Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestindiska kompaniet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från unga år åt det tekniska af bergshandteringen
och genomgick 1847–48 Falu bergsskola, hvarefter
han engagerades att sköta de inom Dannemora
bergslag varande masugnarna. 1859 utnämndes han
till direktör på Jernkontorets metallurgiska stat,
hvilken befattning han innehade till sin död,
d. 12 Nov. 1891. W:s förnämsta lifsgerning är
den under hans verksamhet inom Dannemora bergslag
af honom konstruerade och efter honom uppkallade
gasrostugnen (se Jern, sp. 1126), hvilken fått en
vidsträckt användning, vid alla masugnar, der man
har svafvelhaltiga malmer att tillgodogöra. Såsom
jernkontorsdirektör var W. äfven mycket verksam
för bessemerhandteringens införande i Sverige.
C. A. D.
Westman, Gustaf Edvard, landskapsmålare, född i
Gefle d. 16 Maj 1865, idkade sina konststudier
hufvudsakligen i Paris å atelier Julien samt hos
Benjamin Constant och landskapsmålaren Jourdeuil. Sina
flesta motiv har han hemtat från Normandie, Skagen och
Åland. Han utställde första gången å salongen 1889
och deltog i de svenske konstnärernas utställning å
verldsexpositionen i Paris s. å., der han fick mention
honorable för en Strandbild från Skagen. Å Salon des
Champs-Elysées 1890 utställde han Höst i Finland,
som mottogs gynsamt af den franska kritiken.
Vestmanland, landskap i Svealand, är beläget mellan
59° 24’ och 60° 12’ n. br. samt 3° 45’ och 1° 8’
v. lgd (från Stockholms observatorium). Det gränsar
i n. till Dalarna, i ö. till Upland, i s. till
Mälaren, Södermanland och Nerike samt i v. till
Värmland. Arealen utgör 8,242 qvkm. land och 658
qvkm. vatten, tillsammans 8,900 qvkm. Folkmängden
i landskapet utgjorde vid 1891 års slut 166,471
pers. – Med undantag af den såsom gångar eller
»stockar» uppträdande diabasen, hvars framträngande
ur smälthärdar i jordens inre med skäl anses hafva
inträffat under den siluriska perioden, hänföres
hela den fasta berggrunden inom landskapet till
urbergets långa bildningstid. Såväl dess äldsta som
dess yngre och sannolikt allra yngsta afdelningar
finnas der företrädda. Urbergets äldre afdelning
(företrädesvis gneiser af olika slag) är rådande inom
landskapets östra och mellersta delar. Der finnas
visserligen äfven ganska stora områden af det yngre
urberget (såsom Salafältet, Ramsberg-Norbergsfältet,
Uttersberg-Köpingsfältet, hvart och ett åtskilliga
mil i längd), men hufvudmassan utgöres af gneiser,
om än fläckvis mera granulitiska (såsom strecket ö. om
Vesterås). Deremot är den lagrade berggrunden inom den
till Örebro län hörande, vestra landskapsdelen nästan
uteslutande att hänföra till det yngre urberget. Detta
består väsentligen af granulit (hälleflintgneis),
ibland qvartsitartad, ibland hornblendeförande,
ofta porfyroidisk, samt kalksten och glimmerskiffer;
men längst i vester invid Torrvarpen m. fl. till
Svartelfsdalen hörande sjöar möter ett särskildt
parti, på hvilket ansenliga massor af konglomerat,
dolomit och lerskiffer trycka en mera ovanlig
prägel. Jämte dessa lagrade bildningar uppträda de
massformiga, särskildt graniterna,
i mycket stor mängd. Sålunda så att säga kringramas
det nyssnämnda stora, yngre urbergsområdet
till större delen af graniter, bland hvilka den
grofkorniga Örebrograniten spelar hufvudrollen,
hvarjämte stora fält af pegmatitartad granit visa
sig inom dess östra del. Dessutom finnas snart sagdt
otaliga dioritpartier (såsom i närheten af Sala,
Björkesta, Ramnäs och inom Örebro län) samt på flere
ställen diabas, dels och särskildt inom nyssnämnda
område såsom gångar fortlöpande i n. n. v. –
s. s. ö., dels ock såsom breda, stockformiga partier
(Salatrakten). Till det yngre urberget höra de mera
utbredda partierna af urkalksten, hvaraf landskapet
eger sammanhängande massor af större längd och ytvidd
än veterligen något annat landskap i riket. Främst
dervid är det kalkstensfält, som från södra änden af
sjön Elflången med mindre afbrott fortgår förbi
sjöarna Vikern, Åsbosjön, Fåsjön och Rossvalen
till Håkansboda i Ramsbergs socken. Den största
mäktigheten uppnås inom bältets sydvestra del. Ett
annat, mycket ansenligt område uppträder på ömse sidor
om sjön Torrvarpen och fortsätter mot n. v. in i
Värmland. Kalkstenen vexlar både till utseende och
till kemisk sammansättning inom vida gränser. Man
trätfar hvita, gråa, ljusgula, rödletta och gröna
varieteter, grofkorniga och finkorniga, marmorarter
och simpla kalkstenar i vanlig mening. Vidare kunna
somliga benämnas rena kalkstenar, medan andra ega
en så hög halt af talkjord, att de rätteligen böra
kallas dolomiter. Dessa sistnämnda råda i fältet kring
Torrvarpen. – Som bekant tillhör V. vårt lands på
grufvor och mineralfyndigheter rikaste område. Bland
jernmalmsgrufvor erinra vi blott om Norbergsfältet,
Stribergs-, Stripa-, Dalkarlsbergs-, Strossa-,
Lombergs-, Pershytte-, Klacka- och Lerbergs-,
Ställbergs-, Haggrufve- samt Blankafälten m. fl.;
bland koppargrufvorna: Nya Kopparbergs grufvor samt
Håkansbodafältet; bland silfvergrufvorna: Sala,
Hellefors och Guldsmedshyttan. Men utom dessa och
dylika vigtiga malmförekomster ega många grufvefält
så att säga verldsrykte i rent vetenskapligt
afseende för intressanta mineralfyndigheter, så
t. ex. Bastnäsberget i Skinskattebergs socken för sin
»tungsten» m. fl. cerium-mineral, äfvensom för tellur-,
vismut- och kobolt-mineral, Dalkarlsberget, i närheten
af Nora stad, för wolfram-mineral, Käringbricka i
Vestra Fernebo socken för kromhaltig rutil m. m. En
mycket vigtig omständighet må ej förbigås i denna
korta geologiska skildring, nämligen att de allra
flesta malmfyndigheterna tillhöra det yngre urberget
och att det är en tämligen genomgående regel för
jernmalmerna, att de s. k. torrstenarna (qvartsiga,
mer och mindre blodstensrika) tillhöra den äldre
delen af denna afdelning, medan de s. k. qvick- och
biandstenarna (med »grönskarn», kalk- och manganhalt)
hänföras till en något yngre nivå. – Stor omvexling
erbjuda äfven de lösa l. qvartära bildningarna. Af de
för Sverige så utmärkande rullstens- eller sandåsarna
framstryka genom provinsen dels flere hufvudåsar, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
