Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildebeesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främst Ludvig XIV:s motståndare och sökte med
en beundransvärd seghet och mycken slughet att
tillintetgöra den franske monarkens planer på en
verldsdiktatur, upprätthålla den politiska jämnvigten
och rädda Europas frihet. Såsom statsman är han under
sitt tidehvarf af ingen öfverträffad och torde i
denna egenskap få anses vara en af de störste för
alla tider. Hans önskan att för sin politik vinna
England, föranledde att han (Nov. 1677) gifte sig
med sin kusin Maria, äldre dotter af hertigen af York
(sedermera konung Jakob II) och presumtiv arftagerska
till Englands krona. Samma hänsyn gjorde honom till
den hemlige ledaren af oppositionen mot Jakob II och
förmådde honom slutligen att på kallelse af en samling
män tillhörande skilda engelska partier och med
Hollands hjelp störta sin svärfader från tronen. Med
en stor örlogsflotta, som förde en utvald här af
15,000 man, landsteg V. (d. 5 Nov. 1688) vid Torbay i
sydvestra England, af så godt som hela Englands folk
mottagen som en befriare. Jakob flydde, öfvergifven
af alla, äfven af sina närmaste, till Frankrike
(Dec. 1688). V. och Maria förklarades (d. 13
Febr. 1689) af ett parlamentskonvent såsom regerande
konung och drottning af England, hvarvid V. skulle
i bägges namn utöfva den verkställande makten. De
godkände derjämte den »rättighetsförklaring»
(declaration of rights), i hvilken för all
framtid fastslogos det engelska folkets fri- och
rättigheter. Äfven Skotland proklamerade V. och Maria,
men Irland gjorde den landsflyktige Jakobs sak till
sin, understöddes af franska vapen och underkastade
sig den nya ordningen, först sedan nederlagen vid
Boyneströmmen (Juli 1690) och Aghrim (Juli 1691)
ådagalagt fruktlösheten af hvarje motstånd. Under det
att V. var sysselsatt att befästa sin tron och ordna
de engelska förhållandena, förde han England in i
1689 års stora allians mot Ludvig XIV och öfvergick
slutligen sjelf till Nederländerna, der han fick
mäta sina krafter med en af den franske herskarens
yppersta generaler, den berömde Luxembourg. Af honom
blef han likväl slagen vid Steenkerke (Aug. 1692)
och Neerwinden (Juli 1693), men visade sig efter
hvarje nederlag såsom en fruktansvärd motståndare,
alltid färdig att återupptaga striden med sina
fiender. I konsten att beröfva segraren frukterna
af hans segrar var V. den erkände mästaren. Efter
freden i Rijswijk (1697) afsåg V:s yttre politik
ordnandet af den spanska arfsfrågan i syfte både att
förekomma ett allmänt krig och att upprätthålla den
europeiska jämnvigten. Till följd deraf ingick han
med Ludvig XIV tvänne s. k. delningsfördrag, det ena
d. 11 Okt. 1698, det andra d. 25 Mars 1700. Men då
Ludvig efter Karl II:s i Spanien död icke höll fast
vid det med sjömakterna (England och Nederländerna)
slutna delningsfördraget, utan i stället antog det
testamente, som gjorde hans sonson Filip af Anjou
till arftagare af hela den spanska monarkien,
då uppbjöd V. å nyo hela sin förmåga att i
jämnvigtens intresse förena de europeiska staterna i en
offensiv politik mot det farliga Frankrike. Det gick
visserligen endast
med mycken svårighet, men det gick. I Sept. 1701
bildades den s. k. stora alliansen mellan sjömakterna
och kejsaren, och sedan Ludvig XIV, efter Jakob
II:s samtidigt inträffade död, begått den stora
oklokheten att erkänna hans son såsom konung i
England, förstod V. att så begagna sig af den
förbittring, som till följd deraf uppstod bland
engelsmännen, att parlamentet beviljade de medel,
som erfordrades för Englands aktiva uppträdande i
kriget. I detta krig fick han emellertid icke sjelf
taga någon del. Han afled, barnlös, redan d. 19
Mars (n. st.) 1702, lemnande åt andra att fullborda
hans verk. Döden kom icke oväntad. Sjuklig alltifrån
barndomen, hade han lefvat ett lif i ständig kamp med
kroppsliga plågor, som likväl aldrig förmått grumla
hans tanke eller försvaga hans viljekraft. Om hans
verldshistoriska betydelse är förut taladt. Såsom
Ludvig XIV:s oförsonlige fiende blef han tillika
den främste kämpen för politisk och religiös frihet
under sitt tidehvarf. I England räddade han genom
revolutionen och befäste sedermera det parlamentariska
styrelsesättet genom att från 1693, enligt Sunderlands
råd, bilda ett homogent kabinett af dugande män,
som åtnjöto förtroende af underhusets majoritet. Han
återgaf åt sitt rike dess stormaktsställning från
Elisabets dagar och tillsåg, att det gick framåt
uti inre utveckling under den lagbundna frihetens
tryggande hägn. För sådana förtjenster lönades han
med otack af Englands folk. Hans popularitet försvann
lika hastigt som den kom. Orsaken dertill låg i viss
mån hos honom sjelf. Till sitt sinnelag och sina
vanor blef han aldrig annat än holländare. Han bjöd
aldrig till att assimilera sig med engelsmännen,
utan stötte dem tillbaka genom sitt kalla väsende,
genom sitt indragna lif på Hampden-Court och
Kensington samt genom sin öppet visade förkärlek för
sina landsmän. Tories hatade honom, emedan han ej
var deras konung och emedan hans religiös-kyrkliga
åskådning var en helt annan än deras; whigs, som
skulle vara hans vänner, trakasserade honom, så
snart det blef klart, att han ej i allt ville foga
sig efter dem. Sjelf blef han trött vid alltsammans,
och han skulle hafva nedlagt sin engelska krona,
om ej hans stora politiska planer tvungit honom
att hålla ut. En annan tid har kommit med andra
åsigter. Englands folk räknar honom nu med stolthet
såsom sin och ser i honom med full rätt en af de
allra störste bland sina herskare. I sjelfva verket
var hans storhet europeisk och hans lifsgerning af
det slag, att framstegsmännen i alla land kunna hylla
honom såsom en mensklighetens befriare. Hjr.
4. V. IV Henrik, konung af Storbritannien och Irland
samt Hannover, tredje son till konung Georg III och
Charlotta af Mecklenburg, föddes i Windsor d. 21
Aug. 1765, bestämdes för marinen och stred under
Rodney vid S:t Vincent 1780, blef 1786 såsom kapten
stationerad i Vestindien, men vände snart hem för
att 1789 mottaga konteramirals rang och titeln hertig
af Clarence. Då man nekade honom befäl i kriget mot
franska revolutionen, slöt han sig till oppositionen
i öfverhuset, men lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
