Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villands kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österslöf, Fjelkinge, Nymö, Fjelkestad, Gustaf Adolf,
Rinkaby, Ahus, Nosaby. Areal 76,943 har. 23,479
innev. (1892). – Jfr Vidrik Verlandsson.
Villands kontrakt, i Lunds stift, omfattar de
tolf pastoraten Kristianstad och Vä; Ifvetofta;
Trolle-Ljungby och Gualöf; Åhus; Rinkaby och Gustaf
Adolf; Nosaby; Oppmanna och Vånga; Fjelkinge och Nymö;
Fjelkestad; Österslöf; Ifö och Kiaby; Näsum. Areal
81,143 har. 34,954 innev. (1892).
Villanell, vilanell (Ital. villanella,
Fr. villanelle, »bysång»). 1. En från den gamla
trubadurpoesien härstammande och något senare utbildad
versform, som i våra dagar blifvit återupplifvad i
England (Dobson, Gosse m. fl.). Den äkta villanellen
består af nitton rader i sex strofer, af hvilka de
5 första innehålla tre och den sjette fyra rader. I
åtta af dessa nitton versrader återkommer ett omqväde
(från första strofens första och tredje rad), hvilket
ock bildar slutstrofens två sista rader. Endast två
rim äro tillåtna. Rimschemat är aba, aba ..... abaa. –
2. Ett slags folkvisa, som upptogs af de italienske
kompositörerna i 16:de och 17:de årh. och sattes
för 3–4 röster i enklare form än den samtida,
mera fina och konstmässiga madrigalen samt till
innehållet ofta var af komisk och frivol art.
2. A. L.
Villani, italienska krönikeskrifvare. – Giovanni V.,
f. omkr. 1275, var köpman, men fattade vid jubelfesten
i Rom 1300 beslutet att bidraga till sin fädernestad
Florens’ ära genom ett verk, som efterliknade de
gamle klassikernas. Det blef Istorie fiorentine,
en framställning af Florens’ historia från äldsta
tider till hans egen, skrifven i guelfisk anda, i en
något naiv ton, men hvad språket angår ett mönster
af 1300-talets italienska. V. dog i pesten 1348,
hvarefter hans broder Matteo V. fortsatte verket
med 11 böcker till sin död, äfvenledes framkallad af
pesten, 1364. Matteos son, Filippo V., rättslärd
och domare, tillade 42 kapitel till krönikan,
hvarmed hon afslutades. Såsom författad af med
händelserna samtida, i det stora hela sanningsenliga
män, är bröderna V:s krönika en af de vigtigaste
källskrifterna för Italiens medeltidshistoria. Hon
trycktes första gången 1537 och har sedermera
omtryckts flere gånger, korrektast i den af Moutier
ombesörjda upplagan (14 bd, 1823–26). Filippo V. är
märkvärdig såsom författare till den första italienska
literaturhistorien. Detta verk, som skrefs på latin,
utgaf Mazzucchelli 1747 i en gammal italiensk
öfversättn., Vite Tuomini illustri fiorentini,
och Galletti 1847 i latinsk drägt: Liber de civitatis
Floentiae famosis civibus.
Villa Nova de Portimão [-a’ong], stad i portugisiska
distriktet Faro (Algarve), vid Rio de Silves breda
mynning, som försvaras af tvänne fort. Omkr. 6,500
innev. Det är Algarves vigtigaste och mest besökta
hamnstad. Export af apelsiner.
Villa Petrolia. Se Nobel, sp. 1177.
Villard de Honnecourt [vilar ås ånnkour], fransk
arkitekt från förra hälften af 1200-talet,
f. i Honnecourt, är författare till en studie- eller
skiss-bok, som i slutet på 1840-talet upptäcktes
i stora biblioteket i Paris och 1858, i facsimile
af arkitekten Lassus, utgafs af Alfred Darcel. Om
V:s person meddelar manuskriptet några fakta. Han
har arbetat på koret till katedralen i Cambray (som
börjades 1230 och var färdigt 1251) och har gifvit
teckning till ett korkapell i Reims. Han reste vida
omkring, först i Frankrike (der han tecknat efter
katedralerna i Laon, Reims, Chartres och Meaux)
och i Schweiz (detaljer från dômen i Lausanne),
sedan ända till Ungern, der han uppehållit sig längre
tid. Manuskriptet, som är i högsta grad märkvärdigt
för den inblick det ger i medeltidens konstnärliga
arbete, innehåller en mångfald af uppgifter, ämnen och
studier, af hvilka några här må angifvas. Der finnas,
som ofvan meddelats, arkitektoniska teckningar och
detaljer dels för verkliga byggnader, dels blott
såsom lösning af sjelfvalda svåra problem, såsom
t. ex. öfver en qvadrat ett hvalf som en åttkantig
stjerna samt med ett stöd i midten, således ett
fullständigt »stjernhvalf», långt innan dessa
blefvo vanliga. Af alla dessa utkast ses, att
konsten att teckna ännu är mycket ung: planerna
äro geometriskt framställda, men i dem finnas
inblandade perspektiviskt tecknade delar. Många
blad äro egnade åt plastiska former och bilder,
såväl bladornament och djurslingor som kristliga
personligheter och kyrkofigurer, ja icke ens antiken
är försmådd, såsom t. ex. en antik grafrelief. Mest
äro dessa figurer dock afbildningar efter sådana,
som V. sett i de gotiska portalerna. Slutligen
finnas också studier efter naturen, hvilka genom
underskrifter uttryckligen som sådana betecknas, så
t. ex. en naken figur i formlig aktställning, ett
lejon, ett piggsvin o. a. För teckning af figurer
anbefalles som hjelpmedel att använda geometrien
genom inskrifning af enkla geometriska figurer i
den naturliga formen, t. ex. korset för ett ansigte,
triangeln för ett hästhufvud. I afseende på hans
terminologi anmärker Schnaase (»Gesch. d. bild.
künste», bd V), från hvilken dessa upplysningar
härröra, att han med ogive (nu = spetsbåge) menar
»diagonalgördel» och kallar sträfpelare filloles,
hvilket uttryck återfinnes i tyskan under formen fiale
(det spetsiga småtorn, som kröner en sträfpelare).
C. R. N.
Villa Real do Sabara. Se Sabara.
Villaret [-re], Foulques, efterträdde 1308 sin broder
Guillaume V. såsom stormästare för Johannitorden
och satte redan 1309 i verket broderns plan att från
venezianerna eröfra Rhodos, hvilket företag lyckades
trots bysantinske kejsarens väpnade mellankomst,
hvarefter Rhodos blef ordens residens i öfver 200
år. 1310 försvarade V. ön och staden framgångsrikt
emot osmanerna. Trots sin duglighet blef V. till
följd af sitt despotiska lynne och sina utsväfningar
afsatt. Efter att sedermera nominelt ett par år
hafva innehaft värdigheten afsade han sig densamma
1325. Död 1329.
Villari, Pasquale, italiensk historiker, f. 1827
i Neapel, blef 1859 professor i filosofi vid
universitetet i Pisa och 1866 professor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
