Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viðrir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid universitetet i Tübingen att egna sig åt zoologi
och särskildt åt jämförande anatomi. Sedan han 1872
i Würzburg promoverats till med. doktor och en tid
varit prosektor i anatomi å Köllikers institution,
blef han 1882 professor i anatomi vid universitetet
i Freiburg i Breisgau. W:s författareskap rör sig
inom området af ryggradsdjurens anatomi, hvilken han
riktat med ett stort antal värdefulla bidrag. Mest
känd har han blifvit genom sin i flere upplagor
utkomna och på flere språk öfversatta Lehrbuch der
vergleichenden anatomie der wirbelthiere (1882–83). Af
hans öfriga arbeten må nämnas: Das kopfskelet der
urodelen (1877), Die anatomie der gymnophionen (1879),
Morphologische studien (1880), Die entwicklung des
urogenitalapparates bei krokodilen und schildkröten
(1890) och Das gliedmassenskelet der wirbelthiere
(1892). L-e.
Wiedewelt [vide-], Johannes, dansk bildhuggare, född
i Köpenhamn d. 1 Juli 1731, död d. 17 Dec. 1802,
var son till Just W., äfvenledes dansk bildhuggare
(f. 1677, d. 1757). W. lärde först hos sin fader
och målade samtidigt för Miani. Derpå erhöll han
tillträde till den äldre, mindre konstakademien, der
Pezold var hans lärare. Redan 1750 kom han till Paris
och arbetade under Coustou d. y., såsom k. pensionär
sedan 1752. Efter att hafva vunnit en silfvermedalj
vid akademien i Paris reste W. till Rom 1753, der
hans vänskapsförhållande till den berömde Winckelmann
kastade en viss glans öfver honom som konstnär
samt befruktade hans bildning och konstuppfattning,
ehuru mera teoretiskt än praktiskt, så att Coustous
skola äfven efter resan till Rom ständigt spåras
i hans konst. År 1758 kom W. hem samt blef agré
och medlem af konstakademien på samma arbete, en
Hvilande Herkules, 1759. Straxt derefter blef han
hofbildhuggare och professor vid akademien (1761). W:s
största alstring tillhör åren 1761–70. Grafmonumentet
öfver konung Kristian VI, statyerna i Fredensborgs
park, bland hvilka de stora dekorativa balustraderna
med figurerna Danmark och Norge, en mängd privata
grafvårdar och en serie reliefer till det ursprungliga
Kristiansborg vittna om hans flit och förmåga samt,
i förening med en mängd teckningar i de mest skilda
riktningar, om en märklig dekorativ talang, åt hvilken
den snillrike och högt bildade konstnären syntes mån
att gifva uttryck framför att utveckla sin förmåga
som plastisk konstnär. Man saknar i hans arbeten
den lifgifvande naturliga grund, som är den sanne
konstnären egen, och den skola han tillegnade sig
i Frankrike lyser alltför mycket fram ur till och
med hans försök att gifva gestalt åt de teorier, för
hvilka han med en viss vältalighet gjorde sig till
tolk i sin öfversättning af Winckelmanns »Tanker om
smagen udi konsterne». Bäst lyckas han i porträtt, i
synnerhet i medaljongsreliefer. I hans båda berömdaste
arbeten, grafmonumentet öfver Fredrik V i Roskilde
domkyrka och statyn Troheten på frihetspelaren utanför
Vesterport (till minne af stavnsbaandets upphäfvande),
framträder något nytt i den rena varma känsla, som
ligger i dessa arbetens allegoriska qvinnofigurer,
men han förmådde likväl icke skapa en qvinlig typ med
individuel konstnärlig egendomlighet och verkligt
plastisk skönhet. Hans samtid var likväl icke utan
skäl stolt öfver »Danmarks Fidias», då den såg en
hel rad af monumentala verk utförda af en infödd,
sedan man kort förut ansett det nödvändigt att
inkalla utländingar för hvarje större konstverk,
som skulle utföras. W. var sedan 1773 med korta
mellanrum åtta gånger direktör för akademien. Han hade
lefvat i jämförelsevis goda vilkor, men då han såg
dessa blifva knappare derigenom att arbetet aftog,
och helsan betänkligt försvagades, gjorde han sjelf
slut på sitt lif, en händelse, som väckte det största
deltagande i hela landet. Hans teckningar till
»Peder Paars» utkommo i förträffliga kopparstick
af Clemens. Se F. J. Meier: »Efterretninger
om billedhuggeren Joh. W.» etc. (1877).
Ph. W.
Wiegmann [vig-]. 1. Rudolf W., tysk arkitekt och
målare, f. i Elze, Hannover, 1805, d. i Düsseldorf
1865, utgaf 1836 ett verk om de gamles måleri,
hvarigenom han råkade i strid med Klenze. Han blef
sedan professor i arkitektur och perspektiv vid
akademien i Düsseldorf, gjorde åtskilliga utkast,
såsom till en akademibyggnad och till Schadows hus,
samt utmärkte sig äfven som landskapsmålare. –
2. Marie Elisabeth W., född Hancke, tysk målarinna,
den föregåendes hustru, f. 1826, kom 1841 till
Düsseldorf, der hon blef lärjunge till Hermann,
men studerade förnämligast porträttmåleri under
Karl Sohn. För att ytterligare utbilda sig besökte
hon Tysklands konstcentra, Hollands gallerier samt
England och Venezia. Hennes bilder tillhöra den
ideala, från skaldeverk lånade genren, hvarjämte
hon målat porträtt, mest af barn, men äfven af
framstående personligheter, bland hvilka nämnas
målaren Karl Sohn, historikern Heinrich v. Sybel
och konsthistorikern Karl Schnaase (i Berlins
Nationalgalleri).
Wiehe [vihe], danska skådespelare. 1. Mikael Rosing
W., född d. 23 Jan. 1820 i Köpenhamn, dotterson
af konstnärsparet Rosing (se d. o.), blef elev
vid k. teatern 1837, dock utan att vinna publikens
bevågenhet på grund af sitt »underliga» spel. Genom
träget arbete tillegnade han sig emellertid en
fulländad plastik och en utmärkt deklamation, och när
han slutligen framträdde med sin originella tolkning
af Aladdin i Okt. 1842, var hans framgång gifven. År
1845 erhöll han fast anställning vid k. teatern och
var en af de främste konstnärerna der ända till sin
död, d. 31 Okt. 1864, frånsedt tiden 1855–56, då han
på grund af oenighet med teaterstyrelsen tillhörde
en sekundteater. W. utmärkte sig i synnerhet
såsom karaktersskådespelare och romantisk älskare,
både i tragedien och i det högre skådespelet, men
fyllde derjämte utmärkt sin rol i lustspelet. Han
kreerade i allt 252 roller, bland dem många af första
rangen. Med sällsynt mästerskap återgaf han bilden
af stora historiska personligheter och framställde
på ett gripande sätt likaväl den kalla ondskan och
det rena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
