,
utan företrädesvis deras larver och puppor, för
hvilkas skull han förstör getingarnas bon. Han förtär
äfven andra insekter och dessutom grodor, ödlor,
ormar, sorkar, mullvadar etc. På grund af denna för en
roffogel något egendomliga diet torde bivråken kunna
anses för en öfvervägande nyttig fogel. Boet bygges
uppe i träden. Äggen (3–4) äro gulröda, med brunaktiga
fläckar. L-e.
Vespidae. Se Getingar.
Vespucci. Se Amerigo Vespucci.
Vessby. Se Längjum 1.
Wessel, Johann (äfven kallad Gansfort efter en by i
Westfalen, från hvilken hans familj härstammade), en
af de främste bland reformationens förelöpare, föddes
omkr. 1419 i Groningen (Nederländerna) och erhöll sin
första uppfostran hos Gemensamma lifvets brödraskap
i Zwolle, hvarest den bekante Thomas a Kempis och
särskildt dennes bok »Om Kristi efterföljelse»
på honom utöfvade ett stort inflytande. Efter att
hafva gjort grundliga studier vid Kölns universitet
besökte han flere andra högskolor, framförallt Paris,
hvarest han under sexton år lär hafva verkat såsom
fri akademisk lärare. Han uppehöll sig äfven någon
tid i Rom. W:s eminenta begåfning och stora lärdom
förskaffade honom vedernamnet Lux mundi (»verldens
ljus»). Omkr. 1479 drog han sig tillbaka till sin
hembygd och egnade återstoden af sitt lif åt fortsatt
teologisk forskning samt åt ungdomens undervisning
dels i klostret på S:t Agnesberget vid Zwolle,
dels i sin födelsestad, hvarest han dog 1489 och
fick sin sista hviloplats under hufvudaltaret i
klosterkyrkan. Hans sista ord voro: »Jag känner
ingen annan än Jesus, den korsfäste». – Luther har
gifvit W. det vittnesbördet: »Om jag förut läst
Wessel, så kunde mina vedersakare lätteligen tro,
att jag tagit allt af honom, ty så öfverensstämmande
är bägges vår anda». W:s öfverensstämmelse med
Luther framträder i synnerhet i hans lära om den
hel. skrift och de kristnes allmänna prestadöme
samt i hans uppfattning af aflaten, boten, tron
och rättfärdiggörelsen. Deremot erinra hans läror
om nådavalet, kyrkan och nattvarden mera om den
reformerta kyrkan. Om hans uppfattning af skärselden
se d. o. Bland hans efterlemnade skrifter, hvilka
till en stor del blifvit förstörda af tiggaremunkarna,
intager den med titeln Farrago (d. v. s. blandfoder)
det främsta rummet. En samlad upplaga af hans
qvarvarande skrifter ombesörjdes af Petrus Pappus
(1614). Jfr K. H. Ullmann: »Reformatoren vor der
reformation» (1841–42). J. H. B.
Wessel. 1. Peder W. Se Tordenskjold. – 2. Johan
Herman W., norsk skald, född d. 6 Okt. 1742 i Vestby
(i närheten af Kristiania), der fadern, en brorson
till sjöhjelten Tordenskjold, var komminister, kom vid
16 års ålder i Kristiania katedralskola, hvarifrån han
1761 dimitterades till universitetet i Köpenhamn. År
1772 debuterade han med sitt »sörgespil i fem
optoge», Kjærlighed uden strömper, som uppfördes
på k. teatern i Mars 1773. Stycket är en glänsande
parodi på dåtidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
