Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vignon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flaminia, norrut från Rom, mellan Porta del Popolo
och Ponte Molle, och som ännu kallas »Vigna di papa
Giulio». Hvem som varit upphof till de enskilda
motiven i denna stora anläggning kan nu icke utredas:
troligen påfven sjelf, men utförandet leddes dels af
Vasari, dels af Vignola, som hade stor del i denna
renaissancens högst intressanta sista villa. Honom
tillerkändes äfven den arkitektoniska delen af Orti
farnesiani, en trädgårdsanläggning, som sedan utgjorde
ingång till utgräfningarna af kejsarepalatsen på
Palatinus vid Forum i Rom, men som numera under
utgräfningarna på Forum alldeles försvunnit. Det
var en i perspektiviskt hänseende lyckligt ordnad
anläggning med portal, grottor, trappor, springbrunnar
och paviljong, som dock i dekorationen visade,
att renaissancen lefde på sitt yttersta. Om Porta
del Popolo bör tillskrifvas V. eller Michelangelo,
är oafgjordt. – V:s vigtigaste profana byggnadsverk
är slottet Caprarola, på vägen mellan Viterbo och
Rom, tillhörigt slägten Farnese. Under den senare
delen af 1500-talet var detta slott en mönsterbild
för arkitekterna, som länge vallfärdade dit för
att studera, medan nu deremot mera sällan någon
sådan besöker det förfallna palatset. Det är
utfördt i form af en regelbunden femhörning kring
en rund gård med storartade hallar. På en mäktig
underbyggnad med en uppgång af s. k. appareljer
(liksom på Lejonbacken å k. slottet i Stockholm) resa
sig två hufvudvåningar, dekorerade med pilastrar
samt med öppna arkadgångar i nedre våningen. I
det inre äro alla salar och gemak utstyrda med
historiska fresker af bröderna Zuccheri. – Af V:s
kyrkobyggnader märkes först Oratorium S. Andreae,
utanför Rom något bortom den ofvan nämnda villan, en
liten härlig renaissance-kyrka, byggd under Julius
III till minne af hans räddning 1527 undan »il
sacco di Roma» (Roms plundring), särskildt älskad
af målarna för det sätt, hvarpå hon presenterar
sig i landskapet. Vidare den kolossala S. Maria
degli Angeli, ett stycke framför Assisi, anlagd 1569
efter utkast af V., men färdig först 110 år senare,
med hvalf och kupol af Giulio Danti och Galeazzo
Alessi. Slutligen den inflytelserikaste af dem,
Il Gesù, den rika jesuitkyrkan i Rom (1568), der
första gången den form infördes, som sedan upptogs
af hela den efterföljande barockstilen, nämligen
största möjliga höjd och bredd i det med tunnhvalf
täckta hufvudskeppet och sidoskeppens ersättande med
afslutna kapell samt kupol och absis, en anordning,
som åstadkommer en ganska mäktig verkan. Den närmaste
betydelsefulla inflytelsen deraf blef Carlo Madernas
förlängning af den främre korsarmen i S. Peter
i Rom. Kyrkan fullbordades 1575 af V:s lärjunge,
Giacomo della Porta, ty under byggnadstiden hade
V. aflidit, 1573. – Sin mest genomgripande betydelse
hade V. genom sin skrift om pelareordningarna (se
d. o.), Regole delli cinque ordini d’architettura
(1563; »Romerska kolonnordningarna efter Vignola»,
sammandr. öfvers. från franskan, 2:dra uppl. 1865),
som ända fram till våra tider varit arkitekturens
lagbok samt ännu här och der är
rättesnöret, sedan dock de äkta grekiska ordningarna
varit kända i mer än hundra år. V. står i spetsen
för den riktning inom senrenaissancens arkitektur,
som satte reflexion, kall beräkning och regler i
stallet för en äldre tids entusiasm och inspiration
och lade an på storartad totalverkan med likgiltighet
för detaljen, men som dock efterlemnat utmärkta verk
och ännu en tid hejdade den inbrytande manierismen.
C. R. N.
Vignon [vinjå’ng], Claude, fransk målare, f. i Tours
1593, d. i Paris 1670, tillhörde den grupp af franska
målare, som följde den italienska senrenaissancens
mästare såsom förebilder och voro samtidiga med
Nicolas Poussin. I sin ungdom studerade han i
Spanien, men förnämligast i Italien, der han som
mönster tog Michelangelo och Caravaggio. För öfrigt
utbildade han sig der på egen hand och kallas
af Woermann »en rätt plump mästare». Af honom
finnes i kyrkan S:t Nicolas i Paris Omskärelsen,
i Grenoble Kristus lärer i templet. Dessutom
finnas taflor af honom i Lille och Caen.
C. R. N.
Vignon [vinjå’ng], Claude, psevdonym för
bildhuggarinnan och romanförfattarinnan Noémie
Rouvier (se Rouvier).
Vigny [vinji’], Alfred Victor de, grefve, fransk
skald, född i Loches (depart. Indre-et-Loire) d. 27
Mars 1797, hänfördes af de franska truppernas
hjeltebragder under Napoleon, och i hopp att
sjelf skörda lagrar på slagfältet inträdde han som
underlöjtnant i Ludvig XVIII:s lifgarde (1814). Men
med kejsaredömets fall voro utsigterna för nya
militära stordåd förbi, och slutligen trött vid
det enformiga garnisonslifvet, under hvilket han
befordrats till kapten, fattade han beslut att träda
ur krigstjensten (1828). I sjelfva verket var äfven
hans skaplynne mera lämpadt för fredliga värf. Redan
som skolyngling hade han med framgång följt sin
naturliga fallenhet för poetiska sysselsättningar. De
svikna förhoppningarna, som den militära banan
beredt honom, förmådde honom att sedermera
uteslutande egna sig åt literär verksamhet. Hans
arbeten äro till antalet jämförelsevis ringa, men ur
literaturhistorisk synpunkt hafva de stor betydelse,
ty dessa arbeten, jämte Chateaubriands verk, äro de
första skapelserna af den då framträdande franska
nyromantiska skolan. De bära visserligen prägeln af
en alltför pessimistisk verldsåskådning, men äro i
formelt afseende mästerliga genom den utomordentliga
klarhet och färgrikedom, som utmärka dem. Ett
stort och berättigadt uppseende väckte hans första
skaldestycken, hvilka återfinnas i samlingsverken
Poëmes (1822) och Poëmes antiques et modernes
(1826). Till de förnämsta höra bl. a. Héléna, La
prison, Le déluge, Moïse, Le trappiste, La frégate,
La bouteille à la mer, La maison du berger och
framförallt änglabilden Éloa, som än i dag räknas till
den franska poesiens mästerverk. Icke mindre uppseende
väckte hans arbeten i obunden form. Med den märkliga
teckningen af Cinq-Mars (1826; sv. öfvers. 1864)
gaf han det första uppslaget till den inom den
franska literaturen ditintills okända historiska
romanen. Derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
