Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vierwaldstättersjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl känd, såsom i Farbror (1874), Offerkistan (1875),
Husandaktz (1876), Ave Maria (1879)
Wiese [visej,
Ludwig Adolf, tysk pedagog, f. i Westfalen 1806, var
gymnasielärare, tills han 1852 anställdes i preussiska
kultusministeriet. Han organiserade skolväsendet i
Slesvig-Holstein (1867) och Elsass-Lothringen (1871)
m. fl. annekterade provinser samt erhöll afsked 1875
med titeln verkligt geheime öfverregeringsråd. W. har
utgifvit bl. a. Deutsche briefe über englische
erziehung (1852; 3:dje uppl. 1877), Das höhere
schulwesen in Preussen (3 bd, 1864–73; flere uppl.),
Die bildung des willens (1872; 5:te uppl. 1891),
och ännu på höga ålderdomen har han författat etiska
föredrag samt Lebenserinnerungen und amtserfahrungen
(2 bd, 1886) m. m.
Wieselburg [visel-], Magyar. Mosony. 1. Komitat
i vestra Ungern, vid Österrikes gräns. Areal
1,945 qvkm. 81,370 innev. (1880), deraf 2/3
tyskar. Komitatet är nästan uteslutande slättland,
till en del sumpigt (en del af Neusiedlersjön och
kärrtrakten Hanyság hör hit). Hufvudort är Ungarisch
Altenburg. – 2. Köping, fordom komitatets hufvudort,
vid en arm af Donau, som med hufvudarmen bildar ön
Kleine Schütt, och vid jernvägslinien Wien–Budapest,
har omkr. 5,000 innev. Socker- och stärkelsefabrik
samt jernindustri.
Wieseler [vis-], Karl, tysk protestantisk teolog,
f. 1813 vid Celle i Hannover, utnämndes 1843 till
e. o. teol. professor i Göttingen samt kallades till
ord. professor i exegetik 1851 i Kiel och 1863 i
Greifswald. 1870 utnämndes han till konsistorialråd
samt medlem af pommerska konsistoriet i Stettin. Död
1883. – W. förvärfvade sig ett namn särskildt genom
sina biblisk-kronologiska detaljundersökningar på det
nytestamentliga området. Bland hans många hithörande
skrifter märkas Die chronologische synopsis der
vier Evangelien (1843), Chronologie des apostolischen
zeitalters (1848) och Beiträge zur richtigen würdigung
der Evangelien und der evangelischen geschichte
(1869). Vidare må nämnas hans Untersuchungen zur
geschichte und religion der alten germanen in Asien
und Europa (1881). J. H. B.
1. Wieselgren [vis-], Peter (Per), prest,
nykterhetsförkämpe, literatur- och kulturhistoriker,
biograf, föddes d. 1 Okt. 1800 i Spånhult,
Vislanda socken i Värend, Småland, och var son
af hemmansegaren Jonas Jonsson samt tillhörde
»Ugnabygdaslägten», i flere slägtled befryndad
med den gamla småländska prestslägten Wiesel (om
dennas utgreningar se »Wieselska slägtregistret»
af J. P. Nyberg, 1873). Den brådmogne gossen, som vid
åtta års ålder hade genomläst hela bibeln och vid tio
år skrifvit ett litet psalmhäfte samt en predikan,
sattes 1811 i Vexiö läroverk och erhöll dervid, likt
andra af slägten, namnet W. efter frändeslägten. Såsom
sjuttonårig gymnasist började han predika. Han erfor
djupa andliga behof och blef en religiös »svärmare»,
en s. k. »läsare», midt i detta otrons och lättsinnets
tidehvarf. Han var äfven nykterhetsabsolutist redan
vid 19 års ålder, innan nykterhetsrörelsen någonstädes
i verlden begynts.
W:s kristendom hade från början en
praktisk riktning; den genomträngde hans
personlighet i oåtskiljaktig förening med en
brinnande fosterlandskärlek och ett omättligt
kunskapsbegär. Under hela skol- och gymnasietiden
var han informator åt barn och yngre kamrater.
Student i Lund 1820, idkade han filologiska,
historiska och vittra studier samt predikade nästan
hvarje söndag. Af Schartau och Tegnér mottog han
starka intryck. 1821 fick W., efter rekommendation
af professorn i historia Lindfors, i uppdrag att
ordna grefve J. G. De la Gardies på godset Löberöd
nära Lund förvarade historiska handlingar, och ur
denna vigtiga samling för historisk källforskning
utgaf han 1823–44 först i disputationer, från 1831
i bokform, en stor mängd värderika handlingar och
många bearbetningar af det rika materialet (se De
la Gardieska arkivet). Sedan han 1823 promoverats
till filos. magister, fick han s. å. informatorsplats
i Stockholm hos statsrådet grefve Skjöldebrand,
hvarigenom tillfälle bereddes honom att forska i
biblioteken i Stockholm och Upsala. I hufvudstaden,
hvarest han stannade fem års tid, kom han i beröring
med högt uppsatta och inflytelserika personer,
fick många vedersakare och vann vänner i många,
men lät ej förmå sig att intaga någon ensidig
partiståndpunkt i religiösa, politiska eller vittra
frågor. Han kallades 1824 till docent i svensk
literaturhistoria vid Lunds universitet och utnämndes
s. å. till (lönlös) adjunkt i estetik samt förordnades
1828 till e. o. vice bibliotekarie och 1830 till
vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket.
Såsom frivillig föreläsare i literaturhistoria
och estetik i Lund 1830–33, hvarvid han följde ett
sjelfgjordt estetiskt schema och belyste detsamma med
lifliga skildringar, drog han till sig ett talrikt
och ofta hänfördt auditorium, men såg sig genom
löneregleringskrångel stängd från befordran till
vare sig biblioteks-chefskapet eller professur.
Han lät då prestviga sig, 1833, och mottog De la
Gardies kallelse till Vesterstads och Östraby på den
tiden patronella pastorat. 1834, vid tillträdet,
utnämndes han till prost. Den församling han
öfvertog var moraliskt förkommen, dess frälsebönder
utfattiga, försupna och okunniga. W., som fann
bränvinet utgöra roten till detta elände, grep
in med brinnande andekraft, mod och kärleksfull
uthållighet, så att han inom få år hade omskapat
sin församling. Från denna tid vardt han
på allvar folktalare. På uppdrag af nystiftade
nykterhetssällskap drog han under somrarna 1838–46
såsom resepredikant igenom flere landskap,
ända upp i Norrland, outtröttligt talande mot
bränvinsfloden, som då så hejdlöst öfversvämmade riket.
Det anmärktes dervid, att han aldrig höll samma
föredrag två gånger, och de flöden af hjertevarm och
snillrik vältalighet, af kärlek och tro, fyndighet och
kunskap, som hans tal innehöllo, förfelade icke, huru
häftigt motstånd man än reste, sin verkan; på folkets
uppfattning och vanor, så att en nationel fördom
småningom bröts samt husbehofsbränningens afskaffande
på lagstiftningsväg förbereddes. 1855 gjorde
han en sista långfärd såsom nykterhetsapostel. –
Med sina sympatier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
