Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willems ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflorescenser från Yorkshires jura-lager, hvilka
sedermera efter honom blifvit kallade Williamsonia
(se d. o.). Sedan 1871 har han under den gemensamma
titeln On the organization of the fossil plants of
the coal-measures publicerat en serie monografier
öfver stenkolsväxternas mikroskopiska struktur,
af hvilken hittills (1893) 19 dlr utkommit. Dessa
arbeten, ofta polemiskt hållna mot den franska skolans
växtpaleontologer, hafva med skäl blifvit särdeles
berömda. Af W. egenhändigt utförda teckningar åtfölja
samtliga delarna. Ett annat arbete från denna tid är
hans monografi öfver Stigmaria ficoides (1886). W. är
sedan 1888 led. af svenska Vetenskapsakademien.
A. G. N.
Williamson [oi’ljömsön], Alexander William, engelsk
kemist, f. 1824, studerade kemi i Giessen och
var 1849–87 professor vid University-college i
London. W. har 1851 genom studiet af eterbildningen
fastställt den nu allmänt antagna åsigten om
förhållandet mellan anhydrider och hydrat samt
uppställt en hypotes att atomerna eller radikalerna
i kemiska föreningars molekyler äro stadda i
ständig flyttning, en hypotes, som upptagits
af Clausius och på de senaste åren utbildats af
Sv. Arrhenius. P. T. C.
Williamson [oi’ljömsön], John, amerikansk målare,
f. 1826 i Skotland, kom redan i sin tidiga
ungdom till Amerika, slog sig ned i Brooklyn och
målade landskap. Bland hans första arbeten nämnas
Forellfångst, Choconaras spets, Höst i Adirondacs,
Regnskur m. fl., bland hans senare: Hookberget
vid Hudsonfloden, Jägarens återkomst, Glenwood vid
Hudsonfloden, Parti af Mohawkdalen o. s. v.
Williamsonia Carruthers, bot. paleont., egendomliga,
efter W. C. Williamson uppkallade inflorescenser från
jura-lagren, hvilka varit föremål för mycket stridiga
meningar. De äro än skaftade, med skaftet betäckt af
lansettlika, tättställda fjäll, än oskaftade samt
utgöras af ett af långa fjäll bestående, klotformigt
omhölje (involucrum), som omsluter en inre päron-
eller pyramidformad axel, hvars yta visar ärr efter
vare sig de manliga organen eller fröna. Som man ännu
icke lyckats erhålla något exemplar med bibehållen
inre struktur, har det varit omöjligt att närmare
afgöra de på axeln befintliga organens natur, och
man har derför ännu ej med säkerhet kunnat angifva
Williamsonias systematiska ställning. Williamson och
Carruthers förde inflorescenserna till cykadéerna,
medan A. G. Nathorst påpekade den stora habituella
likheten med vissa balanoforéer, en jämförelse,
som han dock sedermera åter öfvergifvit. Saporta
betraktar Williamsonia såsom angiospermernas
förelöpare, en »proangiosperme», en åsigt, som
närmast är grundad på teoretiska spekulationer. På
grund af några vid Bjufs grufvor i Skåne erhållna
exemplar, har Nathorst kunnat ådagalägga, att en
derstädes förekommande Williamsonia är inflorescensen
af det slägte, hvars blad kallas Anomozamites. Det
är sannolikt, att en stor mängd andra, hittills till
cykadéerna hänförda, fossila blad i verkligheten äro
williamsonier samt att dessa tillhöra en cykadéerna
närstående, men dock fullt sjelfständig, numera
helt och hållet utdöd familj.
A. G. N.
Williamsport [oi’ljömspårt], stad i nord-amerikanska
staten Pennsylvania, vid Susquehannas vestra källflod
och fyra jernvägslinier. 18,934 innev. (1880). På
grund af sitt sunda klimat och sina vackra omgifningar
är staden mycket besökt af sommargäster.
Williamstown [oi’ljömstaun]. Se Melbourne,
Villiaumé [-åme], Nicolas, fransk
skriftställare, f. 1818, en tid advokat i
Nancy, deltagare i gatustriderna i Paris 1848
under Februari-revolutionen, d. 1877, är känd
företrädesvis genom Histoire de la revolution de
1789) (4 vol., 1850; flere uppl.), i hvilken han
upphöjer Berg-partiet till skyarna, men nedsätter
girondisterna.
Willibald, missionär, född i England år 700,
lemnades redan vid sex års ålder af sina föräldrar
att uppfostras af abboten Egwald i klostret Waldheim,
der han vid mognare år aflade klosterlöftet. Derefter
begaf han sig 720 på en pilgrimsresa till Heliga
landet. Efter en längre tids vistelse dels i Rom,
dels i Jerusalem och i Konstantinopel drog han
sig 729 undan till klostret Monte Cassino, der han
uppehöll sig i tio år. Jämte sin broder Wunnibald
(död 762) erhöll han derefter påflig fullmakt att
biträda Tysklands apostel, Bonifacius, vid dennes
missionsverksamhet. Af Bonifacius vigd till presbyter,
740, och året derpå till biskop, slog han sig ned i
trakten af Eichstädt (i nuv. konungariket Bajern),
hvars förste biskop han blef. Der inrättade han flere
kloster och utvecklade äfven i öfrigt i likhet med
sin nyssnämnde broder, som tillsammans med honom
inrättade klostret Heidenheim, en liflig verksamhet
för kristendomens utbredande och befästande. Död
omkr. 787. W:s lefnad skildrades af en nunna i
Heidenheim (»Vita Willibaldi» l. »Hodoeporicum»,
tr. senast hos Tobler: »Descriptiones Terrae sanctae»,
1874). J. H. B.
Willibrord (Willebrord), frisernas apostel, till
börden angelsachsare, född i Northumberland 658, var
son till Wilgils, en asketisk man, som vid Humbers
mynning uppförde ett kloster, för hvilket sedermera
Alcuin stod i spetsen. Vid tjugo års ålder lemnade
Willibrord sin hembygd och tillbragte tolf år i
ett irländskt kloster hos den sachsiske munken
Egbert, som genom utbildning och utsändande af
missionärer arbetade på kristnandet af Friesland,
landet mellan Weser och Schelde. Den 686 ditsände
Wigbert uträttade föga. Men bättre framgång hade
Willibrord, som med 11 följeslagare 690 landade vid
Rhenmynningen. Han byggde flere kyrkor och kloster,
frikostigt understödd af sin vän och gynnare, Pipin
af Héristal, Austrasiens, Neustriens och Burgunds
mäktige major domus. Angelägen att genom påflig
auktorisation vinna ett ytterligare stöd för sin
missionsverksamhet, reste han tvänne gånger till Rom,
hvarefter han d. 22 Nov. 695 af Sergius I under namnet
Klemens invigdes till ärkebiskop. Pipin anvisade åt
honom Wiltaburg (det nuv. Utrecht) till säte. Derifrån
kunde han utsträcka sin verksamhet ända till Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
