Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterbergh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhålla koalitionen, erhöll han den fordrade
eftergiften, hvilken emellertid för tillfället under
de förnyade krigsoperationerna var betydelselös. Som
Karl Johan ofta harmades öfver sina allierades
åtgärder och framställde flere situationen ingalunda
motsvarande fordringar, sattes W. på hårdt prof mellan
å ena sidan öfverhängande onåd samt å den andra det
politiskt kloka och möjliga. Friare ställning fick han
först efter kronprinsens afmarsch hem, då han jämte
Stedingk stannade i Frankrike såsom Sveriges ombud
vid första Parisfreden (1814). Äfven detta uppdrag
vållade åtskilligt bryderi, enär Talleyrand fann det
vara under sitt lands värdighet att sluta särskild
fred med Sverige liksom med Spanien och Portugal
och först med mycken svårighet förmåddes uppgifva
sitt motstånd. Knappt återkommen hem, i Sept. 1814,
fick W. genast resa till Kristiania såsom en af de
svenske kommissarierna vid norska stortinget. Vid
detta förordnande lär särskild hänsyn hafva tagits
till, att han med sitt »concilianta väsen» kunde
»medla till förening, derest stridigheter skulle
uppstå». Det är också otvifvelaktigt, att W., som
drog en god del af de vidlyftiga underhandlingarnas
arbetsbörda, öfvat ett sådant utjämnande inflytande,
när spänningen mellan svenska och norska fordringar
blef stark. Men med allt skäl kan ifrågasättas, om
de varit till unionens båtnad alla dessa tvetydiga
kompromisser, genom hvilka man visserligen för
tillfället vann ett resultat, men tillika grundlade
missförstånd för framtiden. – Den utomordentliga
befattning med diplomatiska ärenden, som W. under
krigsåren tagit, upphörde med frederna. Deremot
spelade han alltjämt i sin egenskap af hofkansler
en framstående rol i Sveriges inre politiska lif,
framförallt såsom förmedlare af den officiella
förbindelsen mellan regering och riksdag. Så var
han regeringens främste målsman på riddarhuset. När
han dervid, såsom exempelvis 1812 rörande ändring
i tryckfrihetsförordningen eller 1828 i fråga
om konungens sanktion af riddarhusordningen,
måste försvara formlösa eller rent af lagvidriga
åtgärder, löste han uppgiften med vanlig diplomatisk
smidighet, icke utan anlitande af sofistikens
hjelpmedel. Svåra strider hade han också att bestå med
riddarhusoppositionen, i synnerhet under åren 1818–30
i fråga om statsrevisorernas granskningsrätt. Såsom
regeringens synlige ledare drabbades W. af mycket
klander, hvartill nog det sätt, på hvilket han
såsom hofkansler öfvervakade tryckfrihetens bruk,
var en hufvudorsak: under åren 1820–22 brukade han
gång på gång indragningsmakten (se d. o.) emot
misshagliga tidningar, såsom »Anmärkaren»,
»Stockholms Courier» och »Argus». Men vapnet var
tveeggadt: tidningsutgifvarna funno snart medel att
göra lagbudet kraftlöst, hvadan dess användande blef
mest ödesdigert för regeringens eget anseende, men
tillika äfven för tryckfrihetsförordningens rätta
tillämpning i det hela. Under sin sista tid såsom
hofkansler afstod också W. från att vidare nyttja
indragningsmakten. Den 8 Juni 1824 utnämndes han,
efter att under Engeströms tilltagande
ålderdomssvaghet redan länge hafva öfvat stort
inflytande på de diplomatiska angelägenheterna, till
statsminister för utrikes ärendena. Förhållandena voro
då mycket annorlunda, än när han 1813–14 faktiskt
fungerade såsom sådan: handelstraktater voro under
W:s ämbetstid underhandlingarnas hufvudföremål. Dock
inträffade den beryktade s. k. skeppshandeln (se Karl,
sp. 307), för hvilken samtiden tillskref W:s kända
undfallenhet en god del af skulden, och hvars hotande
konflikt det blef hans uppgift att utjämna. Någon
uppmärksamhet väckte ock gränsregleringen mellan
Norge och Ryssland, hvilken emellertid jämförelsevis
lätt ordnades genom traktat af d. 14 Maj 1826. Ett
obehagligt uppseende ådrog sig efter W:s död,
hvilken inträffade d. 15 Maj 1837, hans förvaltning
vid 1840–41 års riksdag, ity att genom hans oförmåga
att i tid företaga nödvändiga inskränkningar å sin
hufvudtitels stat kabinettskassan (se d. o.) åsamkat
sig en dryg skuld, för hvars gäldande konungen och
kronprinsen omsider fingo träda in. I W:s hela
offentliga verksamhet återfinner man samma smidiga
förmåga att lämpa sig efter omständigheterna och att
reda sig ur rätt kinkiga lägen, men ock samma brist
på verkliga ledande grundsatser. Det är ej hedrande
för hans minne såsom statsman att hafva medverkat
till en åtgärd af så tvifvelaktigt laglig art som
den kungl. resolutionen af 1835 angående formerna
för ministeriella ärendens behandling. Hans för
stora böjlighet vållade ock, trots hans personliga
arbetsamhet och ordningssinne, svåra anmärkningar
mot hans ämbetsskötsel.
Såsom lysande talare i tidens smak invaldes W. 1811,
efter G. M. Armfelt, i Svenska akademien. Äfven
flere andra akademier skyndade att tillegna sig
honom: Landtbruksakad. (1812, hedersl.), Musikal.
akad. (1813), Vetenskapssoc. i Upsala (1816) och
Vetenskapsakad. (1817), att ej nämna en mängd
utländska vittra och lärda samfund. 1888 lät
Sv. akad. öfver honom prägla en medalj. Jämte
fadern upphöjdes han 1806 till friherre; 1819
erhöll han greflig värdighet. W. och hans maka,
Charlotta Aurora (född De Geer, 1810 skild från
öfversten grefve N. Gyldenstolpe, 1811 gift med
W.), gjorde sitt hem till den lysande medelpunkten
för Stockholms förnäma umgängeslif. Genom sitt gifte
blef han egare af en stor del af Finspångs bruk,
hvars industriella anläggningar han icke obetydligt
utvecklade. Jfr A. M. Strinnholms »Inträdestal»
i Sv. akad. (»Sv. akad:s handl. ifrån år 1796»,
19:de d., 1841) och H. Forssell: »Minne af
statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt» (i
»Sv. akad:s handl. ifrån år 1886», 3:dje d., 1889).
C. H. H.
Wetterstrand, Otto Georg, läkare, född i Sköfde
d. 14 Sept. 1845, blef student i Upsala 1862,
med. kandidat derst. 1867 och med. licentiat vid
Karolinska institutet 1871. Efter att hafva haft
några förordnanden och under en längre utrikes
resa ytterligare utbildat sig, utnämndes han 1873
till distriktsläkare i Adolf Fredriks församling i
Stockholm, vid hvilken befattning han qvarstod till
1888. Under de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
