Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villands kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Toulouse och ledamot af deputeradekammaren,
der han blef en af de förnämste ledarna för
ultrarojalisterna. Efter mordet på hertigen
af Berry och det moderata kabinettet Decazes’
fall blef V. i Dec. 1820 minister i kabinettet
Richelieu, i Dec. 1821 finansminister och hösten
1822 tillika konseljpresident. Kallblodig,
praktisk och van vid att sköta affärer, var V. en
mycket skicklig finansminister, som lyckades
bringa ordning i Frankrikes finanser; men såsom
konseljpresident undergräfde han bourbonernas tron
genom en mängd reaktionära åtgärder, det orättvisa
kriget mot Spanien, utbetalandet af en milliard
till emigranterna, inskränkningar i tryckfriheten,
lumpna tryckfrihetsåtal, förföljelser mot sådana
författare som Béranger, Guizot, Villemain och
Armand Carrel, afskaffandet af nationalgardet
och icke minst genom olagligheter vid valen
till deputeradekammaren. Slutligen blef det
allmänna missnöjet så häftigt, att V. måste
afgå, i Jan. 1828. Dermed var hans politiska
bana för alltid slut. Han afled i Toulouse 1854.
E. W.
Viliemain [vilmä’ng], Abel François, fransk författare,
statsman, f. 1790 i Paris, egnade sig åt lärareyrket,
men idkade tidigt skriftställeri. Han prisbelöntes
af Franska akademien 1812 för Éloge de Montaigne och
1816 för Éloge de Montesquieu, blef 1814 professor i
fransk literatur vid Sorbonne och valdes 1821 till
ledamot af nämnda akademi. Han utnämndes 1819 till
»maître de requêtes», men afsattes 1827, då han ådrog
sig Villèles och ultrarojalisternas hat genom att
tillsammans med Chateaubriand och Lacretelle författa
den böneskrift, som Franska akademien inlemnade till
Karl X mot censuren. Han var en af de utmärktaste
föreläsare Frankrike någonsin egt. Mest berömda äro
de föreläsningar, som han höll under åren
1827–30, och hvilka straxt derefter utgåfvos i tryck
med titlarna Cours d’éloquence (1827) och Cours de
literature française (6 bd, 1828–30). V. upphöjdes
af konung Ludvig Filip till pär 1831, valdes 1834
till Franska akademiens ständige sekreterare och
var undervisningsminister d. 29 Okt. 1840–d. 6
Jan. 1845. Han afled i Paris d. 8 Maj 1870. Som
historisk och literaturhistorisk författare är
V. utmärkt genom grundliga studier, smidt omdöme,
opartiskhet och hofsamhet samt en klar och glänsande
stil. Bland hans många skrifter märkas utom de redan
nämnda: Histoire de Cromwell (1819), den historiska
romanen Lascaris (1825), Études de littérature
ancienne et étrangère (1846), Choix d’études sur
la littérature contemporaine (1857) och Histoire de
Grégoire VII (1873). E. W.
Villemarqué. Se La Villemarqué.
Willemer, Marianne von, född Jung, väninna till den
tyske skalden Göthe, föddes 1784 och vardt 1814
gift med sin fosterfader, bankiren J. von Willemer
i Frankfurt a. M. Hon blef s. å. personligen bekant
med Göthe, som gästade deras hem, och hon gjorde
med sitt behagfulla väsende samt sina poetiska och
musikaliska gåfvor ett så starkt intryck på den
åldrade skalden, att han tog henne till modell för
Suleika i »Westöstlicher divan». Flere af
de vackraste sångerna i denna diktcykel äro
t. o. m. skrifna af henne. De underhöllo sedermera en
vänskapsfull brefvexling ända till Göthes död. Denna
korrespondens utgafs 1877 (2:dra uppl. 1878). Fru
W. dog i Frankfurt a. M. 1860.
Villemessant [vilmässa’ng], Jean Hippolyte Cartier de,
fransk tidningsutgifvare, f. i Rouen 1812, d. 1879,
egnade sig först åt köpmansyrket, men med mindre
god påföljd, och kom 1839 till Paris, hvarest
han snart blef tidningsman. Han öfvertog 1844
mode-följetongen i »La presse» och uppsatte under
1840-talet flere tidningar, som fingo en kort
tillvaro. Hans lycka blef gjord först med den af
honom 1854 återväckta tidningen »Le Figaro», som
var halfvecko-publikation, innan den 1866 vardt
daglig. Om denna beryktade tidnings utveckling och
beskaffenhet se art. Figaro. V. nådde sina fintligt
och hänsynslöst fullföljda mål: att väcka uppseende
och förtjena pengar, men ådrog sig äfven en mängd
dueller och rättegångar samt var en af de mest hatade
män i Paris. Hans verksamhetsdrift var outtröttlig,
och han utöfvade mycken välgörenhet mot nödställda
män af pressen.
Willemoes [-mos], Peter, dansk sjöhjelte,född d. 11
Maj 1783 i Assens, blef löjtnant 1800 och visade såsom
chef på ett flytande batteri med 24 kanoner i striden
på Köpenhamns redd d. 2 April 1801 så stor tapperhet,
att han vann icke blott sina landsmäns, utan också
amiral Nelsons beundran samt dennes särskilda
rekommendation hos kronprinsen. W. upptog nämligen
kampen både med Nelsons eget skepp och tvänne andra
engelska, och först sedan 50 af hans 127 man stupat
eller blifvit sårade, drog han sig tillbaka och förde
sitt fartyg ur elden. År 1807 befordrades han till
premierlöjtnant, och d. 22 Mars 1808 stupade han i
linieskeppet »Prins Kristians» strid under Själlands
Odde. Ett minnesmärke restes öfver honom på Oddens
kyrkogård 1883. Jfr O. Lütken: »Om Peter Willemoes»
(1883). E. Ebg.
Willems, Jan Frans, belgisk språkforskare, skald
och historiker, den förnämste främjaren af den
s. k. flamländska rörelsen, föddes nära Antwerpen
d. 11 Mars 1793. I unga år eggad af »rederijkkamers’»
sceniska föreställningar, skref han poem på flamska
och helsade 1818 i dikten Aan de Belgen återvaknandet
af den belgiska nationaliteten under holländsk
spira, hvarför regeringen belönade honom med en
arkivariesyssla i Antwerpen. Hans Overhandeling
over de nederduitsche taal en letterkunde (2 bd,
1819–24), riktad mot franska språkets öfvervälde,
förvärfvade honom medlemskap i vetenskapsakademien i
Amsterdam. Efter Belgiens lösslitning från Holland
1830 förflyttades W., på grund af sina holländska
sympatier, till en småstad, men fick 1835 åter
en arkivariebefattning, i Gent. Dessförinnan
hade han utgifvit en modern öfversättning af den
medelnederländska folksagan »Reinaert de Vos» och
dertill fogat ett upprop, som gjorde, att hela den
flamländska befolkningen i Belgien slöt sig till den
nämnda rörelsen (jfr Flamländska).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
