Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktoria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
evangeliska kretsar föranledde hos honom en
religiös väckelse, som förde till en allvarligare
lifsåskådning. Han fattade nu som sitt lifs
uppgift att – så långt han förmådde – genomföra i
samhällets angelägenheter den praktiska kristendomens
kraf. 1787 stiftade han en »förening för lastens
motarbetande», och vid samma tid började han
den kamp mot slafhandeln, som blef hans egentliga
lifsgerning. Tanken var ej ny hos honom. Redan såsom
15-årig gosse hade han tillsändt en tidning i York
ett bref »mot handeln med menniskokött». I underhuset,
hvaraf han var ledamot sedan 1780, begagnade han nu
hvarje tillfälle att rikta uppmärksamheten på denna
handels gräsligheter. 1789 väckte han i parlamentet
förslag om den britiska slafhandelns afskaffande,
men plantage-egarnas vänner lyckades få saken
undanskjuten. I början af 1790 väckte W. förslag om
tillsättandet af en komité för sakens undersökande och
– sedan undersökningen var gjord – ett nytt förslag
om slafhandelns afskaffande. Förslaget förkastades
af underhuset med 163 röster mot 88 i Maj 1791. I
April 1792 fick han ett förslag om slafhandelns
afskaffande gradvis antaget af underhuset med 238
röster mot 85. Men öfverhuset uppsköt afgörandet
af frågan till följande session. Oaktadt sitt
outtröttliga bearbetande af den allmänna meningen
och sina motioner i parlamentet, var det först i
Febr. år 1807, som han lyckades genomdrifva en lag,
som förklarade den britiska slafhandeln afskaffad
från d. 8 Jan. 1808. Nu blef W:s nästa uppgift
den att förmå britiska regeringen att ingripa mot
andra nationers slafhandel. Sjelf bemödade han sig
att öfverflytta den af honom inledda agitationen
äfven till andra land. Och hans arbete var icke
utan framgång. År 1808 afskaffade Nord-Amerikas
Förenta stater den afrikanska slafhandeln. År 1811
togo de från spanska väldet frigjorda republikerna i
Syd-Amerika ett liknande steg. 1813 följde Sverige
och Portugal efter, 1814 Danmark, 1815 Frankrike. På
föranledande af W. bragte Castlereagh slafhandelns
afskaffande på tal vid kongressen i Wien. W. skref
sjelf till kejsar Alexander I, till konungen af
Preussen och Talleyrand. Efter afslutandet af
de traktater, genom hvilka Frankrike, Spanien och
Portugal förpligtades att afskaffa slafhandeln, höjde
han i parlamentet ofta sin röst mot öfverträdelser
af dessa traktater. Men med den afrikanska
slafhandelns undertryckande ansåg W. ingalunda sin
mission afslutad. Sedan denna tid riktade han alla
sina ansträngningar på afskaffandet af sjelfva
slafveriet. Då anti-slafverisamfundet bildades
1823, blef han en af dess vicepresidenter. Sjelf
fick han icke upplefva slafveriets afskaffande i de
britiska kolonierna. Billen derom antogs först en
månad efter hans död, d. 29 Juli 1833. W. begrofs
i Westminster Abbey, der en staty sedan restes till
hans minne. W. sysselsatte sig – utom med slafhandelns
och slafveriets bekämpande – äfven med mångfaldiga
andra sociala reformsträfvanden, såsom bildandet af
en förening för söndagens helgd, grundläggandet af
skolor, ett förslag att inrätta
en folkskola i hvarje kommun. Han kämpade
för parlamentsreformen och katolikernas
emancipation. W. är författare till en högst märklig,
ja epokgörande skrift om »praktisk kristendom»,
Practical view of the prevailing religions system of
professed Christians in the higher and middle classes
of this country, contrasted with real christianity,
som utkom 1797, och som bragte den då inom de bildade
kretsarna herskande deismen i misskredit. Han
framhåller der, att predikandet af tro utan kärlek
och af kärlek utan tro är lika förvändt, att tro
och kärlek höra oskiljaktigt tillsammans och att
menniskans uppgift är att gestalta sitt lif till ett
vandrande inför Guds ögon. W:s söner Robert, Isaak
och Samuel utgafvo en lefnadsteckning af W. jämte
utdrag ur hans dagböcker och brefvexling (5 bd, 1838;
ny uppl. 1868). – 2. Samuel W., engelsk teolog, den
föregåendes son, född 1805, studerade i Oxford, blef
1830 pastor i Brightstone (på ön Wight) samt under
loppet af 1845 domprost i Westminster och biskop i
Oxford, hvarifrån han 1869 förflyttades till stiftet
Winchester. Död till följd af ett fall från hästen
under en ridt 1873. W. tillhörde till sina åsigter
om kyrkan den katoliserande riktningen inom det
högkyrkliga partiet eller den s. k. traktarianismen
eller ritualismen (jfr Pusey), men i sin uppfattning
af troslärorna närmade han sig den lågkyrkliga eller
evangeliska riktningen. Såsom predikant utmärkte han
sig genom originalitet och humor samt en glänsande
vältalighet.
Wilberg, Christian, tysk målare, f. 1839 i Havelberg,
studerade konst i Berlin som lärjunge till Papc och
i Düsseldorf hos Oswald Achenbach, hvarefter han
utbildade sig under flerfaldiga resor i Italien,
Österrike och Syd-Tyskland, samlande skisser af
landskap och arkitektur, hvilka senare, när de
utfördes, i synnerhet gjorde honom berömd för sanning
och riktighet, perspektiv och belysning. Bland dem må
nämnas flere interiörer af Markuskyrkan i Venezia,
Dogepalatset, Heratemplet i Girgenti och Capella
Palatina i Palermo. Han målade äfven landskap. För
utställningen i Berlin 1880 hade han utfört 2 stora
panoramor: Napolitanska golfen och Hafsviken vid
Bajae. W. dog i Paris 1882.
Vilbort [-bår], Joseph, fransk skriftställare, f. i
Bruxelles 1829, studerade vid derv. universitet
och bosatte sig 1855 i Paris, hvarest han arbetade
i olika pressorgan. Under preussisk-österrikiska
kriget 1866 medföljde han preussiska högkvarteret
såsom korrespondent till »Siècle». Han blef 1880
hufvudredaktör för tidningen »Le Globe». V. har
författat bl. a. arbetena Cavour (1861), La Pologne
et son droit (s. å.), L’oeuvre de M. de Bismarck
(1869), hvarigenom fransmännen först fingo någon
redigare uppfattning af det nyare Preussen och dess
ledande statsman, samt Nouvelles campinoises (1877).
Wilbrandt, Adolf, tysk skådespels- och
novellförfattare, f. i Rostock 1837, idkade
universitetsstudier derst. samt i Berlin och
München, var 1859–61 medredaktör af »Süddeutsche
zeitung» i München, hvarest han, efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
