Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dotter, Vilhelmina, som efter hans död, d. 23
Nov. 1890, besteg tronen såsom drottning af
Nederländerna, under det att storhertigdömet
Luxemburg, der qvinnolinien icke egde arfsrätt,
Öfvergick till hertig Adolf af Nassau. Hjr.
Vilhelm, prinsar af Oranien, Se Vilhelm, nederländska
ståthållare och konungar.
Vilhelm (Wilhelm), tyska kejsare, konungar och andra
furstar:
a) V., tyska kejsare och konungar af Preussen:
1. V. I. Fredrik Ludvig, född d. 22 Mars 1797
i Berlin, var näst äldste son till konung
Fredrik Vilhelm III och hans gemål, drottning
Luise. Hans uppfostran var enkel och hufvudsakligen
militärisk. Redan 1803 erhöll han sin första militära
anställning. Efter nederlaget vid Jena 1806 fördes han
jämte sina syskon såsom flykting först till Schwedt,
sedan till Königsberg. Befordrad till sekundlöjtnant
1807, åtföljde han sin fader på dennes återresa
till Berlin 1809. Der fick han nu till lärare
professor Reimann och general v. Reiche. Under
kriget 1813 fick han till en början, på grund af
svag helsa, icke deltaga i krigshändelserna, men i
Nov. tilläts honom sluta sig till armén, i hvilken
han då var kapten. Han följde nu med vid inmarschen
i Frankrike och deltog i slaget vid Bar-sur-Aube,
der han förvärfvade sig jernkorset. Efter Paris’
intagande följde han sin fader till England. Derpå
företog han en resa till Schweiz och blef vid
hemkomsten konfirmerad (d. 8 Juni 1815). Napoleons
återkomst från Elba s. å. kallade snart prinsen till
aktiv tjenstgöring: han deltog väl ej i slaget vid
Waterloo, men följde för andra gången armén till
Paris. Under de derpå följande fredsåren 1815–48
var prins V. ifrigt sysselsatt med sina militära
åligganden, för hvilka han städse hyste det största
intresse. Han utbildade icke blott sig sjelf till en
utmärkt officer, utan bidrog äfven kraftigt till den
preussiska krigsmaktens utveckling och utarbetade
en mängd betänkanden i dithörande ämnen. Vintern
1827–28 vistades han i Ryssland. Hemkommen, blef han
d. 16 Febr. 1829 förlofvad med prinsessan Augusta,
storhertig Karl Fredriks af Sachsen-Weimar dotter, med
hvilken han d. 11 Juni s. å. förmäldes i Berlin. Efter
sin broder Fredrik Vilhelm I V: s regeringstillträde
1840 antog V. titeln prins af Preussen, enär konungens
äktenskap var barnlöst och han sålunda var den
presumtive tronföljaren. Han utnämndes s. å. till
ståthållare i Pommern och general af infanteriet. När
i Febr. 1848 revolutionen utbröt i Frankrike och
derifrån hotade Tyskland, satte Fredrik Vilhelm sin
broder till gränsvakt vid Rhen såsom generalguvernör
öfver Rhenprovinsen och Westfalen. Redan innan han
lemnat Berlin, utbröt revolutionen der och riktades
delvis mot honom, enär han ansågs såsom fiende till
»friheten», derför att han var känd såsom ifrig
soldat. Man ville t. o. m. bränna hans palats vid
Unter den Linden. Den 19 Febr. måste prinsen lemna
staden och begifva sig till Spandau, men fick då
konungens befallning att på någon tid lemna landet,
hvarpå han begaf sig till London. Redan i Juni
s. å. fick han dock återvända. Det
sydtyska upproret följande år öppnade ett nytt
verkningsfält för honom. Den 8 Juni 1849 utnämndes han
till öfverbefälhafvare öfver operationsarmén i Baden
och Pfalz och kufvade resningen genom fäktningarna vid
Upstadt, Durlach, Bischweyer och Kuppenheim. Derefter
bodde han några år i Koblenz såsom generalguvernör
öfver de båda provinserna vid Rhen. 1857 blef Fredrik
Vilhelm sjuk, och prinsen förordnades till regent
först för några månader, derefter, d. 7 Okt. 1858, med
full kunglig myndighet på obestämd tid. Det var först
d. 2 Jan. 1861, som han genom sin broders död besteg
tronen. Ett halft år senare, i Juli, var han utsatt
för ett mordförsök i Baden-Baden. Den 18 Okt. 1861 lät
han kröna sig i Königsberg. – Konung V:s verksamhet
som regent är skildrad på andra ställen i detta verk
(se Preussen, sp. 233 ff., och Tyskland, sp. 1177
ff.). Han hade visserligen lyckats att vid sin sida
ega några af 19:de århundradets förnämsta män, hvilkas
förtjenster till en del undanskymt hans egna, men det
bör ihågkommas, att det är han sjelf, som framdragit
desse män och möjliggjort deras verksamhet. Detta
gäller om alla de tre, som mest bidrogo till Preussens
storhet under hans regeringstid, nämligen v. Roon,
Moltke och Bismarck. Det var äfven konungens fasthet
och karaktersstyrka, som gjorde armé-reformen möjlig,
hvilken kan betecknas såsom vändpunkten i Preussens
historia. Med outtröttlig arbetsamhet deltog han för
öfrigt i sina tjenares arbete, och när frukterna deraf
mognat, och Tyskland stod såsom Europas första stat,
var det med rätta han af Tysklands folk helsades
såsom fäderneslandets upprättare. Det var vidare
nästan uteslutande hans personlighet, som åstadkom
försoningen mellan Nord- och Syd-Tyskland efter
kriget 1866. Efter kriget med Frankrike 1870–71,
hvarunder han, som bekant, i Versailles d. 18
Jan. 1871 lät utropa sig till tysk kejsare, var han
fredens upprätthållare, och hans sträfvanden derför
fingo ett uttryck bl. a. i de många besök, som den
gamle monarken mottog af Europas andra suveräner. Det
sociala missnöje, som besjälar en stor del af de lägre
samhällsklasserna i våra dagar och som framkallat så
många våldsgerningar i nästan alla land, föranledde
1878 två attentat mot kejsaren, ett af Hödel d. 11
Maj och ett af Nobiling d. 2 Juni, af hvilka det
senare svårt skadade honom. Men med undantag deraf
var det blott kärlek och vördnad, som visades honom
under sista delen af hans lefnad. Uppriktig var också
sorgen, när han afled, i Berlin, d. 9 Mars 1888. Hans
stoft bisattes i Charlottenburgs Mausoleum, der hans
föräldrar hvila. I Berlin forberedes ett storartadt
monument öfver honom, och många tyska städer hafva
rest statyer till hans minne. I sitt äktenskap hade
kejsar V. två barn: Fredrik Vilhelm (född d. 18
Okt. 1831, död d. 15 Juni 1888), som efterträdde honom
på tronen, och Lovisa (född d. 3 Dec. 1838), förmäld
d. 20 Sept. 1856 med storhertigen af Baden och moder
till kronprinsessan Viktoria af Sverige-Norge. –
2. V. II (Fredrik Vilhelm Viktor Albert), den
föregåendes sonson, son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
