Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lord Stewart, Preussens furst Hardenberg och
frih. W. von Humboldt, Frankrikes furst Talleyrand,
hertigen af Dalberg samt grefvarna de Latour
du Pin och de Noailles, Spaniens Don Labrador,
Portugals grefve de Palmella, Saldanha de Gama
och Lobo da Silveira, Sveriges grefve Karl Axel
Löwenhielm. För öfrigt vistades vid denna tid
i Wien sändebud från Europas alla stater, utom
Porten, samt en mängd statsmän (t. ex. von Stein),
konstnärer, skriftställare och medlemmar af den
högre societeten från olika land. Särskildt var
den österrikisk-ungerska adeln på ett lysande sätt
representerad. Österrikes kejsare, Frans I, utöfvade
en storartad gästfrihet, och under en nästan oafbruten
rad af festligheter skredo förhandlingarna i början
endast långsamt framåt; med fullt skäl kunde fursten
af Ligne yttra: »Le congrès danse, mais il ne marche
pas».
Österrikes, Englands, Rysslands och Preussens
fullmäktige började genast hålla enskilda
öfverläggningar och öfverenskommo, att de af
dem fattade besluten skulle sedermera meddelas
Frankrikes och Spaniens sändebud för inhemtande
af deras anmärkningar. Till Sverige och Portugal,
som äfvenledes undertecknat Parisfreden, tog man
ingen hänsyn. Men tack vare Talleyrands diplomatiska
skicklighet inbjödos sedermera Frankrikes, Spaniens,
Sveriges och Portugals fullmäktige att deltaga
i stormaktsombudens sammankomster. Denna sålunda
bildade komité af de åtta signatärmakterna fick
högsta ledningen af kongressens angelägenheter. Då
de flesta makterna, såsom ofvan visats, hade flere
representanter, kom denna centralkomité att räkna
omkr. 20 ledamöter. Presidiet fördes, på Talleyrands
förslag, af Metternich. Emellertid blef på grund af
ärendenas olikartade beskaffenhet och mängd ett antal
förberedande komitéer behöfligt. De vigtigaste af
dessa komitéer voro: komitén för bestämmande af Polens
och Sachsens öde (Österrikes, Rysslands och Preussens
representanter, med Englands som medlare), komitén
för ordnande af den tyska författningen (Österrikes,
Preussens, Bajerns, Würtembergs och Hannovers
representanter), komitéerna för de schweiziska
och italienska angelägenheterna, för reglering
af sjöfarten på Rhen och Schelde, för frågan om
negerslafhandelns afskaffande, för bestämmande af
rangen emellan de olika makterna m. m. I de två
sistnämnda komitéerna hade äfven Sveriges ombud säte
och stämma. Förhandlingarna togo således i hufvudsak
form af enskilda öfverläggningar emellan de i hvarje
fråga särskildt intresserade staternas ombud, och
stormakternas representanter fortforo att vid sidan
af de offentliga sammankomsterna hålla hemliga
öfverläggningar sins emellan, der de vigtigaste
besluten fattades. Centralkomitén sammanträdde under
tiden d. 1 Nov. 1814-d. 19 Juni 1815 endast 17 gånger.
Frågorna om Polens och Sachsens öde framkallade
den största spänningen. Kejsar Alexander ville
ställa det af Napoleon skapade hertigdömet Varsjav
(se d. o.) såsom ett med nationella institutioner
utrustadt konungarike
under Rysslands protektorat. Preussen önskade med sig
införlifva hela konungariket Sachsen och öfvertog
i Nov. formligen förvaltningen af detsamma. Men
emot hela Sachsens annexion liksom emot Rysslands
förstoring satte sig inom komitén Metternich och
Castlereagh, och utom komitén arbetade Talleyrand
nitiskt i samma anda. Man hade svårt att komma
öfverens, och stormakterna företogo omfattande
rustningar. För att förebygga ett krig förklarade
Alexander sig beredd till en delning af det polska
området. Men Preussen tillkännagaf sin afsigt
vara att med vapenmakt försvara sin »rätt». Detta
framkallade en (på Talleyrands initiativ tillkommen)
hemlig defensivtraktat af d. 3 Jan. 1815 emellan
Österrike, England och Frankrike, hvilken äfven
Bajern, Hannover och Nederländerna inbjödos att
biträda. Den 11 Jan. fick äfven Talleyrand en plats
i komitén. Med tre makter emot sig lät nu Preussen
förmå sig till eftergift. I midten af Febr. 1815 kunde
den sachsisk-polska frågan anses vara i väsentliga
delar löst. Det tyska utskottet grep sig redan i
Okt. 1814 an med frågan om Tysklands författning, och
förslag i flere riktningar framställdes. Österrikes
och Preussens rivalitet samt de medelstora makternas
(Bajern, Würtemberg m. fl.) månhet om bevarandet af
deras suveränitet gjorde det af småstaterna påyrkade
upprättandet af ett kejsaredöme omöjligt. Omsider
beslöts på en allmän sammankomst af samtliga tyska
staters fullmäktige upprättandet af ett förbund på
grundvalen af ett af Österrike i Maj 1815 framlagdt
förslag, och d. 8 Juni s. å. undertecknades den akt,
som konstituerade Tyska förbundet (se Tyskland,
sp. 1172 o. f.). Kongressens arbeten påskyndades,
och den rådande oenigheten förbyttes till endrägt
vid nyheten att Napoleon lemnat Elba. Den anlände
till Metternich natten emellan d. 6 och 7 Mars
efter en hoffest och meddelades genast de bägge
kejsarna och konungen af Preussen, som ögonblickligen
förklarade sig beredda att upprätthålla verldsfreden,
om så behöfdes med vapenmakt. Sedan underrättelse
inlupit, att Napoleon landstigit i Frankrike,
beslöto de fem stormakterna, på Talleyrands kraftiga
uppmaning, d. 13 Mars en deklaration, i hvilken
Napoleon förklarades »såsom fiende och störare
af verldens lugn vara hemfallen åt den offentliga
hämden». Förklaringen förelades de åtta makternas
komité och utfärdades s. d., försedd med alla
komitéledamöternas underskrift. Den 25 Mars förnyade
Österrike, England, Ryssland och Preussen det året
förut slutna förbundet i Chaumont samt åtogo sig att
uppställa 150,000 man hvar. De öfrige ledamöterna af
centralkomitén anmodades biträda detsamma, hvarvid
Löwenhielm förklarade sig först böra inhemta sitt
hofs afsigter. Innan svaret anlände, ansattes han med
högst besvärande uppmaningar att redogöra för Sveriges
ställning till Napoleon. Äntligen kom svaret: Sverige
förklarade sig färdigt att lemna 20–30 tusen man till
den gemensamma saken mot försäkran om tillbörliga
subsidier. Emellertid uppbjöd Napoleon all sin förmåga
för att göra slut på makternas enighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
