Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningarna af huset Árpád brukade stundom residera
der, och ännu pläga drottningarna af Ungern krönas
af biskopen i V.
Wet, J. de, en holländsk målare, som hörde till
Rembrandts äldsta lärjungar i Amsterdam. Taflor
finnas af hans hand, men om hans person känner
man ingenting, och han sammanföres ofta med andra
mästare af samma eller liknande namn. Enligt den
äldre traditionen hette han Jan de Wet eller
Düwett, härstammade från Hamburg och återvände dit,
när han slutat sina studier hos Rembrandt. Att
den kände lärjungen till Rembrandt hette Jan de
W. fasthålles äfven af den holländske forskaren
Vosmaer. Deremot har en annan, A. van der Willigen,
gjort honom å ena sidan identisk med Jacobus de Wit
(1637 medlem af målaregillet i Alkmaar), å andra
sidan med Jacob de Wet d. ä. i Haarlem, som 1661 var
dervarande målaregilles dekan och lefde ännu 1671, en
åsigt, i hvilken engelsmannen Crowe instämmer. Bland
arbeten af J. de Wet må nämnas Lazarus’ uppväckelse
(1633, i Darmstadts galleri) samt Kristus i templet
(1635) och Trojas förstöring (bägge i Braunschweigs
museum). I dessa verk visar han sig vara en afgjord,
men torr efterliknare af Rembrandts småbilder. Af
denne W. eller af en annan med samma namn finnas
dessutom signerade De fyra apokalyptiske gubbarna
på knä för lammet (1647, i Köpenhamn), Kung Salomo
inför afgudarna (i Augsburgs galleri), Det underbara
fiskafänget (i Budapest), Tre män i den brinnande
ugnen (i Schleisheims galleri, i Bajern) och Tobias
med ängeln (i Hamburg), hvarjämte i Haarlems museum
Flicka med en persika tillskrifves Jacob de W. från
Haarlem, och Barmhertighetens sju verk, som tydligen
är af en lärjunge till Rembrandt, tilldelas Jan de
W. från Hamburg (jfr Woermann: »Gesch. der malerei»).
C. R. N.
Veta, socken i Östergötlands län, Vifolka härad. Areal
2,122 har. 900 innev. (1891). V. bildar med Viby ett
konsistorielt pastorat, Linköpings stift, Vifolka
och Valkebo kontrakt.
Vetande, filos., allmängiltig och nödvändig kunskap
(se d. o.). Båda bestämningarna afse naturligtvis
ej sjelfva kunskapens innehåll, hvilket alltid eger
dem, så vida fråga är om verklig kunskap. De gälla
fasthällre subjektets medvetande om den, särskildt
om nödvändigheten, följaktligen att subjektet sjelf
förnimmer, att dess kunskap har denna karakter. Om
betydelsen deraf äro dock meningarna delade. L. H. Å.
Vetehinen, Finsk mytol., i finska fornrunorna
ett ondt vattenväsende, vanligen identifieradt med
Syöjätär, ormens moder. När Lemminkäinen skulle såsom
giljareuppgift fånga Tuonis gädda, höjde V. sitt
hufvud hotfullt ur vågen, men med tillhjelp af en
örn, som Ilmarinen smidt honom, dref Lemminkäinen
V. tillbaka till hafvets botten. Castrén anmärker, att
V. både till namn och begrepp motsvarar det vattenrå,
som ryssarna kalla Vodennoj, hvarför han förmodar,
att föreställningen om detta väsende blifvit lånad
från den slaviska mytologien. O. G.
Vetenskap, likartade detaljkunskapers sammanfattning
till ett ordnadt och på organiskt
sätt sammanhängande helt. Beherskandet af ett
vidsträcktare kunskapsstoff endast genom minnet
utgör lärdom i underordnad bemärkelse. Vetenskap
uppkommer, först om detta stoff, ett aggregat af
vetande, förenas till en efter logikens lagar uppförd
lärobyggnad (se vidare System). I allmänhet har
vetenskapen en erfarenhetsmässig och en rationel
sida. Med hänsyn till den förra skiljer man på en
mängd olika vetenskaper, alltefter de olika slagen
af företeelser och ting i den menniskan omgifvande
verkligheten. Vetenskapernas rationella sida mynnar
ut i filosofi. För att en vetenskaps väsentliga
moment skola kunna utvecklas, måste dess uppgift och
metod fastställas. Från den skematiska systematikens
grundval höjer vetenskapen sig såsom en förklaring
af erfarenhetsstoffet och ett tillbakaledande af
detsamma till dess djupare grund och sammanhang. De
olika vetenskaperna kunna gripa öfver på hvarandras
område och måste i många fall till följd af sin
beskaffenhet göra det.
Vetenskapsakademien i Stockholm (Kongl. svenska
Vetenskaps-akademien), ett samfund för främjande af de
matematiska och naturvetenskapliga lärdomsgrenarna,
stiftades d. 2 Juni 1739 af sex fosterländskt
sinnade män: kommerserådet Jonas Alström(er),
dåv. kanslijunkaren frih. Anders Johan von Höpken,
frih. Sten Karl Bielke, dåv. amiralitetsmedicus
Karl Linnaeus (den store Linné), kapten-mekanikus
Mårten Triewald och frih. Karl Vilhelm
Gederhielm. Stiftandet af ett dylikt samfund
hade förut varit påtänkt af Karl XII, som från
Timurtasj gaf order derom till k. rådet N. Tessin,
men påföljden deraf blef ingen. Det egentliga
uppslaget till företaget gafs af Triewald (som
tidigare hade satt i fråga, att den 1710 stiftade
Vetenskapssocieteten i Upsala måtte flyttas till
Stockholm) och Cederhielm. Åt Höpken uppdrogs att
göra utkast till Svenska Vetenskaps-akademiens
»grundregler». I olikhet med många andra dylika
akademier är alltså den svenska Vet. akad. icke
stiftad af någon regent, och hon vet ej af någon
rangskilnad mellan ledamöterna. Till valspråk tog
akademien: För efterkommande. Såsom arbetsämnen inom
den nya institutionen bestämdes experimentalfysik,
naturalhistoria (mineralogi, botanik och zoologi),
kemi, medicin (med anatomi och kirurgi), matematik,
ekonomi, handel, konster och manufakturer. Akad. hade
således urspr. en rent praktisk riktning, i
öfverensstämmelse med tidehvarfvets skaplynne. Man
öfverenskom att skrifva endast om ekonomiska och
praktiska saker samt på modersmålet. (När sedermera
dels Jernkontoret börjat utgifva sina publikationer,
dels sådana samfund som Svenska läkaresällskapet,
1808, och Landtbruksakademien, 1811, stiftats, kunde
Vet. akad. koncentrera sin verksamhet på mera rent
vetenskapliga uppgifter.) Akad. beslöt att utgifva
»Handlingar» på svenska samt vårda sig om detta
språks renhet, rykt och odling. Privilegium på sådana
»Handlingars» utgifvande hvarje qvartal beviljades
d. 5 Sept. 1739. Efter lottning blef Linné akad:s
förste preses, 1739, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
