Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vesuvian, mineral., kallas de vackra kristaller af
idokras (se d. o.), som förekomma på Monte Souama,
norra toppen af Vesuvius (deraf namnet), samt på
några andra ställen.
Vesuvius (Ital. Vesuvio), den enda ännu verksamma
vulkanen på Europas fasta land, ligger isoleradt vid
östra stranden af Neapels golf midt i en trakt,
som under mer än två årtusenden varit tätt bebodd af
civiliserade menniskor. Af detta skäl har V. tjenat
som typ för den allmänna populära uppfattningen
af en vulkan, och dess historia har lemnat en stor
del af det material, på hvilket geologiska teorier
om vulkanisk verksamhet uppbygts. Bergets höjd
varierar tid efter annan med mer än 100 m. till
följd af eruptioners verksamhet. Den utgjorde
1845 1,189 m., men 1868 1,297 m., minskades något
genom eruptionen 1872, men har sedan åter ökats.
Basen utgör omkr. 16 km. V. har två toppar.
Den södra, som är af regelbunden konisk form,
bildar den nuv. eruptionskäglan, genom hvilken
rökmoln ständigt uppstiga. Skild från honom genom
den väldiga, halfrunda klyftan Atrio del Cavallo,
reser sig den norra toppen, Monte Somma
(hvars högsta punkt är Punta del Nasone, 1,110
m.), en halfcirkelformig vall, återstoden af en
förhistorisk krater, som varit mycket högre än den
nuv. vulkanen. På ett utsprång af denna vall ligger
på 676 m. höjd ett meteorologiskt observatorium,
der Melloni och Palmieri som direktörer
gjort iakttagelser om de vulkaniska företeelserna
på platsen. Eruptionskäglan uppstod år 79 e. Kr. och
har sedan dess varit säte för eruptionerna, som egt
rum antingen genom sidoklyftor eller ur en eller
flere kratrar i toppen. Berget har en lutning
af omkr. 10°, konen sjelf af 30–35°. Monte Somma
stupar nästan lodrätt ned i Atrio del Cavallo,
men sluttar långsamt ned mot slätten (3°).
Till observatoriet utgick af gammalt en god
farväg från Kesina, och denna förlängdes 1880 medelst
en 900 m. lång linbana till foten af eruptionskäglan.
Att derifrån genom slagg och lös aska nå kraterns
rand är under vanliga omständigheter icke farligt,
men efter 1872 års eruption ytterst mödosamt.
Vid början af den kristna tidräkningen och många
århundraden förut voro inga eruptioner kända,
och bergets vulkaniska natur var kanske ej ens anad
af de många, som anlade sina vingårdar längs
dess bördiga sluttningar samt byggde en mängd städer
och byar vid dess fot (nu bo öfver 80,000 menniskor
der). Den skarpsinnige och uppmärksamme geografen
Strabo afslöjade emellertid bergets sannolika
vulkaniska ursprung och riktade uppmärksamheten på
dess aska och tydligen brända klippor. Från hans
berättelse och andra häntydningar hos klassiska
författare inhemta vi, att i 1:sta årh. e. Kr. och
sannolikt under århundraden förut bergets sidor
varit rikt odlade, men att närmare toppen vegetationen
ej dolde den lösa aska, hvilken ännu qvarlåg
som ett vittne om platsens vulkaniska natur.
Efter århundradens hvila började den vulkaniska
verksamheten omkr. år 63 e. Kr. åter ge sig till
känna genom en följd jordbäfningar,
som försatte hela Kampanien i oro, under de
följande 16 åren skadade en mängd städer och slutade
med en katastrof, hvilken framstår som en af de
största naturolyckorna i mensklighetens historia, ett
fruktansvärdt utbrott af V. d. 24 Aug. 79 (enligt
en 1890 vidtagen undersökning af de i Pompejis
ruiner befintliga frukter skall eruptionen hafva
egt rum i Nov.). Genom detta utbrott förstördes
Herculaneum vid vulkanens vestra fot, Pompeji
på dess sydöstra sida och Stabiae längre söderut
på det nuv. Castellamares plats. Det fins intet
bevis for att lava uppkastats under denna eruption;
men den stora mängd ånga vulkanen afgaf tyckes hafva
kondenserats i ett ymnigt regn, som blandadt med lätt
vulkaniskt stoft gaf upphof till strömmar af gyttja,
hvilka flödade utför sluttningarna och öfversvämmade
hus och byar. Plinius’ utsagor, jämförda med de fakta,
som ännu kunna iakttagas i trakten, ådagalägga, att
detta första kända utbrott af V. tillhör det skede af
vulkanisk verksamhet, som fått namnet paroxysmatiskt,
när efter en längre eller kortare jämförelsevis lugn
period en vulkan hastigt återtager sin energi och
den delvis fyllda kratern rensas genom en följd
af explosioner. Den stora eruptionen af Krakatoa
1883 är ett färskt exempel på ett dylikt skede i
en vulkans historia. I nära 1500 år var vulkanen
sedan föga verksam. Tillfälliga eruptioner omnämnas,
men ingen var af någon vigt, och detaljerna omnämnas
med stor obestämdhet af samtida författare. Slutligen
efter en följd jordskalf, som varade i 6 månader och
tilltogo i våldsamhet, egde ett nytt paroxysmatiskt
utbrott rum d. 16 Dec. 1631, då moln af aska och
stenar utslungades hundratals kilometer och strömmar
af vatten och aska runno öfver slätterna ända till
foten af Apenninerna. Strömmar af lava flödade
utför bergets sidor och nådde hafvet på 12 l. 13
punkter. Ehuru befolkningen blifvit varnad af bergets
föregående konvulsioner, kom förödelsen så hastigt
uppå, att 18,000 menniskor sägas hafva omkommit. Efter
detta stora utbrott, som tömde kratern, har V. aldrig
varit i fullständig hvila. Efter mellantider af några
få veckor eller år har det brutit ut i eruptioner,
stundom utkastande endast aska, stoft och pimsten,
men vanligen äfven lava. Åren 1766–67, 1779, 1794
och 1822 voro utmärkta af synnerlig verksamhet, och
de fenomen, som vid hvart och ett af dessa tillfällen
iakttagits, hafva fullständigt beskrifvits. Det sista
stora utbrottet egde rum d. 24–30 April 1872, då en
ofantlig lavaström (beräknad till 20 mill. kbm.) utgöt
sig på vestra sidan förbi observatoriet samt byarna
S. Sebastiano och Massa.
Veszprém [vä’sprem]. 1. Komitat i Ungern s. om Donau,
har en areal af 4,166 qvkm. med 208,487 innev. (1880),
deraf mer än 82 proc. magyarer. Komitatet omsluter
större delen af Bakonyskogen och nordöstra änden
af Balatonsjön samt är i allmänhet kuperadt och
bördigt. – 2. (T. Weissbrunn) Hufvudstad i nämnda
komitat vid ungerska vestbanan mellan Balaton
och Bakonyskogen. Omkr. 15,000 innev. Rom.-katolsk
biskop. Vin- och sädesodling. Staden är mycket gammal
och kallades af romarna Cimbria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
