- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
893-894

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vieille-Montagne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bolaget »La Vieille-Montagne» har genom det sätt,
hvarpå det omhänderhaft sin svenska egendom, inlagt
stor förtjenst om den ort, der egendomen ligger, och
för hela landets bergshandtering har det exempel
på väl ordnad grufbrytning och administration,
som Åmmebergsverken uppvisat, utöfvat en i
hög grad väckande verkan. Bolagets disponent i
Sverige är f. n. Caesar Bekk. Dess postadress
är Åmmeberg, Askersund, dess telegrafadress Bekk
Askersund. Närmaste jernvägsstation är Ingelsby.
Th. N-m.

Vieira, Antonio, portugisisk prest och andlig
vältalare, f. 1608 i Lissabon, d. 1697 i Bahia
(Brasilien), inträdde 1625 i jesuitorden och blef
sedermera hofpredikant hos Johan IV samt utförde
flere diplomatiska beskickningar. Från 1653 egnade
han sig åt evangeliums förkunnande bland indianerna i
Brasilien. V. var sitt århundrades förnämste andlige
talare i Portugal. Man har utgifvit hans predikningar
(Sermãos, 16 bd, 1683–1754; ny uppl. i 6 bd 1852–53)
och bref (Cartas, 3 bd, 1735–46; ny uppl. 1854) m. m.

Viel, Charles François, fransk arkitekt, f. i
Paris 1745, d. derst. 1820, var lärjunge till
Chalgrin, byggde det monumentala Mont de piété,
ett ändamålsenligt hospital och ett stort fattighus
med imposant fasad, amfiteatern i det gamla sjukhuset
Hôtel Dieu samt den stora kloaken från Bicêtre, ansedd
som ett riktigt romareverk. Han utgaf dessutom flere
arkitektoniska arbeten, bland hvilka det förnämsta
är Principes de l’ordonnance el de la construction
des bâtiments
(5 del., 1797–1804).

Wieland [vilant], Christoph Martin, tysk skald
och romanförfattare, föddes d. 5 Sept. 1733 i byn
Oberholzheim nära Biberach (i Würtemberg). Son af
en protestantisk prest, fick han en fromt allvarlig
uppfostran. Hans framstående själsgåfvor röjde
sig deri att han vid 12 års ålder skref vers på
latin och sitt modersmål samt tidigt förvärfvade
sig en vidsträckt bildning. 1747–49 hölls han
i den starkt pietistiska skolan i Klosterbergen,
men läste samtidigt fritänkareskrifter och råkade i
svåra själsstrider. Under inflytande af en svärmisk
böjelse för sin rikt begafvade slägting Sophie von
Gutermann (sedermera Sophie von La Roche, se denna)
stärktes han i sina strängt idealistiska föresatser
och började 1750 att dikta på allvar. Sedan W. tvänne
år idkat juridiska studier vid Tübingens universitet,
vistades han 1752–54 i skalden Bodmers hem i Zürich
och var i ytterligare fem års tid informator i samma
stad samt ett år i Bern, hvarest han stod i förtroligt
förhållande till den anderika Julie Bondeli, som
sedermera vardt Rousseaus väninna. 1760 anställdes
han såsom kanslidirektor, d. v. s. stadsskrifvare,
i Biberach. Hos grefve Stadion på det närbelägna
Warthausen fann han 1762 en umgängeskrets,
hvars af engelskt och franskt fritänkeri närda
verldsmannabildning och förfinade njutningslif
utöfvade en genomgripande inverkan på W., som egde
stark känslighet för sin omgifnings inflytande, så att
han bröt med sin förra mystisk-asketiska lifsåsigt
och efter denna tid i sina skrifter
förkunnade en glädtig och frisinnad, epikureisk
lefnadsfilosofi. Han gifte sig 1765, utnämndes
1769 till professor och regeringsråd i Erfurt,
utsågs 1772 till uppfostrare för arfprinsen Karl
August af Weimar och erhöll efter fullbordadt
värf (1775) en pension. Den förste af de lysande
författare, hvilka inom kort gjorde Weimar till
Tysklands literära medelpunkt, vardt W. med sitt
afundsfria skaplynne förtrolig vän till Göthe och
Herder. Han lefde stillsamt och oförvitligt i kretsen
af sin talrika familj och tillbragte en lycklig
ålderdom. Från Weimar utgaf W. månadsskriften »Der
teutsche Merkur» (1773–89) och dess fortsättning
»Neuer deutscher Merkur» (1790–1810), länge den mest
betydande tidskrift i Tyskland. Han afled i Weimar
d. 20 Jan. 1813. Der aftäcktes 1857 hans staty
(mod. af Hans Gasser).

W:s första skrifter, som tillkommo under
inflytande från Klopstock och Bodmer, äro fulla af
öfversvinnlighet och ett känslosamt dygdesvärmeri, som
emellanåt tog sig fanatiska uttryck. Till dem höra den
metafysiska lärodikten Die natur der dinge (1751),
Anti-Ovid (s. å.), Zwölf moralische briefe (1752), Der
frühling, Briefe von verstorbenen an hinterlassene
freunde
(1753, en efterklang af Platons filosofi),
ett hexametriskt epos Der gepryfte Abraham (s. å.;
»Abrahams bepröfvelse», 1772) och Hymnen (1754). En
mera verldslig ton genomgår hans ofullbordade epos
Cyrus (1759) och tvänne föga lyckade tragedier, som
han skref vid samma tid. Hans innersta skaplynne hade
aldrig varit riktigt med i det serafiskt öfverspända
ordsvallet, och det länge förberedda omslaget i hans
sinnesriktning yttrade sig i början våldsamt nog, i de
närgånget slippriga Komische erzählungen (1762). Mera
sansade i sin frivolitet äro de didaktisk-episka
Musarion, oder die philosophie der grazien (1768)
och Der verklagte Amor (1774), i hvilka inskärpes, att
hvarken svärmeri eller kärfhet äro vilkor för dygden,
lika litet som låg sinlighet utan känsla för det sköna
och ädla kan lyckliggöra. Samtidigt utbredde han sina
åsigter äfven i romanens form. I Die abenteuer des
Don Sylvio von Rosalva
(1764), en svag efterbildning
af »Don Quijote», visas »naturens seger öfver
svärmeriet», och i Geschichte des Agathon (1766–67),
tecknade W. typiskt sin egen utveckling. Han hade
nu blifvit en förkämpe för sundt menniskoförstånd
och tolerans i upplysningstidehvarfvets anda, och i
sin motvilja mot allt slags hyckleri tröttnade han
icke att framhålla sinlighetens berättigande och
gäckas med sträfvandet efter det ideala. I sjelfva
verket vacklar W. alltjämt i valet mellan andens och
sinlighetens kraf utan att finna en högre enhet,
som kunde utjämna deras motsatser. Han sätter
lifvets mål i förnöjsamhet, vunnen genom måtta i
njutningen. Sin nya lefnadsvishet framställde han
med stor behagfullhet och en sällspord förmåga att
handtera den finare ironiens vapen, men förirrade
sig allt som oftast, likt franska förebilder, i
lättfärdighet, hvilken dess värre ifördes en högst
retande drägt. Emellertid tillkommer honom förtjensten
att hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:34 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free