Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vieusseux ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och afskaffades småningom, så att vigiliegudstjenster
slutligen egde rum endast i klostren. I den romerska
kyrkan äro vigilierna numera vanligen förlagda
till förmiddagen, utom midnattsmässan, som inleder
julfesten, och aftonvigilien före påskdagen.
Vigilius, påfve, en infödd romare, är mest
bekant genom den ömkliga rol han spelade i den
s. k. »trekapitel-striden» (se d. o.). I egenskap
af diakon hade han åtföljt påfven Agapetus I på en
resa till Konstantinopel; och då denne dog under
vistelsen der, blef V. genom kejsarinnan Teodoras
tillskyndelse 537 vald till hans efterträdare, men
hade vid sin återkomst till Rom att utstå en strid med
Silverius, som redan intagit påfvestolen. V. segrade
i striden. Då kejsarinnan, i afsigt att
vinna monofysiterna för kyrkan, förmått kejsar
Justinianus att 544 utgifva ett edikt, hvarigenom
i tre »kapitel» eller punkter trenne kyrkolärare,
som af det ekumeniska mötet i Kalcedon 451 förklarats
vara rättrogna, beskylldes för nestorianskt kätteri,
lyckades hon omsider för denna sak vinna V., som
i sitt »Judicatum» uttalade sig för det kejserliga
ediktet. I stället för att, såsom beräknadt var,
derigenom få hela vesterländska kyrkan öfver på
kejsarens sida, blef V. sjelf tvärtom föremål för
kyrkans ovilja och kom i en så kritisk ställning,
att han måste delvis återtaga »Judicatum». Mot V.,
som under denna strid befann sig i Konstantinopel,
vände nu kejsaren sin vrede, hvarför han flydde
ur staden. Kejsaren lyckades emellertid på det
s. k. 5:te ekumeniska mötet i Konstantinopel (553)
vinna ett slags kyrklig sanktion åt sitt edikt, hvarpå
V. deremot genom en ny skrifvelse, »Constitutum», helt
och hållet återkallade »Judicatum», till en del dock
ställande sig på kejsarens sida. Missnöjd med detta
halfva medhåll, lät kejsaren förklara V. för kättare,
stryka hans namn ur kyrkoböckerna och sätta honom
sjelf i fängelse. Då återkallade V. »Constitutum»
och sanktionerade det konstantinopolitanska mötets
beslut. Kort derefter, 555, dog han på hemresan till
Rom. J. P.
Vigilius, biskop af Thapsus, den sannolike
författaren till flere teologiska arbeten på latin
från senare hälften af 5:te årh. Om hans person och
lefnadsförhållanden är intet med säkerhet kändt, men
han synes hafva varit en af rättrogenhetens förnämsta
förkämpar inom den afrikanska kyrkan, särskildt
mot arianisrnen. Honom tillskrifves ett arbete mot
Eutyches i 5 böcker, ett arbete mot Fotios, Sabellius
och Arius, utgifvet i Athanasius’ namn, De trinitate
(12 böcker) och De unitate trinitatis. Den förmodan
har t. o. m. uttalats, att det s. k. Symbolum
Athanasianum skulle förskrifva sig från V. En upplaga
af hans samlade skrifter utgafs af jesuiten Chifflet
i Dijon 1665. J. P.
Vigne [vinj]. 1. Félix de V., belgisk målare,
f. i Gent 1806, d. derst. 1862, var son till
dekorationsmålaren Ignatius V., som gaf honom den
första undervisningen, hvarefter han fullbordade sin
konstnärliga uppfostran i Bruxelles under Paelinck,
fransmannen Davids lärjunge. Han egnade sig åt
porträtt- och historiemåleriet, hvarvid han med
förkärlek vände sig till medeltiden. Sin djupa kännedom om denna
hade han förvärfvat genom forskningar i hemlandet,
i Frankrike, England och Tyskland samt teckningar
efter allt hvad han der fann märkligt. Detta gaf
honom anledning att utgifva Recueil de costumes
du moyen-age, med en stor mängd kostymbilder,
raderade af honom sjelf efter egna teckningar,
hvarjämte han skref den gotiska konstens historia i
Belgien. Bland hans historietaflor må nämnas Maria
af Burgund, Gillenas föreståndare bedjande om nåd
för ett par ministrar, Filip van Artevelde talar till
folket i Gent, Marknad från 1400-talet och Målaren
van der Meeres bröllopståg. – 2. Petrus de V.,
belgisk bildhuggare, den föregåendes broder, f. 1812
i Gent, d. derst. 1877, studerade hos bildhuggaren
Calloigne och erhöll redan 1832 pris för en relief,
Föreningen mellan Leye och Schelde, hvarefter han
på grund af en ny relief, Job och hans vänner. 1836
fick statsunderstöd att resa till Italien, der han
studerade i fyra år. I sin fädernestad utförde han
modellen till en staty af folkhjelten Jakob van
Artevelde. Modellen vann pris, men blef icke utförd.
Vignett ,[vinje’tt], Fr. vignette (egentl. liten
vinranka), boktr., sirat å en boks titelblad,
i början eller i slutet af en bok, framför eller
efter ett kapitel o. s. v. Vignetterna hade urspr.
form af vinrankor (deraf namnet). De infördes af den
nederländske boktryckaren Johannes Veldener (1476).
Vignola [vinjå’la], italiensk arkitekt under
senrenaissancen, hette egentl. Giacomo Barozzi,
men fick sitt tillnamn efter en liten ort Vignola
(s. ö. om Modena), der han föddes, 1507. Efter sin
faders död skickades han af modern till Bologna för
att studera konst, för hvilket studium han tidigt
visat stora anlag. Han började med måleri, men gick
tidigt öfver till arkitektur. Derefter besökte han
Rom för att på stället studera antikens byggnadsverk,
hvartill han fick bästa tillfälle, då han snart efter
sin ankomst erhöll uppdrag att mäta och teckna Roms
vigtigaste antika monument. År 1537 lemnade han Rom
och följde Primaticcio till Frankrike samt gjorde
utkast for Frans I:s räkning, hvilkas utförande
dock förhindrades af krig. Efter sin återkomst till
Italien fick han först sysselsättning i Bologna, der
han utförde Casa Bocchi (vid dômen), men framförallt
Portico de’ Banchi, en skickligt ombyggd pelaregång
vid ena sidan af Piazza Vittorio Emmanuele,
och Pal. Isolani i det närbelägna Minerbio. Hans
tidigaste kolossalbyggnad var Pal. Farnese i Piacenza
(1558), bekostadt af Margareta af Parma, blott till
hälften färdigt, nu kasern, intressant som en af de
första byggnader, der intet herskande detaljmotiv
förekommer, utan blott proportionerna äro afgörande,
medan detaljen är så enkel som möjligt och för resten
endast delvis är utförd. Mera omfattande blef hans
verksamhet i Rom, der han af Vasari presenterades
för påfven Julius III, som 1550 utnämnde honom till
sin arkitekt. Der fick han genast sysselsättning vid
den villa, som Julius (1550–55) lät anlägga vid Via
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
