Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien-kongressen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverkirurg vid ett badensiskt regemente. Såsom sådan fann
han tillfälle att egna sig åt fysiologiska studier,
särskildt öfver andningen, och utgaf såsom frukt deraf
Physiologie des athmens mit besonderer rücksicht auf
die ausscheidung der kohlensäure (1845). Han kallades
1849 till e. o. professor i teoretisk medicin och 1855
till ord. professor i fysiologi i Tübingen. V. dog
1884, sedan han kort förut tagit afsked från sin
professur. V:s fysiologiska arbeten äro många och
hafva stort värde. Han var den förste, som grafiskt
registrerade pulsen (Die lehre vom arterienpuls in
gesunden und kranken zuständen, 1855; se Pulslära);
han utförde vigtiga undersökningar öfver blodets
strömningshastighet (Die erscheinungen und gesetze
der stromgeschwindigkeiten des blutes, 1858) och
gjorde betydelsefulla studier öfver spektralanalysens
användning för qvantitativa ändamål (Die
anwendung des spektralapparates zur photometrie
des absorptionsspectren und qvantitative chemische
analyse, 1873; Die anwendung des spectralapparats zur
messung der stärke des farbigen lichtes, 1871; Die
qvantitative spectralanalyse in ihrer anwendung auf
physiologie, chemie und technologie, 1876). Dertill
komma, utom flere undersökningar åt andra håll,
en i 5 uppl. tryckt Grundriss der phystologie
(1860–61), Physioloqie des kindesalters (1877) m. m.
R. T-dt.
Viersen [fir-], stad i preussiska
regeringsomr. Düsseldorf, 15 km. s. v. om
Krefeld, vid flere jernvägslinier. 22,219
innev. (1885). V. aren af hufvudplatserna vid nedre
Rhen för tillverkning af sammet och plysch, och det
har äfven en betydande industri i siden och andra
väfnader jämte färgerier, appreteringsanstalter och
en maskinfabrik.
Wiertz [virts], Antoine Joseph, belgisk målare och
bildhuggare, f. i Dinant 1806, d. i Bruxelles 1865,
var son af en holländsk gendarm, som gjort flere
års tjenst i franska republikens arméer och hade
ett stort inflytande på sin son genom den anda från
1789 års revolution, som han hos honom inblåste,
och som aldrig lemnade sonen. Dessutom egde denne
af naturen en okuflig äregirighet. Han visade tidigt
anlag att forma, och en af honom under hans skoltid
med illusorisk konstfärdighet i trä skuren groda
blef anledning till bestämmelsen att göra honom
till konstnär. Han fick först öfning hemma i Dinant
i teckning och musik samt skickades sedan vid 14
år till Antwerpen att studera konst under Herreyns
och Van Brée. Han arbetade flitigt, lefde sparsamt
och gjorde så stora framsteg, att han 1832 fick
romerska priset. På vägen till Rom studerade han
Homeros, och efter framkomsten dit anlade han sin
första stora tafla, med ämne ur Iliaden: Striden om
Patroklos’ lik (färdig 1835, 9 m. lång, 6 m. hög),
som redan i Rom slog alla med häpnad. 1835 återvände
han till Belgien, bosatte sig hos sin gamla moder
i Liége och väckte fortfarande uppseende med sin
stora duk. Så utställde han den 1839 i Paris, men
den blef der mindre bemärkt på grund af ogynsamma
förhållanden. Hans andra stora arbete blef Helvetets
uppror mot himmelen (15 m. hög,
9 m. bred), inspirerad af Rubens och målad i en
gammal öfvergifven kyrka, som ställdes till hans
förfogande som atelier. Samtidigt skaffade han
sig äfven berömmelse genom en skrift, Éloge de
Rubens, prisbelönt 1840 i en täfling, som utlysts
vid invigningen af Rubens’ bildstod. Efter sin
moders död flyttade han 1848 till Bruxelles,
der han till atelier för sina jättedukar fick
använda en öfvergifven fabriksbyggnad. Der målade
han Kristi triumf (vid Kristi död på korset förjagas
afgrundens andar af änglarna, och Lucifer besegras
af ärkeängeln Mikael). Det är att märka, att ingen
af dessa stora bilder såldes. W. skapade småningom
ett museum med egna medel, utan någon hjelp. Han
beredde sig tillgångar genom att måla porträtt. Men
hans åtrå var att få en egen, tillräckligt stor
atelier. Han erhöll en sådan 1850 genom åtgärder af
den belgiske ministern Rogier. På statens bekostnad
byggdes en atelier af tegel, i formen liknade ett
grekiskt tempel, halft i ruin, hvilken W. skulle få
begagna under sin lifstid med vilkor, att de 7 stora
taflor han redan utfört och de, som han framdeles
kunde komma att måla, skulle orubbadt förblifva
fästa på byggnadens murar och denna sålunda blifva
ett slags nationalmuseum. I sin nya bostad började
han nu arbeta på fulländandet af en ny procedur för
väggmålning i afsigt att undvika freskens svårigheter
och oljemålningens reflexer. Resultatet blef »la
peinture mate» (se d. o.) på duk. För detaljerna i
denna teknik redogjorde han i en särskild skrift. På
sådant sätt äro hans följande arbeten utförda. Nu
följde det ena verket på det andra, såsom Le phare du
Golgatha (1859), ett slags uppresande af korset, men
ej historiskt, utan symboliserande, Le dernier canon
(1855), slutet af ett slag, med massor af lik, men i
höjden civilisationen, som krossar den sista kanonen,
och, som motsats dertill, La chair à canon, små barn,
som leka bland blommor vid en kanon. Under allt detta
företog han sig äfven att modellera tre grupper,
som skulle symbolisera mensklighetens historia: La
naissance des passions, La lutte och La lumiére. –
Men utom de nämnda, allvarligt tänkta och storartade
målningarna utförde han en mängd andra, bisarra,
fantastiska eller anlagda på realistisk illusion,
ibland af ohygglig, ibland af sinlig art och då
anbragta att ses i kuriös belysning eller genom
nyckelhål eller i speglar. Sådana äro Lefvande
begrafven, Sjelfmord, Ett afhugget hufvuds tankar
och syner (en »triptyque», fördelad i 3 »minuter»),
Scen ur helvetet (Napoleon I omgifven af qvinnor,
befryndade med de män, som hans ärelystnad fört
till döden, brytande ut i rasande hämd mot honom),
flere bilder af unga qvinnor, som stiga i badet,
en ung, naken flicka och ett benrangel, En sekund
efter döden m. fl. W:s forna atelier, numera »Musée
Wiertz», hör till de märkligaste sevärdheter,
som finnas i Bruxelles. Se É. de Laveleyes
uppsats i »Revue des deux mondes» (1866),
L. Labarre: »Antoine W.» (1866), L. Dietrichson:
»Antoine W.» (i »Tidskr. för bild. konst». 1875).
C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
