Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Whiteboys ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armstrongs & C:os skeppsvarf vid Elswick
samt byggde derunder för utländsk räkning en
mängd krigsfartyg af framstående beskaffenhet,
särskildt utmärkande sig för sin snabbhet. Sedan
1885 tillhör W. å nyo amiralitetet, såsom chief
constructor of naval construction l. director
of naval construction (d. v. s. överdirektör och
chef för mariningeniörstaten), och har under denna
tid konstruerat nya kryssaretyper, bl. a. »Blake»
och »Blenheim», de största och mest snabbgående af
hittills byggda kryssare, samt lemnat ritningarna till
de 24 örlogsfartyg, som på grund af parlamentsbesluten
1888 och 1889 skola byggas för en kostnad af 22
mill. pund. W. är icke blott en praktisk skeppsbyggare
af ovanlig skicklighet, utan han har ock utmärkt
sig på det teoretiska området genom publicerandet af
åtskilliga skrifter, bland hvilka särskildt må nämnas
Manual of naval architectitre, ett standard-verk,
som officielt antagits till lärobok inom Englands,
Tysklands, Italiens m. fl. staters mariner.
Whiteboys [hoä’jtbåjsj, »hvita pojkarna». Se Irland,
sp. 793.
Whitechapel [hoä’jt-tjäpel], ett parti af stadsdelen
Eastend i London, der bl. a. den svenska kyrkan,
Ulrika Eleonora, är belägen (se London, sp. 63
och 69).
Whitefield [hoä’jtfild l. hoi’ttfild], George, engelsk
predikant, en af metodismens grundläggare, föddes
d. 16 Dec. 1714 i Gloucester, der hans fader var
värdshusvärd. Han blef 1732 student i Oxford och
egnade sig åt teologiens studium. Sedan i slutet
af sin skoltid väckt till allvarligare tankar,
slöt han sig till det religiösa sällskap af unga
män, från hvilket metodistsamfundet sedermera
utvecklade sig. Han prestvigdes i Gloucester
1736, återvände derefter till Oxford, hvarest
han – efter Wesleys afresa till Amerika – ledde
metodistsällskapet, samt predikade i London, Bristol
och andra orter och företog en missionsresa till
Georgien, der han tillbragte tre månader (1738). Då
episkopalkyrkans predikstolar snart stängdes för
metodist-predikanterna, var W. den förste, som tog
det för den tiden djerfva steget att predika på öppna
fältet (d. 17 Febr. 1739). Detta förnyades sedan
otaliga gånger, och ofta åhördes hans predikningar
af 20–30 tusen personer på en gång. 1739–41 besökte
han åter Amerika. År 1741 utbröt en schism mellan
honom och Wesley. Whitefield höll fast vid den
calvinska läran om ett ovilkorligt nådaval, medan
Wesley städse förblef en motståndare till denna
lära. Åren 1741–48 genomreste Whitefield Skotland,
England och Wales och besökte Nord-Amerika, öfverallt
predikande under bar himmel för otaliga skaror. 1748
trädde han i förbindelse med grefvinnan Huntingdon,
som beredde metodismen insteg vid hofvet och inom
de aristokratiska kretsarna och efter hand grundlade
66 kapell samt ett predikantseminarium i Trevecca i
Wales (1768). Återstoden af sitt lif tillbragte W. på
missionsresor i England, Irland och Amerika, som han
besökte sju gånger. På en vecka talade han i allmänhet
40, ofta 60 timmar, och detta oerhörda arbete uttömde
alltför tidigt hans dessutom svaga
kroppskrafter. Han dog d. 30 Sept. 1770 i Newbury (Nya
England).
Såsom predikant var W. ensam i sitt slag. Han
har blifvit kallad »fursten bland engelska
predikanter». Med en välljudande, väldig röst och med
en ojämförlig, dramatisk åskådlighet framställde han
hvad han ville säga, och han förstod såsom få att
afpassa sin framställning efter sina åhörares sätt
att tänka och tala. Han begagnade vid sina föredrag
aldrig koncept. Hans förmåga att beherska sitt ämne
och rycka sina åhörare med sig berodde ytterst
på att han sjelf var helt och hållet genomträngd
af den tro han förkunnade. Hans föredrag utmärkte
sig för öfrigt hvarken genom hög spekulation eller
sträng logik, och stundom var det ej fritt från
öfverdrifter och lidelsefull häftighet i bedömandet
af andra. Innehållet af hans framställning rörde
sig i början hufvudsakligen om nödvändigheten
af pånyttfödelse, sedermera om rättfärdiggörelsen
genom tron, det menskliga syndaförderfvet och Kristi
rättfärdighet, den kommande domen och försoningen
genom Kristus allena. Af hans 18,000 predikningar
hafva endast 75 blifvit bevarade genom andras,
ofta bristfälliga, anteckningar. Antalet af den
calvinska metodismens anhängare är i våra dagar mycket
ringa. En samlad upplaga af W:s predikningar, bref
m. m. utgafs i 7 bd 1771–72, med lefnadsteckning af
John Gillies. En utförligare biografi har författats
af Tyerman (2 bd, 1876–77).
Whitehall [hoäjthål]. Se London, sp. 67.
Whitehaven [hoä’jthevon], hamnstad i engelska
grefskapet Cumberland, vid Solway Firth, 65
km. s. v. om Carlisle. genom en bibana förenad
med London–North-western-jernvägen. 19,295
innev. (1881). Staden drifver liflig handel
på Amerika, Östersjöhamnarna, Frankrike,
Spanien, Portugal och Medelhafshamnar. Förnämsta
exportartiklarna äro stenkol, tackjern, kalk,
sten och spanmål. Hamnen är skyddad af två
hamnarmar af sten, 295 och 280 m. långa. Maskin-
och ångpanneverkstäder, mässingsgjuterier, färgerier
samt tegel- och lergodstillverkning. I närheten ligga
två Stenkolsgrufvor, af hvilka den ena sträcker sig
2,5 km. under hafvet.
Whitehouse [hoä’jthaus], James, amerikansk
porträttmålare, f. 1803 i Wallingford, Vermont,
började 1826 studera under åtskilliga målare, men
utbildade sig mest som avtodidakt. Under en mångårig
verksamhet lär han i New York och i Washington
hafva målat mångfaldiga porträtt och stod på sin
tid i högt anseende. Särskildt anföres af honom
teckningen till ett i Amerika bekant blad, utfördt
i mezzo-tinto-manér: Henry Clays tal till senaten.
Whitelocke [hoi’ttlöck], Sir Bulstrode, engelsk
statsman, född i London år 1605, studerade i Oxford
och utbildade sig der till jurist. Sedan han ådragit
sig uppmärksamhet såsom John Hampdens (se denne)
försvarare i hans ryktbara process med kronan,
invaldes han år 1640 i det s. k. långa parlamentet
för Marlow. I parlamentet vann han genom sina
framstående egenskaper snart ett stort inflytande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
