Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vial ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tid som sånglärarinna i Stockholm, der hon 1880
och 1883 under egen medverkan såsom orkesterdirigent
eller pianist lät höra några af sina karakteristiska
kompositioner till operorna Lindoro och Bacchusfesten
äfvensom visor och kammarmusik. Sonen Paul V. har med
framgång uppträdt som violinvirtuos i Paris (1876),
London, Bruxelles och Stockholm (l881). A. L.
Viareggio [-re’ddsjå], stad uti italienska
prov. Lucca, vid Medelhafvet och jernvägen
Genua–Pisa. 10,190 innev. (1881). Fiske och
kusthandel. Hafsbad och vinterkurort.
Viaticera (af Lat. viaticum, respenningar, vägkost),
vandra omkring inom en eller flere socknar för
att med vederbörligt tillstånd uppbära understöd
för fortsättande af sina lärda studier. Se derom
Djeknepenningar och Socknegång. – Viatici-bref,
skrifvelse, som gifver någon rättighet att
viaticera. – Viatikant, studerande, som
viaticerar. – Viaticum (se ofvan), rättighet att
viaticera; inom katolska kyrkan den åt en döende
meddelade nattvarden (jfr Beaticum).
Viau [viå], Théophile de, fransk författare (ofta
kallad endast med sitt förnamn), f. 1590, d. 1626,
fick i Paris jesuiterna till fiender på grund af sin
satiriska penna och sin calvinska bekännelse. Anklagad
såsom upphofsman till lättfärdiga poem, måste han
vistas i landsflykt 1619–21, vardt anklagad å nyo och
dömd till döden, men benådades med landsflykt och höll
sig dold i Paris till sitt frånfälle. V:s tragedi
Pyrame et Thisbé (1617) är skrifven i det yppiga
spansk-italienska concetti-manér, som var på modet
mellan plejad-skalderna och Corneille. I sina oder
och epistlar visar han ej sällan goda ingifvelser,
och hans prosa (i försvarsskriften Apologie, i
Fragments d’une histoire comique m. m.) är för sin
tid framstående. Under hans namn utgafs den groft
lättfärdiga diktsamlingen Le parnasse satyrique (1623),
men sjelf förnekade han delaktighet i densamma. V:s
arbeten voro en tid bortåt mycket uppburna, men föllo
snart i glömska. De utgåfvos i 3 bd 1626 (flere uppl.,
renast 1855–56, i 2 bd).
Viaud [viå], Louis Marie Julien, fransk
romanförfattare, känd under psevdonymen
Pierre Loti, föddes d. 14 Jan. 1850 i Rochefort
(Charente-Inférieure). Efter afslutade studier
vid sjökrigsskolan i Brest erhöll han 1870 sin
första officersfullmakt och befordrades 1881
till kapten. Han hade då deltagit i åtskilliga
sjöexpeditioner till Australien, Japan och
Senegal samt i kriget mot Tonkin. Sina intryck
och minnen från dessa färder har han sedermera
atergifvit i mästerliga skildringar. Öfver dem falla
kraftigt lifvets skuggor och dagrar, hvilka med ett
egendomligt skimmer belysa hans egna lefnadsöden. Men
en alltför utpräglad realistisk verldsåskådning
skymmer icke sällan det förtrollande behag, som
författarens varma och färgrika framställning förmått
gifva dem. Åtskilliga af dessa berättelser hafva
utkommit i några större tidningar och tidskrifter,
hvarefter de utgifvits i bokform. Till de förnämsta
af dessa arbeten höra Aziyadé (1879), Rarahu, idylle
polynésienne (1880), Le roman d’un spahi (1881),
Fleurs d’ennui (1882), Mon frère Yves (1883), Pécheur
d’Islande (1886), Madame Chrysanthème (1887),
Japoneries d’automne (1889), Au Maroc (1890), Le
roman d’un enfant (1890), Le livre de la pitié et de
la mort (1891) och Fantôme d’Orient (1892). Flere af
dem äro öfversatta till svenska. V. blef 1891, under
sitt författarenamn, medlem af Franska akademien.
J. M-r.
Vibe. 1. Peder V., dansk diplomat, blef 1627 dansk
agent och 1629 resident i Frankrike. År 1634 erhöll
han såväl danskt som franskt adelskap. V. var
1635–43 dansk resident i Stockholm och varnade,
ehuru förgäfves, sin regering för det öfverhängande
kriget. Han beklädde 1648–55 posten som »rentemester»
och motarbetade efter yttersta förmåga Korfitz
Ulfeld. Död som »lensmand» i Trondhjem 1658. –
2. Mikkel V., den föregåendes systerson, f. 1627,
fick åt sig om betrodd kronprins Fredriks (F. IV)
uppfostran 1678, adlades året derpå samt blef 1683
vicekansler och justitiarius i Höjesteret. Död som
geheimeråd 1690. – 3. Ditlev V., den föregåendes
son, f. 1670, blef öfversekreterare i danska
kansliet 1699, geheimeråd med säte i konseljen
1708 och ståthållare i Norge 1721, hvarest han dog
1731. E. Ebg.
Vibe. 1. Andreas V., norsk militär och författare,
född i Kristianssand d. 3 Maj 1801, tillhörde den
ansedda norsk-danska adliga slägten Vibe, hvilken
bland sina medlemmar räknade bl. a. den bekante
visdiktaren Johan V. (d. 1784). Andreas V. blef
löjtnant 1815 och ingick 1819 vid ingeniörbrigaden,
hvarest han avancerade till major, samt deltog
1826–32 i åtskilliga större mätningsarbeten,
deribland särskildt uppmätningen af gränsen
mot Ryssland samt norska Ishafskusten. Såsom
chef för »den geografiske opmaaling» sedan 1835
var V. mycket verksam vid utgifvandet af sjö-
och landkartor och anställde dessutom en mängd
höjdmätningar, af hvilka en offentliggjorts i
Petermanns »Mittheilungen» (1859). Sina intryck
och iakttagelser från mätningsresorna skildrade
han förträffligt i Billeder og minder fra mit
kystmaalerliv (1860). Derjämte var han synnerligen
lycklig författare på visans område, der han oftast
behandlade dagens frågor och alltid utmärkte sig
genom blixtrande qvickhet och godt lynne. Såväl hans
visor som de humoristiska och träffande infall han
strödde omkring sig gjorde honom till en af de mest
bekanta Kristianiatyperna på sin tid. Han dog d. 24
Nov. 1860. – 2. Fredrik Ludvig V., norsk filolog, den
föregåendes broder, född i Bergen d. 26 Sept. 1803,
tog 1827 filologisk examen med utmärkelse samt blef
1831 lektor och 1838 professor i grekiska vid
Kristiania universitet. År 1848–72 var han rektor
vid katedralskolan derstädes. Såsom professor utgaf
han flere latinska universitetsprogram och lyckade
öfversättningar af grekiska dramer. Derjämte var
han en flitig medarbetare i pressen och uppsatte
1848 »Christianiaposten», hvilken redigerades i
strängt konservativ anda. V. dog d. 21 Juni 1881. –
3. Henriette Jakobirie Martine, författarinna,
de föregåendes syster. Se Gislesen. – 4. Johan V.,
norsk författare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
