Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien-kongressen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd fornlemningar bär vittne om stadens ålder och
forna betydenhet. Dess fornsaksmuseum innehåller
en rik samling af i staden och dess omgifning
funna statyer, reliefer, votivtaflor, vaser, lampor
etc. Längs Gère synas rester af en romersk stadsmur,
vid Fort Pipet (ö. om staden), rester af en teater,
ett citadell, en amfiteater och ett panteon, och
inne i staden två bågar af en teater m. m. Den antika
aqvedukten (restaurerad 1822) förser ännu staden
med vatten från Gère på ett afstånd af 7–8 km. Plan
de l’Aiguille, en stympad fyrsidig stenpyramid af 16
m. höjd och 16 m. omfång vid basen, har utpekats som
Pontius Pilatus’ graf, men erkännes nu hafva prydt en
spina på en stor circus, hvars konturer man trott sig
finna. Augustus’ och Livias tempel, en rektangulär
byggnad med korintisk pelarefasad och tre peristyler,
förvandlades i 5:te årh. till en kyrka. – Vienna,
ursprungligen allobrogernas hufvudstad, förskönades
och befästes af Julius Caesar, som gjorde det till
en koloni. Under kejsaretiden var det säte för en
pretor samt hade en senat, konsuler, en garnison af
5 legioner och en ryktbar skola. Postumus utropades
till caesar der 259, och V. blef hufvudstad i
ett rike, som under honom och hans efterträdare
Victorinus och Tetricus varade 14 år. Kristendomen
infördes i 2:dra årh., och S:t Lupicin nämnes som
den förste ärkebiskopen. Hans efterträdare gjorde
liksom ärkebiskoparna i Lyon anspråk på titeln
»Galliens primas». Ärkestiftet upphäfdes 1790. V. var
hufvudstad i det första och andra burgundiska riket,
senare i ett grefskap (Viennois), som Ludvig XI
förenade med Dauphiné. Bland de många kyrkomötena
i V. märkes särskildt det 1311–12 hållna (det 15:de
ekumeniska). Om dess ställning till Tempelherreorden
se Tempelherrar, sp. 1558.
Viennet [viennä’], Jean Pons Guillaume, fransk
skriftställare och politiker, f. 1777, inträdde i
krigstjenst under republikens fanor och utnämndes
1796 till löjtnant, men hans opposition mot
Bonaparte hämmade hans vidare befordran. Han hade
uppnått endast kaptensgraden, då han under 1813
års fälttåg i Tyskland blef krigsfånge. Vid sin
återkomst till Frankrike slöt han sig först till
Ludvig XVIII, men senare, under »hundra dagarna»,
till Napoleon. Efter kejsarens fall ansåg han sig
hafva ringa framtidsutsigter som militär, hvarför han
ställde sig i oppositionens led. För att förmå honom
att nedlägga sin djerfva och giftiga penna utnämndes
han visserligen till major, men detta ynnestbevis kom
för sent. Han fortsatte i skrift sina häftiga angrepp
mot den reaktionära bourbonska styrelsen. Genljud af
dessa politiska strider, i hvilka han skoningslöst
använde satirens vapen, återfinnas i ett af hans mest
kända arbeten i bunden form, les Épitres (1815–30),
och i de talrika artiklar, som han skref i den
liberala tidningen »le Constitutionnel», i hvilken
han inträdde som medarbetare, sedan han blifvit
struken ur arméns rulla. Dag för dag ökades hans
popularitet, och slutligen valdes han 1827 till medlem
af deputeradekammaren, der han slöt sig till venstern
och bidrog till den rörelse, som framkallade
1830 ars revolution. Med hänförelse helsade han Ludvig
Filips tronbestigning. Han blef den nya monarkiens
ifrigaste försvarare, till och med då regeringens
beslut stodo i strid med hans förra åsigter. Såsom
en gengäld för den smälek han derför måste uppbära
i pressen och i kammaren utnämndes han 1840 till
pär. Med 1848 års revolution var emellertid hans
politiska rol slutad. De senare åren af sin lefnad
egnade han uteslutande åt literär verksamhet, en
verksamhet, som, äfven den, kännetecknas af hetsiga
strider. Den franska nyromantiska skolan hade
nämligen i honom funnit en oförsonlig motståndare. För
honom voro den klassiska skolans mästerverk den
enda sanna förebilden, och denna åsigt sökte han
att ådagalägga äfven i handling. Sålunda skref
han för scenen efter klassiskt mönster åtskilliga
sorgspel i bunden form, bl. a. Clovis, Alexandre,
Achille, Sigismond de Bourgogne, Arbogaste,
Les péruvietis (1813–25), men dessa försök att
återupplifva det klassiska skådespelet mottogos med
köld och hån. Några af hans lustspel, t. ex. La
course à l’héritage, La migraine, Les serments,
rönte dock ett värdigare mottagande. Förutom dessa
stycken skref han andra skaldeverk, bl. a. två
långa historiska poem: La Philippide (1828) och
La Franciade (1863), samt en samling satiriska
och allegoriska berättelser under benämning Fables
(1842). I obunden form utgaf han Essais de poésie
et d’éloquence (1803–05), Promenade philosophique au
cimetière du, Père-Lachaise (1824), ett par historiska
romaner, La tour de Montlhéry (1833) och Le cháteau
Saint-Ange (1834), m. fl. Han blef 1830 medlem af
Franska akademien. V. dog 1868. J. M-r.
Wienska alliansen. Alltsedan Spanska tronföljdskriget
(se d. o.) funnos oafgjorda tvistepunkter emellan
Österrike och Spanien, hvilka Frankrike och England
på en kongress i Cambray bemödade sig, men utan
framgång, att bilägga. I stället ådrog England sig
bägge makternas ovilja, och derigenom kommo de att
närma sig hvarandra. Spanien grämde sig öfver att
Gibraltar och Menorca voro i engelsmännens händer
samt att den engelska handeln började öfverflygla
den spanska uti Indien. Kejsaren härmades öfver den
behandling det af honom bildade handelskompaniet i
Ostende rönte från engelsmäns och holländares sida,
hvilka icke utan skäl betraktade det som farligt för
deras ostindiska kompaniers monopol. Närmandet emellan
Spanien och Österrike påskyndades genom den skymf,
som franska hofvet tillfogade det spanska genom att
helt plötsligt 1724 bryta förlofningen emellan konung
Ludvig XV och en spansk infantinna samt underhandla
om ett annat gifte för konungen. Kejsaren och Spanien
afslöto tre särskilda fördrag i Wien, d. 30 April
och 1 Maj 1725. I det första afsade kejsaren sig
alla anspråk på Spanien, medan Spanien uppgaf sina
anspråk på de forna spanska bilanden uti Italien och
Nederländerna och erkände den pragmatiska sanktionen
(se d. o.). I det andra lofvade kejsaren använda sitt
inflytande hos England till Gibraltars och Menorcas
återlemnande, under det att Spanien erkände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
