Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vignon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde den dystra skildringen Stelle ou les
consultations du docteur noir (1832) och de
historiska berättelserna i Servitude et grandeur
militaires (1835). Dessa arbeten äro rika på literära
skönheter, på känslofulla stämningar och gripande
lefnadsöden, men några af dem belysas af en dager,
som icke alltid öfverensstämmer med verkligheten
eller den historiska sanningen. Äfven för scenen
författade han åtskilliga värdefulla stycken,
förutom några öfversättningar från engelskan, såsom
Shakesperes »Othello» (uppf. för första gången i
Paris 1829). Af hans teaterstycken hafva endast två
dramer blifvit uppförda, nämligen La maréchale d’
Ancre (1830) och Chatterton (1835), den senare
under utomordentlig hänförelse från allmänhetens
sida. Några år derefter valdes V. till medlem af
Franska akademien (1842). Under den senare delen af
sitt lif hemsöktes han af hårda pröfningar. Han drog
sig alltmer tillbaka till ensamheten, och hans lyra
tystnade. Efter hans död, i Paris d. 17 Sept. 1863,
utkom ännu en samling skaldestycken, såsom naturligt,
präglade af ett allt djupare allvar, nämligen Les
destinées, poëmes philosophiques (1864). J. M-r.
Vigo, befäst sjöstad i spanska prov. Pontevedra
(Galicien), amfiteatraliskt belägen i en bergig
omgifning vid södra stranden af den långt inträngande
Rio de Vigo och vid jernvägen till Orense och
Vianna i Portugal. Omkr. 15,000 innev. Staden är
omgifven af murar samt har tvänne kastell och smala,
krokiga gator. Den egentliga hamnen är grund,
men den af ett fort skyddade redden är god och
anlöpes af flere internationella ångbåtsliniers
fartyg. Staden har liflig handel samt något sardin-
och tonfiskfångst. Den 22 Okt. 1702 tillintetgjorde
den förenade engelsk-holländska flottan den spanska
»silfverflottan» vid V.
Vigogne-ull [-ganj], ullen af vikunjan (se d. o.),
är på djurets öfversida silkesfin, starkt krusig,
glänsande brunaktig eller rödgul, på dess undersida
hvitgul. Den nyttjades förr till finare modeartiklar,
vantar o. dyl., dock alltid blandad med annat
material, och särskildt för att gifva felbhattar en
mera glänsande yta. Emedan djuret ifrigt jagats af
indianerna, blir ullen alltmera sällsynt och dyr
och torde numera knappast föras till Europa. –
Vigognegarn har ett lånadt namn, ty det består
endast af finare fårull och bomull i mycket vexlande
blandningsförhållanden.
Vigoroso och Vigorös. Se Vigör.
Vigri, Beata Caterina, italiensk målarinna,
f. i Ferrara 1413, d. i Bologna 1463, var nunna och
lärjunge af Lippo di Dalmasio, som målade ungefär i
Giottos manér. Hon studerade i sin ungdom måleri, men
sysselsatte sig i klostret mest med miniatyrmålning
i korböcker. Dock finnas altartaflor af hennes
hand. En sådan är »S. Ursula och hennes reskamrater
(i Bolognas pinakotek).
Vigrid (Isl. Vigriðr), Nord. mytol., är enligt
»Vafþrúðnismál» och Snorres Edda en slätt, sträckande
sig 100 mil åt hvarje håll, på hvilken gudarna vid
Ragnarök skola kämpa med Muspells söner. Enligt
»Fáfnismál», eger denna strid rum på en ö vid namn Oskópnir (se
Oskopne). Vigridr betyder »stridsstråt» och är
möjligen ett under vikingatiden gjordt försök att
öfversätta namnet på Uppenbarelsebokens slagfält
Harmageddon (Armageddon). Ad. N-n.
Vigsel (Lat. benedictio sacerdotalis, »presterlig
välsignelse») kallas den kyrkliga handling,
hvarigenom en äktenskaplig förening stadfästes och
helgas genom kyrkans välsignelse. Alltifrån den
kristna kyrkans begynnelse har det varit ordning
och sed att inträdet i äktenskapet förbundits
med en kyrklig välsignelseakt, om denna än icke
ansetts såsom ett vilkor för äktenskapets rättsliga
giltighet. Den äldsta uppgift, som meddelar, att
detta bruk iakttogs i den fornkristna församlingen,
är ett yttrande af biskop Ignatius (död i förra
hälften af 2:dra årh.) i brefvet till Polykarpus,
kap. 5, hvilket gifver vid handen, att de kristne
redan då varit angelägna att gifva religiös helgd
åt inträdet i äkta ståndet. Den, som vill träda i
äktenskap, säger han, skall, såsom öfligt varit,
göra detta på ett gudligt sätt samt anmäla sig hos
biskopen (församlingsföreståndaren) och utbedja
sig dennes råd och samtycke. En annan kyrkolärare,
Tertullianus, säger, att äktenskapsförbundet brukade
beseglas och välsignas derigenom att de båda makarna
infunno sig vid församlingens gudstjenst, deltogo i
församlingens offertorium (frambärandet inför Herren
af böner och offergåfvor) samt med henne begingo
nattvarden. Något särskildt vigselritual förekom
dock ännu ej. Efter hand blef det emellertid en
allmän sed att prest och menighet vid offertoriet
förenade sig i vissa formulerade förböner om Guds
välsignelse öfver dem, hvilka för första gången såsom
äkta makar deltogo i gudstjensten. I sammanhang med
den romerska mässordningens utbildning anordnades
sedermera i förbindelse med nattvarden en särskild
kyrklig välsignelseakt, den s. k. brudmässan,
som i ganska utbildadt skick förekommer i gamla
sakramentarier redan i 5:te–8:de årh., ocb hvilken
under hela medeltiden förblef stående form för
den kyrkliga äktenskapsbenediktionen. Huruvida
åter äktenskapet egentligen konstituerades genom
den kyrkliga välsignelsen i och genom »brudmässan»
eller genom det urgamla bruket att nupturienterna
(de, som skulle gifta sig med hvarandra) inför
församlingsföreståndaren förklarade sitt ömsesidiga
samtycke till förbindelsens ingående – hvarigenom
deras äktenskapsförbund ansågs vara konfirmeradt
–, derom var man under medeltiden ingalunda på
det klara. I Österlandet afgjordes saken genom
ett kejserligt edikt af år 893, som förklarade,
att äktenskapet först genom kyrklig vigsel skulle
anses ega laglig giltighet. I större delen af
Vesterlandet åter ansågs den presterliga trolofningen
vara tillfyllest för ett äktenskaps laglighet. Men
i den germanska kyrkan gjorde sig åtminstone från
14:de årh. den uppfattningen alltmera gällande att
äktenskapet konstituerades först genom den kyrkliga
benediktionsakten, vigseln, hvarför ock denna ansågs
nödvändig för att äktenskapet skulle kunna betraktas
såsom fullgiltigt. Inom hela kyrkan har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
