Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willisen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
by the way (3 bd, 1835, flere uppl.). Sedermera
uppsatte W. i New York tidningarna »The corsair»
(1839) och »Evening mirror» (1844) samt utgaf med
framgång »Home journal» från 1846 till sin död,
1867. W:s många reseskildringar och skisser ur lifvet
utmärka sig för fantasi, finhet i uppfattningen
samt en både ren och färgrik stil, men förråda
alltsomoftast drag af tillgjordhet. Här må ytterligare
nämnas Inklings of adventure (3 bd, 1836), Loiterings
of travel (2 bd, 1839), Letters from under a bridge
(1840, hans mest intagande arbete), Dashes at life
(3 bd, 1845), People I have met (1850), Hurrygraphs
(1851) och Famous persons and places (1854). Han
skref med lycka äfven i bunden stil. W:s »Poems»
utgåfvos samlade 1868, hans valda prosaskrifter 1885.
Willisen, Wilhelm von, friherre, tysk general,
militärförfattare, född d. 30 April 1790 i
Stassfurt, inträdde i preussisk tjenst 1804 och
var med i slaget vid Jena samt studerade derefter
i Halle. För att undgå värnpligtstjenst i det af
Napoleon bildade konungariket Westfalen, hvars
undersåte W. då var, flydde han 1809 till Österrike
och tog tjenst i en frikår i Tyrolen, men återvände
till preussiska armén 1811 och var kapten i Blüchers
stab 1813–15. Han var sedan lärare i krigshistoria vid
krigsakademien i Berlin och utgaf arbetet Theorie des
grossen krieges (3 bd, 1840–50; det 4:de, om krigen
1859 och 1866, utkom 1868). W. blef 1840 öfverste och
stabschef vid armékåren i Posen och 1843 brigadgeneral
samt var Mars–April 1848 regeringskommissarie i
nämnda provins. I Mars 1849 åtföljde han Radetzkys
hufvudqvarter i norra Italien och tog, då han blifvit
förbigången vid befordran, afsked ur preussisk tjenst
som generallöjtnant. I April 1850 öfvertog han befälet
öfver slesvig-holsteinska hären, men lyckades hvarken
vid Isted eller annanstädes skörda några lagrar
och afträdde från sin post i Dec. s. å., sedan han
råkat i oenighet med ståthållareskapet. Han lefde
derefter mycket obemärkt och dog d. 25 Febr. 1879. W:s
arbeten äro korta och träffande samt mycket ansedda.
E. Ebg.
Willis’ rooms [oi’llis rums]. Se Almacks.
Willkomm, Heinrich Moritz, tysk naturforskare,
f. 1821, var privatdocent i Leipzig 1852–55 och
professor i organisk naturhistoria vid skogs-
och landtbruksakademien i Tharand 1855–68 samt
blef sistn. år professor i botanik och direktör för
botaniska trädgården i Dorpat och 1873 bot. professor
i Prag. För botaniska, växtgeografiska och geologiska
forskningar reste W. i Spanien 1844–46 och 1850. Han
tillbragte, för sin helsas skull, vintern
1872–73 på Baleariska öarna och besökte sistn. år
åter Spanien. Resultaten af sina spanska studier
har han meddelat bl. a. i Sertum florae hispanicae
(1852), Icones plantarum novarum et rariorum Éuropae
austro-occidentalis, praecipue Hispaniae (2 bd,
1852–64), Prodromus flora hispanicae (tills. med den
danske professorn Joh. Lange; I–II 1861–77; bd III är
ännu ej afslutadt) och Illustrationes florae Hispaniae
(2 bd 1881–92). Bland hans öfriga arbeten må
nämnas Die wunder des mikroskops (1856, flere uppl.;
»Mikroskopets under», 1871), Deutschlands laubhölzer
im winter (1859), Die mikroskopischen feinde des
waldes (1866–67) och Streifzüge durch die baltischen
provinzen (1872). O. T. S.
Willman, Olof Eriksson, sjöfarande, reseskildrare,
född i Vestmanland, hade 1645–47 sitt uppehälle af
en tjenst i Halmstad, men följde i Okt. sistn. år
ett holländskt fartyg från Kronborg till Holland,
tog tjenst i dess Ostindiska kompani för 5 år med
15 gulden i månaden och afseglade i Jan. 1648 till
nederländska Indien. I Juli 1651 medföljde han från
Java Adrian van der Burg såsom hofmästare på en
beskickning till Japan, hvarifrån han återkom först i
Dec. 1652. I Jan. 1653 tog han afsked ur kompaniets
tjenst. I Juli 1654 var han i Stockholm. Hans
under resorna gjorda anteckningar trycktes i det
grefliga braheska boktryckeriet på Visingsö, nämligen
Kongarijket Japan, thess keysarn och Regemente (1673)
och Reesa till Ostindien jempte een kort berättelse
om konungerijket Japan (1674). Hans reseskildringar,
redan i och för sig sjelfva af intresse, få ökadt
värde för oss derigenom att de äro iakttagelser af
antagligen den förste svensk, som besökt Japan.
1. Willman, Olof, violinist, född i Skåne 1780,
död 1844, vistades 1795–1804 vid Lunds universitet,
der han först läste på graden, men sedan tog kansli-
och hofrättsexamen. För musikaliska studier reste
han utrikes och återkom från Ryssland 1813 med vackra
recensioner öfver sin starka ton och sitt känslofulla
föredrag på violinen. I två år spelade han nu
altviol och violin i hofkapellet i Stockholm och derpå
egnade han sig åt en musikalisk undervisningsanstalt.
A. L.
2. Willman, Per Anders Johan, operasångare,
teaterdirektör, den föregåendes son, föddes i
Stockholm d. 22 Juli 1834, blef student i Upsala
1852 och egnade sig sedan åt studier i sång under
Gunther samt deklamation och mimik under fru Bock.
Elev vid kungl. operan 1853, debuterade han der
såsom Sarastro i »Trollflöjten» d. 22 Jan. 1854 och
vann erkännande för sin präktiga bas och sitt
manliga yttre. Ett engagement 1856 afbröts genom
en resa till Paris, der W. 1857–59 studerade sång och
plastik för Duprez, Laget och Delsarte, hvarpå
han återkom och å nyo debuterade 1859, såsom Bertram
i »Robert», samt fästes s. å. vid operan, der han
har lifstidsengagement. Sin bästa utveckling
fick han der under den tid (1861–64), då August
Bournonville var anställd som intendent och med
W. inöfvade flere af de mest betydande partier,
särskildt Mefistofeles (hans glansrol) i »Faust».
Under sin nära trettioåriga verksamhet såsom sångare
skapade W. ett helt galleri af musikdramatiska
gestalter, genomförda med musikalisk intelligens,
scenisk talang och stor mångsidighet. Manlig
värdighet och trohjertad heder funno i honom en
ej mindre lycklig tolk än egoism, skurkaktighet och
diabolisk ondska, och för det humoristiska egde
han lika goda anlag som för det seriösa. Ur den
långa förteckningen på hans roller må utom de nämnda
anföras Marcel i »Hugenotterna»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
