Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viðrir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besjöngs af goterna på 500-talet, eller med Vitiges,
östgoternas siste konung. Jfr Sv. Grundtvig: »Danmarks
gamle folkeviser» (I, 68 ff.). Ad. N-n.
Viðrir. Se Vidrer.
Vidskepelse, psykol., menniskans tro ej blott på
verkligheten af, utan ock på den öfversinliga
betydelsen af sina fantasier. Vidskepelsen
kan framträda i flere former, mer eller mindre
förbundna och beslägtade med andra former af fantasi,
företrädesvis med dem, som förblandas med verldens
verkligheter (hvaremot man ej gerna kan sammanställa
den med missförstånd af sjelfva åskådningens betydelse
– såsom fallet är, om jag t. ex. ser en skugga och
den för mig ter sig såsom en menniska med kött
och blod). Så leder drömmen ofta till vidskepelse,
särskildt i den specifika formen af spöktro. En
död menniska »går igen», d. v. s. en drömmande,
som känt den döde i lifstiden, tror sig se och
samtala med honom med en viss oredig föreställning
om att han dock är död. Detta enkla och vanliga
faktum har tvifvelsutan i mycket bidragit till
spöktron. Andra företeelser, som en halfsofvande
eller redan vidskeplig menniska ej haft lätt att
för sig reda, hafva väl äfven bidragit. (Allbekant
är den rol råttor i dylika fall spelat.) Äfven
hallucinationer, ehuru sällsyntare än drömmar, hafva
nog gjort sitt till vidskepelsen i denna form. En
annan är tron på spådomar, »omina». Man har träffande
definierat den såsom en tro på ett öfvernaturligt
kausalsammanhang mellan företeelser, som hvarken
tanke eller erfarenhet angifver ega något sådant
sammanhang inbördes. Den trifves företrädesvis i det
rent tillfälliga, t. ex. kortens tillfälliga läge i
en kortlek. En annan egendomlig form af vidskepelse
är den bildade eller vetenskapliga vidskepelsen. Den
framträder vanligen under tider af hög formel bildning
utan religiöst allvar. Under sen-antiken stod den
högt i flor, likaså under senare delen af 1700-talet
(clairvoyance, klappandar, animal magnetism m. m.) och
saknas ej i våra dagar. Att skarpt begränsa denna
form af vidskepelse gent emot andra mer vulgära
former är tydligen ingen lätt sak. Den torde bäst
definieras såsom vidskepelsen satt i system, ehuru
detta naturligen kan ske i mycket olika grader. –
Den tänkande menniskan är höjd öfver vidskepelsen
äfven i denna finare form. Äfven då hon anser
något osinligt ligga till grund för sinneverlden
och leda dess utveckling, vet hon, att detta ej
uppenbarar sig i sinlig form, minst af allt i det
tillfälliga, fantastiska och vidunderliga. Emellertid
får man, när man bedömer särskildt den vetenskapliga
vidskepelsen, taga sig tillvara för att dit hänföra,
följaktligen förneka, den objektiva verkligheten af
allt, som ej kan ur kända lagar förklaras. Det bör
åtminstone ej ske utan sorgfällig och framförallt
opartisk pröfning. För att icke tala derom att,
i fall sinneverlden har sin grund i ett osinligt,
detta i vissa företeelser kan på ett mer tydligt
sätt skina igenom, måste man besinna, att ej blott
i enskildheter, utan ock med hänsyn till mycket
omfattande områden verlden är oss i det hela
obekant. Vi veta icke ens om de s. k. fem sinnena
äro de enda portar, genom hvilka vi komma i beröring
med sinneverlden. Man kan mer än väl tänka sig
möjligheten af äfven andra, vanligen slutna portar,
genom hvilka i vissa fall en förmedling vore möjlig,
och måhända kunde åtskilliga hithörande företeelser
derur förklaras.
Från fördom (se d. o.) skiljes vidskepelsen,
förutom af hvad i artikeln derom anföres, jämväl
deraf att vidskepelsen i fantasierna inlägger en
öfversinlig betydelse, hvaremot jag mer än väl kan
hafva fördom mot en sak utan att deri inlägga någon
sådan. Vidskepelsen, drifven till sin höjd, kan väl
leda till galenskap, men är till sitt väsende dock
skild från denna. Hon innebär nämligen en fysiskt sund
menniskas, oftast på traditionel väg fortplantade
objektivering af sina fantasier, under det
galenskapea beror på fysisk abnormitet, äfven då den
blott rör partiella sferer af själslifvet. Vigtigast
är emellertid vidskepelsens förhållande till
religionen. Lägre former af religion äro alltid
mer eller mindre förenade med vidskepelse. Man
tror sig der finna det öfversinliga i sinlig form,
naturligtvis genom fantasien förvriden, fantastisk och
vidunderlig, och så snart detta sker, ger vidskepelsen
sig tillkänna. Många grader, gröfre och finare, äro
dervid för handen, och ett rensningsarbete i detta
afseende har varit och är en af religionshistoriens
vigtigaste uppgifter. Religionens högsta form och
religionen öfver hufvud, såvidt ett närmande till
dennas högsta form sker, lösgör sig från vidskepelsen
genom att leda menniskans tanke och känsla tillbaka
till hennes och verldens eviga urgrund, renad från
allt sinligt slagg. (Jfr Boström, Spinoza.)
Vidskepelsens historia är en god del af
mensklighetens. Vidskepelsen har frodats i vildens
hyddor lika väl som i kulturens brännpunkter,
och den har utöfvat ett vigtigt inflytande på
menniskans känslolif och handlingar. Men formerna
hafva varit mycket olika under olika tider och hos
olika folk. Den har iklädt sig särskilda former under
glöden af Orientens sol, andra i lappens kåta, andra
tusentals år före Kristus än i det 19:de årh. Men
gemensamma drag finnas, och mer än ett vidskepligt
föreställningssätt har, efter hvad kulturhistorien
upplyser, kunnat hitta vägen mellan de mest skilda
tider och folk. Just denna traditionella seghet
torde utgöra något för henne mycket karakteristiskt.
L. H. Å.
Vidskrifva, matem. Att vidskrifva en cirkel vid en
sida i en triangel är att upprita en cirkel, som
tangerar denna sida och förlängningarna af de båda
andra. För hvarje triangel finnas tre vidskrifna
cirklar. Jfr Inskrifva. E. L.
Widström, Ulrika Karolina, skaldinna, född
Forsberg, föddes i Stockholm d. 24 November
1764. Hon fick en vårdad uppfostran och lärde
sig utom franska äfven tyska, hvilket då ej var
vanligt bland fruntimmer. Hennes vittra begåfning
och ungdomliga behag tillvunno henne smickrande
uppmuntran af bl. a. skalderna Leopold, Kellgren,
Lidner och Thorild, hvilka gjort hennes personliga
bekantskap. Hon blef 1790 gift med violinisten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
