Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vicente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ämbetet var således till karakteren likt ståthållarens;
dock kunde till vicekonung utses endast kronprinsen
och dennes äldste son. Såsom kunglig prins förde
han hofstat (§ 75, e) och kunde ej inkallas inför
stortinget, ej häller stämmas inför riksrätt. Dessutom
var det särskildt föreskrifvet, att han måste
bo inom Norge och ej fick lemna landet för längre
tid än 3 månader. Denna sistnämnda bestämmelse har
vållat, att platsen endast fem gånger varit besatt,
nämligen en kort tid år 1816 (kronprins Karl Johan),
fyra månader af 1824 och ett par månader af 1833
(kronprins Oskar), Maj 1856–Juni 1857 (kronprins
Karl), slutligen en vecka i Mars 1884 (kronprins
Gustaf). Redan tidigt hade man ock varit betänkt att
utsträcka den för bortovaro tillåtna tiden till 6
månader (k. prop. 1815, 1824, 1857) eller alldeles
borttaga detta vilkor (prop. 1827). Äfven 1844 års
unionskomité strök ut inskränkningen; men en af dess
norska ledamöter reserverade sig deremot af formella
skäl, med honom förenade sig norska regeringen i
1847 års »Indstilling», och lydelsen i grundlagen
fick qvarstå orubbad. Lika liten framgång hade
försöken att öppna tillträde till platsen för närmaste
tronarfving i allmänhet och hans son (k. prop. 1859;
enskilda förslag 1857 och 1863). Under tiden började
den norska uppfattningen af sjelfva ämbetet undergå
en förändring. I början helsadt som en förmån för
Norge och ännu af 1844 års komité motsägelselöst
betecknadt som en sådan, betraktades ämbetet i senare
tider som ett provinsmärke på Norge. Då dertill kom,
att det visade sig sakna praktisk betydelse och för
öfrigt befarades vara egnadt att blanda en kommande
konung in i partistriden, bortföll det alldeles i
1867 års komitéförslag och blef, efter motion af
Qvam 1886, d. 30 Juni 1891 genom beslut i norskt
statsråd afskaffadt. Kj.
Vicente, Gil. Se Gil Vicente (der dödsåret bör rättas
till 1557). Jfr derjämte Portugisiska literaturen,
sp. 64, och Spanska literaturen, sp. 158.
Vicenza [-tje’ntsa]. 1. Provins uti italienska
landskapet Venezia, vid Tyrolens gräns. 2,632
qvkm. 429,137 innev. (1890). Norra delen af prov.
fylles af Alpernas lägre kedjor (Monte Pasubio,
2,883 m.). I midten ligga de vulkaniska Monti Berici
(omkr. 1,000 m.) isolerade; för öfrigt är prov. ett
slättland, hvars hufvudfloder äro Bacchiglione och
Brenta. – 2. Hufvudstad i nämnda provins, norr om
foten af Monti Berici, på ömse sidor om Bacchiglione,
som der upptager Retrone och korsas af 7 broar,
och vid jernvägen Verona–Padua–Venezia. 24,331
innev. (1881), med förstäderna 27,694. Staden är
omgifven af något förfallna murar, omkr. 5 km. i
omkrets, med 6 portar och ett gammalt kastell. Ehuru
de flesta gatorna äro trånga och krokiga, har
staden många byggnader i ädel stil, af hvilka flere
äro uppförda af de berömde byggmästarna Palladio
och Scamozzi, båda födda i V. Bland den förres
byggnadsverk må nämnas rådhuset (Pal. del Consiglio
l. Basilica), en af renaissanceperiodens vackraste
skapelser, om hvilket Palladio sjelf
sade, att det kunde tafla med forntidens liknande
verk, Loggia del Delegato l. Pal. Prefettizio samt
Pal. Chieregati, det senare med stadsmuseet,
Pal. Barbarano, Tiene, Valmarano och Porto
Colleoni. Äfven Teatro Olimpico är byggd efter
Palladios ritningar, men fullbordad först 1580,
efter hans död. Katedralen, som hufvudsakligen härrör
från 13:de årh., har endast ett bredt skepp, enär de
båda sidoskeppen äro ombyggda till kapell. I flere
af de öfriga kyrkorna finnas sevärda målningar:
i S. Lorenzo af B. Montagna, i S:ta Corona af
Montagna och Bellini, i S. Stephano en madonna af
Palma Vecchio. På Piazza de’ Signori stå två pelare
som minne af det venezianska väldet samt Palladios
marmorstaty (af Gajassi). På södra sidan om staden
går genom en betäckt, på 180 pelare hvilande,
650 m. lång båggång en väg uppför Monti Berici
till vallfartskyrkan Madonna del Monte (en grekisk
korskyrka) jämte kloster. V. är säte för en biskop
och har ett teol. seminarium, lyceum, gymnasium,
en akademi för vetenskap, vitterhet och skön
konst samt ett offentligt bibliotek (omkr. 50,000
bd). Några fornlemningar, såsom ruiner af en
teater och en aqvedukt, hafva bevarats. Vigtigaste
industrigrenen är silkesodling och sidenmanufakturer,
men derjämte tillverkas halmhattar, ylle- och
linneväfnader, guld- och silfverarbeten. – Staden,
romarnas Vicetia, var i forntiden obetydlig. Under
medeltiden var den en af de första, som 1167 slöt
sig till det lombardiska stadsförbundet mot kejsar
Fredrik I. Under 1300-talet en oberoende republik,
underkufvades den 1405 af Venezia. Mot slutet af
15:de årh. blef V. säte för en målareskola, hvars
förnämsta representanter voro J. Giov. Speranza,
Bart. Montagna och Giov. Buonconsiglio. 1848 reste
V. sig mot österrikarna och besattes af påfliga
trupper, besköts af österrikarna och kapitulerade
d. 11 Juni för Radetzky efter en liflig fäktning
dagen förut.
Vicenza [-tje’ntsa], hertig af. Se Caulincourt.
Vicesimera (Lat. vicesimare, af vicesimus, den
tjugonde), genom lottning uttaga hvar tjugonde till
bestraffning. Se Decimera.
Vice versa (se Vice), förkort. v. v., Lat., omvändt,
tvärtom, på samma sätt med ombytta roller.
Vich [vitj] l. Vique [vike], stad i spanska
prov. Barcelona, vid Guera, ett litet tillflöde till
Ter, och jernvägen San Juan–Barcelona, 489 m. öfver
hafvet. Omkr. 13,000 innev. Biskopssäte. Katedral
(påbörjad omkr. 1040, men byggd hufvudsakligen under
förra hälften af 14:de årh.). Garfverier, linne-
och bomullsspinnerier. I närheten ligga koppar- och
stenkolsgrufvor. – Staden var ausetanernas hufvudort
och kallades af romarna Ausa, under medeltiden Ausona
och Vicus Ausoniensis, senare Vic de Osona och Vich.
Wichern, Johann Heinrich, tysk filantrop, f. i
Hamburg 1808, d. 1881. Se Rauhes haus.
Wichert, Ernst Alexander August Georg, tysk
skådespels- och romanförfattare, född i Ostpreussen
1831, obergerichtsrath i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
