Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikers jernmalmsfält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligtvis detta inflytande varit störst, eftersom
riket är en normannisk stiftelse, men det ser ut, som
om de normanniske herskarna mycket snart lämpat sig
efter slavernas rättssedvänjor. Äfven i England hafva
skandinaverna öfvat inflytande på lagstiftningen,
dels direkt genom danskarnas långvariga herradöme,
dels indirekt genom de franske normannerna, som till
England införde den egendomliga form af länsväsende,
som utbildats i Normandie under den skandinaviska
härens anslutning till franskt samhällsskick. Stor
var ock den återverkan, som tågen utöfvade på den
skandinaviska Norden. Kristendomens införande anses
hafva påskyndats af vikingatågen. Detta kan vara
tvifvelaktigt, då sjelfva vikingalifvet gaf ökad
motståndskraft, men säkert är, att omvändelsenitet
hos de angripna folken ökades. Danskarna tvingades af
utländska härar att omfatta kristendomen, norrmännen
likaledes af omvända sjökonungar, som svingat sig
upp på tronen, och missionärerna fullföljde öfverallt
sitt arbete med ökadt nit, sedan den värsta stormen
lagt sig. Den starka krigiska utveckling, som
vikingatågen medförde, bidrog sannolikt att höja
konungamakten på folkfrihetens bekostnad, åtminstone i
Danmark och Norge, af hvilka lands konungar flere voro
eller varit vikingar; men andra höfdingar och krigare,
som länge vistats i främmande land, medförde ock
till hemmet vanor och anspråk, som inneburo en fara
ej mindre för konungamakten än för folkfriheten. Då
Island till väsentlig del befolkades af norska
vikingar från Skotland och Irland, kan den isländska
kulturen betraktas som en frukt af vikingatågen.
N. H.
Wikingen, veckoblad, uppsattes 1870 i Helsingfors
af C. B. Federley, A. Lille m. fl. med syfte
att verka för den svenska nationaliteten i
Finland. Publikationen, som hufvudsakligen innehöll
ledande artiklar och belletristiska bidrag, upphörde
med år 1874. Tidningens namn gaf anledning till att
de i språkfrågan svenskt sinnade af motståndarna
benämndes vikingar. M. G. S.
Vikingen, norsk skämttidning. Se Vibe 4.
Vikingstad med Rakered, socken i Östergötlands
län, Valkebo härad. Areal 3,848 har. 1,235
innev. (1891). V. utgör ett konsistorielt pastorat,
Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt.
Vikivaki (Isl., »vecko-vaka»), ett på Island förr
brukligt folknöje, bestående i dans och sång på
söndagsaftnarna. Vikivaki-dansen utfördes så, att den
dansande stod på högra foten och rörde öfverkroppen
fram och tillbaka.
Viklau, socken i Gotlands län, Norra häradet. Areal
1,938 har. 208 innev. (1891). Annex till Sjonhem,
Visby stift, Medelkontraktet.
Vikmanshyttan. Se Larsbo.
Wikmanson, Johan, musiker, född i Stockholm d. 28
Dec. 1753, död derst. d. 10 Jan. 1800, undervisades i
klavérspel och generalbas af kapellmästaren Johnsen
och sattes 1770 i lära hos en instrumentmakare
i Köpenhamn, derifrån han dock på grund af dålig
behandling rymde och snart återvände till Sverige. Der
anställdes han 1771 vid postverket och följande år
vid nummerlotteriet, hvarest han blef kamrer 1778.
Med bibehållande af denna befattning blef han
organist i holländska kyrkan och senare, 1781,
i Storkyrkan. Han var ledamot af Musikaliska
akademien. W. berömmes som skicklig violoncellist
och orgelspelare samt komponerade stråkqvartetter
i Haydns stil, om hvilka A. Mankell säger, att
de »njöto på sin tid stort anseende, i synnerhet
sedan några af dem blifvit tillegnade Josef
Haydn och denne stormästare fryntligt hade yttrat
sitt välbehag öfver deras ärliga arbete». Tre af
dessa qvartetter utgåfvos efter hans död af hans
dotter, gift med presidenten P. Westerstrand.
A. L.
Vikna. Se Vikten.
Wikner, Karl Pontus, tänkare, skriftställare,
universitetslärare, föddes d. 19 Maj 1837 i Ryrs
socken, Dalsland, och genomgick med utmärkelse
Göteborgs läroverk. Han blef 1856 student i Upsala,
der han 1862 aflade filos. kandidatexamen och 1863
promoverades till filos. doktor samt anställdes som
docent i teoretisk filosofi. Under åren 1867 och
1868 höll W. en serie föreläsningar i Stockholm. 1869
förestod han professuren i sitt ämne. 1873 utnämndes
han till lektor i teologi, hebreiska och filosofi vid
Högre allmänna läroverket i Upsala. Skolkatedern var
dock ej den plats, som svarade mot måttet af W:s rika
gåfvor. Man ville för dem skaffa en större användning,
och på enskild väg gjordes en insamling för att bereda
honom en personlig professur. Men under tiden kallades
han 1884 till professor i filosofi och estetik vid
Kristiania universitet och tillträdde ämbetet 1885. Då
professorn i teoretisk filosofi i Upsala, S. Ribbing,
kort derefter, 1886, tog afsked, sökte W. hans plats,
dertill uppfordrad i en adress från ett stort antal
af Upsala studenter. Af den sakkunniga nämnden satt
i andra rummet bland de sökande, blef han af både
humanistiska sektionen och akademiska konsistoriet
uppförd i det första. Men innan utnämningen hunnit
ske, afled W. i Kristiania, d. 15 Mars 1888. –
W. var en mycket djupt anlagd, inåtvänd personlighet,
i besittning på en gång af en ovanlig tankeskärpa,
som stundom slog öfver i spetsfundighet, och af ett
rikt fantasi- och känslolif. Karakteristisk för honom
var ringa tillgänglighet för yttre inflytande, allt
under det hans eget tankelif städse utvecklades till
nya ståndpunkter. En stark dragning åt det subjektiva
hållet karakteriserade honom äfven. Också verkade han
lika mycket genom sin personlighet som genom sina
läror. Detta hans personliga inflytande var mycket
stort, särskildt på ungdomen, och han använde det
städse i ädlaste anda. Ungdomen å sin sida egnade
honom en varm hängifvenhet, hvilken flere gånger
fick sitt uttryck både offentligt och enskildt. De
intressen, som besjälade W:s lif, och hvilkas
förmedling på det spekulativa området blef hans lifs
uppgift, voro å ena sidan det religiösa intresset,
å den andra den personliga individualitetens helgd,
hvilket sistnämnda intresse äfven visade sig i en
storartad tolerans såväl i religiöst som i annat
afseende. Det religiösa intresset vaknade hos
W. mycket tidigt och ledde honom i ungdomen till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
