Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterbergh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slussar (1856), likaledes i samlingen på
Drottningholm. Mest till sin fördel framträder W. i
sina många teckningar, af hvilka Nationalmuseum eger
en talrik samling (händelser och situationer under
resor i hem- och utlandet, skildringar ur folklifvet
och ur dagens historia, från fältmanövrer o. s. v.,
äfven karikatyrer). Här komma hans noggranhet, den
sirliga omsorgsfullheten, iakttagelseförmågan och
den jämna godmodigheten till sin fulla rätt. W. blef
1840 ledamot af konstakademien. Han afled i Stockholm
i Maj 1858. Upk.
Vettern. Se Vättern.
Vettersborg. Se Vadstena slott.
1. Wetterstedt, Erik af, friherre, ämbetsman,
var son af borgmästaren i Örebro Joakim Wetterstedt
och föddes i Hjo d. 12 Aug. 1736. W.
inskrefs 1757 vid Landtmäterikontoret och
avancerade inom landtmäteristaten 1771 till
direktör öfver landtmäteriet i Finland, der han
sedan 1766 haft anställning som förste ingeniör,
och 1777 till öfverdirektör vid Landtmäterikontoret.
Med bibehållande af denna tjenst utnämndes han
1779 till kammarråd och 1794 till landshöfding
i Upsala län efter att sedan 1790 hafva skött
ämbetet på förordnande. Under 1790-talet var han
derjämte ledamot af Rikets ärendens allm. beredning.
1812 tog han afsked från landshöfdingeämbetet,
erhöll 1817 presidents n. h. o. v. och afled i
Stockholm d. 15 Dec. 1822. W. adlades 1772
med namnet af W. och erhöll 1806 friherrlig
värdighet. Han var ledamot af Landtbruksakademien
och Vetenskapsakademien samt i den förra särdeles
verksam, hvarom flere uppsatser i dess
»Annaler» vittna. För öfrigt skref han
Om Finlands belägenhet etc. (i »Nya Allm. tidn.»,
1787) och Om lämpligaste utvägarna att
befordra ödemarkernas uppodling etc. (pres. tal i
Vet. akad., 1817). Till planerna för den finska
odlingens främjande och landets administrativa
indelning medverkade W. lifligt, då han såsom
landtmäteridirektör var Gustaf III följaktig på
dennes eriksgata genom Finland 1775. Det var ock
då, som han vann konungens bevågenhet och lade
grunden till sin fortkomst på ämbetsmannabanan.
2. Wetterstedt, Gustaf af, grefve, diplomat,
statsman, den föregåendes son, född i Vasa
d. 29 Dec. 1776, blef 1794 fänrik vid Nylands
regemente och efter fullbordade studier i Upsala
1796 e. o. kanslist vid Utrikesexpeditionen. Dermed
lemnade han den militära och slog in på den civila
ämbetsmannabanan. Maj 1797–Dec. 1799 företog
han en resa till England, Frankrike och Italien,
hvarunder bl. a. bekantskapen med franska
förhållanden tog bort en god del af den beundran
för revolutionen, som han insupit under förbindelser
med den kända »Juntan» i Upsala. Också afhöll
han sig vid 1800 års riksdag, då han tog säte
å riddarhuset, från närmare beröring med sina
forna vänner af oppositionen. 1801 utnämndes
W. till andre sekreterare i Kabinettet för
utrikes brefvexlingen, var derefter en tid
ambassadsekreterare i Petersburg och återvände 1805
till Stockholm, hvarefter han i egenskap af
kabinettssekreterare oafbrutet anda till Mars 1809 var
konung Gustaf IV Adolf följaktig. Sålunda blef
han det direkta organet för konungens ödesdigra
utrikespolitik, på hvars riktning emellertid han lika
litet som någon annan synes kunnat inverka. Den 29
Juni 1809 utnämndes W. till hofkansler, hvilken post
han beklädde i nära femton år, och på hvilken han
utvecklade sin mest betydande verksamhet. Att man,
oaktadt de vigtigaste diplomatiska angelägenheterna
en lång tid gingo genom hans hand, likväl icke kan
tala om någon »wetterstedtsk riktning» i Sveriges
utrikespolitik, berodde icke blott på regeringsformens
obekantskap med ministerstyrelse, utan ock på W:s
karakter, som gjorde honom väl egnad att utföra andras
vilja, men ej att såsom ledande statsman sätta sin
egen i verket. Karl Johan fann också snart W. såsom
skapad till sin tjenare: smidigt böjde han sitt
tycke efter herskarens, inga skrupler hindrade honom
att sätta sig öfver besvärliga former, skickligt och
fermt utförde han gifna befallningar. Efter att jämte
utrikesstatsministern L. von Engeström hafva i Juli
1812 undertecknat Örebrofreden med England åtföljde
W. kronprinsen vid mötet med kejsar Alexander i Åbo
i Aug. s. å. samt deltog följande vår i afslutandet
af allianstraktaterna med England och Preussen. När
sedan under fälttåget på fastlandet Karl Johan
bibehöll ledningen af Sveriges utrikespolitik,
blef W. chef för hans kansli. I de svårigheter, som
särskildt Metternichs statskonst beredde kronprinsen,
förmådde W. visserligen icke stärka denne till
erforderlig konseqvens och fasthet. Det var också
utan tvifvel kejsar Alexanders förbundstrohet
och Danmarks politiska missgrepp mera än svensk
statsmannaskicklighet, som dikterade utgången. W:s
uppgift under dessa förhandlingar var i allmänhet
blott verkställarens, men ett sjelfständigt uppdrag af
betydenhet fick han, då kronprinsen sände honom att i
de allierades högqvarter i Frankfurt am Main deltaga
i uppgörelsen om hvilka tyska områden borde bjudas
Danmark till ersättning för Norge. De gynsamma
underrättelser, som han derifrån kunde bringa
kronprinsen, i Dec. 1813, underlättade dennes
företag mot Danmark. W. skötte sedermera, vid
Karl Johans sida, underhandlingarna om Kielfreden,
hvilken han å Sveriges vägnar undertecknade, d. 14
Jan. 1814. Omedelbart derefter fick han återuppsöka
de allierades högqvarter, då i Troyes, närmast för att
blidka Englands ovilja öfver att Karl Johan marscherat
mot Danmark i stället för till Holland. Större
svårighet vållade emellertid ett annat uppdrag, som
han tillika mottog, nämligen att betinga åt Sverige
rätt att jämte öfriga krigförande stater deltaga
i fredsunderhandlingarna med Frankrike. Ryssland,
Preussen, Österrike och England hade nämligen ingen
lust att insläppa andra makter i sitt rådslag öfver
Frankrikes öde. Personligen mest böjd att i denna
punkt falla undan, måste W. dock lyda kronprinsens
bestämda vilja och häfda Sveriges likställighet;
men först sedan Napoleons segrar i Febr. 1814 visat
nödvändigheten att på allt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
