Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidassoa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han såsom landshöfding i Värmland 1887 inlemnade
till K. M:t innehåller intressanta bidrag till
finnarnas historia i Sverige. – Per Fredrik W.,
den förres broder, född i Ljusdal d. 30 April
1837, blef 1854 student i Upsala och var 1861–72
vikarierande lärare vid läroverket i Luleå,
der han samtidigt (1864–73) förestod tidningen
»Norrbottenskuriren», och har sedermera varit
sysselsatt hufvudsakligen med språkvetenskapliga
och literära arbeten. I förening med L. G. Nilsson,
A. Z. Collin m. fl. har W. utarbetat Engelsk-svensk
ordbok (1875) samt i eget namn utgifvit Tysk-svensk
ordbok (1883–89). Dels under namnmärket P. F. W.,
dels under psevdonymen Staffan har W. författat en
mängd tillfällighetsstycken på vers och prosa.
2. Widmark, Johan Erik, läkare, son af W. 1, född
i Ljusdals socken, Helsingland, d. 26 Aug. 1850,
blef student i Upsala 1870, med. kandidat derstädes
1876, med. licentiat vid Karolinska institutet 1881
och med. doktor 1884, sedan han 1883 utgifvit en
afhandling Om jequirityoftalmien. 1884 förordnades
han till docent i oftalmiatrik vid Karolinska
institutet, uppehöll 1888–91 undervisningen i
ögonsjukdomar derstädes samt nämndes 1891 till
e. o. professor i oftalmiatrik. I sina vetenskapliga
arbeten har W. dels behandlat bakteriernas betydelse
för ögats sjukdomar, dels studerat det inflytande
strålar af olika våglängd utöfva på ögats olika delar,
dels meddelat kliniska och patologisk-anatomiska
erfarenhetsrön. Dessa arbeten hafva offentliggjorts
hufvudsakligen i »Hygiea», »Nordiskt medicinskt arkiv»
och »Skand. archiv für physiologie» och samlade
utgifvits under titeln Beiträge zur ophthalmologie
(1891). Sedan 1888 redigerar W. jämte J. Bjerrum
»Nordisk oftalmologisk tidsskrift».
Widnes [oi’d-], stad i engelska grefskapet Lancaster,
vid Mersey och London–Northwestern-jernvägen,
20 km. s. ö. om Liverpool. 30,011 innev. (1891; år
1851 var antalet mindre än 2,000). Stor tillverkning
af tvål och vagnssmörja, oljor, målarefärger och
segelduk, hvarjämte äfven finnas jerngjuterier och
kopparsmedjor.
Widnmann, Max, tysk bildhuggare, f. 1812 i Eichstädt,
studerade i München under Schwanthaler, till hvars
skola han räknas, och arbetade 1836–39 i Rom efter
antiken. Der kom han äfven i närmare förhållande till
Thorvaldsen och utförde flere arbeten af mytologiskt
innehåll. Efter sin återkomst till München började
han en omfattande verksamhet samt behandlade såväl
ideala ämnen som moderna uppgifter, bestående af
monumentala bildstoder och porträttbyster. Bland
de förnämsta af dessa må nämnas monumentet öfver
furstbiskop Echter (i Würzburg), staty af den
gamle tonsättaren Orlandus Lassus (1848; i München),
marmorstod af bildhuggaren Rauch (på utsidan af
glyptoteket i München), bronsstatyer af Schiller
(1863) och Göthe (1869; bägge i München), den olika
bedömda stora ryttarestatyn af konung Ludvig I,
med tvänne, mindre lyckade pager, som leda hästen,
och på piedestalen bilder af Poesien och
Religionen, Konsten och Industrien, i brons
(1862; i München), samt statyer af Iffland (1864)
och Dalberg (1866; bägge i Mannheiin), Castor och
Pollux, kolossalfigurer för hufvudportalen till
akademibyggnaden i München.
Vidocq [-då’kk], Eugène François, fransk polisspion,
f. 1775, förde i yngre år en högst äfventyrlig
tillvaro såsom landsstrykare, desertör, galérslaf,
vandrande krämare o. s. v., tills han 1808 trädde
i Paris-polisens tjenst såsom spion. På grund
af ådagalagdt nit sattes han 1812 till chef för
dennas »säkerhetsbrigad». På ett enda år, 1817,
åvägabragte V. 700 häktningar. Efter erhållet afsked
(1825) anlade han en pappersfabrik i Paris och
öppnade 1832 derst. en privat polisbyrå, som dock
snart förbjöds. V. dog 1857. Under hans namn hafva
åtskilliga arbeten utkommit, bl. a. hans Mémoires
(4 bd. 1828, ny uppl. 1868; »Anteckningar» etc.,
1829–30), till hvilka V. visserligen lemnat
materialet, hvaremot den literära utarbetningen
verkstälts af E. Morice och L. F. Héritier de l’Ain,
samt Les vrais mystères de Paris (6 bd, flere uppl.;
»De verkliga parisermysterierna», 1850, ny uppl.
1876), hvilket arbete i sjelfva verket författats af
Alfr. Lucas.
Widor [-dår], Charles Marie, fransk organist,
f. 1845, elev af Fetis m. fl., blef 1860 organist
vid S:t François i Lyon och 1870 vid S:t Sulpice
i Paris. Död 1887. W. åtnjöt stort anseende såsom
öfverlägsen orgelspelare och orgelprofvare, skicklig
lärare samt solid och elegant kompositör. I sina
svåra »orgelsymfonier» försökte han att med orgelns
klangfärger ersätta orkesterns, men förlorade sig
dermed ock för mycket i yttre klangverkningar. För
öfrigt komponerade han orkestersymfonier,
kammarmusik, pianostycken, körsaker samt balletten
Korrigane (1880) och operan Maître Ambros (1886).
A. L.
Vidrer l. Vidre (Isl. Viðrir), Nord mytol., är ett
namn på Oden i hans egenskap af vindgud. Ordet
betyder ungefär »den som är uti vädret».
Ad. N-n.
Vidrik Verlandsson (Villandsson, Vallandsson
m. fl. former) är hjelten i flere nordiska
folkvisor. Han är enligt dessa en af kämparna
hos Didrik af Bern (se Didrikssagan) och blef
hos denne särskildt ryktbar genom sin segerrika
tvekamp med Långben Rese l. Risker. V. är en
från tyska dikter lånad sagofigur, densamme,
som i den nordiska Didrikssagan kallas Viðga
(Angelsachs. Wudga, T. Wittich). Med tiden bragtes
han i förbindelse med Valunds-sagan (se
Valund), i det han gjordes till son af smeden Verland
(Villand, Valland o. s. v.), d. v. s. Valund,
och kungadottern Bodel, d. v. s. Böðvildr, och på
grund af denna härkomst fick föra hammare och tång
såsom sitt sköldemärke. Benämningen Villandsson gaf
sedan upphof åt den på 1500- och 1600-talen gängse
åsigten att V. var från Villands härad i Skåne,
hvilket föranledde detta härad att upptaga V:s vapen,
hammaren och tången, i sitt sigill. Ovisst är, om
V. ursprungligen är identisk vare sig med den gotiske
nationalhjelte Vidigoja, som enligt Jordanes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
