Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vico ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekorativa teckningar efter stilen i de antika
ornament, som i början af 1500-talet funnos i
underjordiska rum (»grotte»), tillhörande ruinerna af
Titus’ termer i Rom. Snart utvecklade han sig till
en af sin tids skickligaste kopparstickare, och han
hade äfven utbildat sig efter flere olika af tidens
konstnärer i samma riktning, men främst efter Rafaels
berömde kopparstickare, Marcantonio. Han kallades af
Cosimo I till Florens och utförde der stick efter
Michelangelo. Sedan utgaf han i Parma flere verk
med stick af medaljer (1555–57). Han utförde inemot
500 blad. Till de bästa höra Vulkan och cykloperna
(efter Primaticcio), porträtt af Maria af Aragonien,
Cosimo, Giovanni de’ Medici, Karl V m. fl.
Vico, Giovanni Battista, italiensk tänkare och
rättslärd, född 1668 i Neapel, var en längre tid
informator, fick sedermera den klent aflönade
platsen som professor i retorik i Neapel och
utnämndes 1734 till kunglig historiograf. Död
1744 efter att hafva tillbragt nästan hela sitt lif
i armod och försakelser. Sin utan tvifvel största
betydelse eger V. såsom författare af Principj della
scienza nuova d’intorno alla commune natura delle
nazioni (1725; flere uppl., den bästa ombesörjd
af Salv. Gallotti 1826), genom hvilket arbete han
förvärfvat sig namn af »historiens filosofis
fader». Han framträder dock der hufvudsakligen
såsom folkpsykolog, skildrande de särskilda folkens
utveckling. Till idén om en hela mensklighetens
fortskridande utveckling höjer han sig egentligen
icke. En samlad upplaga af V:s skrifter utgafs
1836–37 i 6 bd af Ferrari. Se Werner: »G. B. Vico
als philosoph und gelehrter forscher» (1879).
L. H. Å.
Vico, Francesco de, italiensk astronom, f. 1805,
direktor för observatoriet vid Collegio romano, blef
1848 under revolutionen fördrifven ur Rom och dog s.
å. i London. V:s vetenskapliga namn är hufvudsakligen
fäst vid frågorna om de inre planeternas samt
Saturnus’ och dess ringars fysiska beskaffenhet och
rotation samt vid den efter honom uppkallade kometen
af kort (5 1/2 års) omloppstid. K. B.
Vicol. Se Tagaliska språk.
Vicomte [vikå’ngt], Fr. (af Med. Lat. vicecomes),
Ital. visconte, Port. visconde, Eng. viscount), under
den äldre medeltiden (karolingiska tidehvarfvet)
en ämbetsman, vice-grefve, som var ställföreträdare
åt en grefve (se d. o.); numera en adelstitel, som
står emellan grefve och baron. En vicomtes hustru
bär titeln vicomtesse [vikångtä’ss]. Jfr Viscount.
Vicomte de Launay [vikå’ngt dö lånä]. Se Girardin 5.
Vicq-d’Azyr [vick dasir], Félix, fransk läkare,
f. 1748, började 1773 i Paris hålla föreläsningar
öfver menniskans och djurens anatomi och invaldes
redan 1774 i vetenskapsakademien. 1775 sändes han
af regeringen att göra studier öfver boskapspesten
i södra Frankrike och inlade genom de af honom
föreslagna åtgärderna mot densamma stor förtjenst. Vid
sin återkomst utsågs han till ständig sekreterare
vid det 1776 stiftade medicinska sällskapet (Société
de médecine), hvilket förnämligast genom hans betydelsefulla
verksamhet småningom vann stort anseende. De vid
dess offentliga sammankomster af honom föredragna
minnesteckningarna (Éloges lus dans les séances
publiques de la Société de médecine, bd 1–7,
1778–98) förvärfvade honom anseende såsom en af
Frankrikes bästa skriftställare och öppnade 1788
för honom portarna till Franska akademien. Hans
rent vetenskapliga arbeten hänförde sig,
utom till veterinärmedicinen, till anatomien
och offentliggjordes hufvudsakligen i franska
vetenskapsakademiens och i medicinska sällskapets
skrifter. 1786 började han utgifva ett stort anlagdt
arbete, Traité d’anatomie et de physiologie avec des
planches repr. au naturel les organes de l’homme et
des animaux, af hvilket dock endast första bandet såg
dagen. 1789 utnämndes V. till drottningens förste
läkare. Han dog 1794. Hans Oeuvres utgåfvos 1805 i
6 bd och innehålla utom minnestalen en del af hans
anatomiska undersökningar och hans arbete om hjernan.
R. T-dt.
Wicquefort [vickfår]. 1. Abraham van W.,
holländsk diplomat, f. 1598, d. 1682, var
1626–58 kurbrandenburgsk resident vid franska hofvet,
men sattes sistn. år af Mazarin på Bastiljen till
följd af en misstänkt brefvexling. Efter ett år blef
han fri, fick en fransk pension och slog sig ned
i Haag såsom hertigens af Braunschweig-Lüneburg
resident. 1675 fängslades han af holländska
regeringen och dömdes för förrädiska förbindelser
med fransmännen till lifstids fängelse och egendomens
förlust. Han lyckades emellertid fly ur fängelset till
Celle, der han dog som hertigligt råd. W. öfversatte
till franska Olearius’ reseskildringar, berättelsen om
spanioren Silva Figueroas persiska ambassad m. m. samt
författade bl. a. L’ambassadeur; ses fonctions
(2 vol., 1682) och L’histoire des provinces-unies
des Pays-Bas (I, 1719), från freden i Münster. –
2. Joachim van W., den förres broder, f. 1600,
d. 1670, var på 1630-talet hertig Bernhards af Weimar
agent i Nederländerna, Frankrike och Tyskland och
beklädde efter hans död (1639) i 20 år platsen
såsom landtgrefvens af Hessen-Kassel resident i
Nederländerna. En tid hade han anställning äfven som
svensk diplomatisk agent i Haag.
Victor, Lat., segrare, segervinnare. – Mansnamn. Se
närmast följ. artiklar och Viktor.
Victor, Aurelius V. Sextus, romersk historieskrifvare,
son af en simpel landtman, användes i högre
ämbeten af Julianus och Theodosius I. Han var
389 stadsprefekt i Rom. Honom har man tillskrifvit
fyra arbeten. Af dessa kan dock endast skriften De
caesaribus (kejsarnas historia från Augustus till 359)
anses äkta, men möjligen är den endast ett utdrag
ur ett större historiskt verk. Den oftast Epitome
de caesaribus benämnda skrift, som innefattar
kejsarnas historia till och med Theodosius I,
är enligt handskrifternas titelrubrik ett utdrag
ur V:s arbete. När detta utdrag författades är
icke kändt. Dess stil är ledigare än V:s, och det
innehåller ett icke dåligt urval af notiser. De
origine gentis romanae, som prålar med lärdom och
citat – ofta falska –, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
