Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wilson [oi’lsön], Sir Robert Thomas, engelsk general,
skriftställare, son af landskapsmålaren B. Wilson,
född 1777, blef 1794 officer och deltog intill
1806 i krig i Flandern, Irland, Holland, Egypten,
Brasilien och Kap. Anställd vid general Hutchinsons
beskickning till Petersburg, följde W. ryska hären
i kriget mot Napoleon 1807. När Ryssland sedermera
förklarade England krig, skyndade han till London för
att, innan krigsförklaringen hann anlända, utverka
embargo på ryska fartyg i engelska hamnar. Han
organiserade 1808 i Portugal den «lusitanska
legionen», med hvilken han 1809 framträngde nära
Madrid, och återvände efter legionens upplösning
till England. 1812 tillhörde W. beskickningen i
Konstantinopel, men slöt sig under Napoleons tåg mot
Ryssland till ryska arméns högqvarter, hvarefter han
1813 följde österrikiska högqvarteret. Sedan han i
Jan. 1816 hjelpt grefve de La Vallette (se denne)
på flykten, dömdes han af assisdomstolen i Paris till
tre månaders fängelse, och engelske prinsen-regenten
förklarade i en proklamation till armén W:s uppförande
ovärdigt. W. utgaf några skrifter, bl. a. A sketch of
the military and political power of Russia (1817), som
ej kastade något fördelaktigt ljus öfver de förbunda
makternas politik i kampen mot Napoleon, och begaf sig
1818 till Syd-Amerika att kämpa under Bolivar. 1819
invaldes han i underhuset. Till följd deraf att han
tog parti för drottning Karolina i processen mot
henne, afskedades W. och gick 1823 i spanska cortes’
tjenst, men blef svårt sårad vid Coruña. 1826–30
var han å nyo ledamot af underhuset. Åter upptagen
i tjenst, utnämndes han till generallöjtnant 1830,
till general 1841 och till guvernör på Gibraltar
1842. Död 1849. W. skref bl. a. Historical account
of the british expedition to Egypt (2 bd, 1802;
flere uppl.) och Account of the campaigns in Poland
in 1806 and 1807 (1811). Hans efterlemnade dagböcker
utgåfvos 1860–62 af Randolph i 5 bd. C. O. N.
Wilson [oi’lsön], John, skotsk skald och
essayförfattare, född d. 18 Maj 1785 i Paisley,
studerade 1803–07 vid Oxfords universitet och bosatte
sig, efter erhållen filos. grad, vid sjön Windermere i
det vackra Westmoreland, njöt der af huslig sällhet
och plägade förtroligt umgänge med »sjöskolans»
män (Wordsworth, Coleridge m. fl.). Han vann ett
ansedt skaldenamn genom sin poetiska berättelse The
isle oi palms (1812), som i veka drag skildrar en
tropisk idyll, och The city of the plague (1816), som
upprullar taflor af pestens härjningar i London. Sedan
han genom en anhörigs svikliga förfarande mist sin
ansenliga ärfda förmögenhet, slog han sig ned såsom
advokat i Edinburgh, 1815, utan att dock förvärfva
någon praktik. I stället utöfvade han ett ovanligt
flitigt och långvarigt skriftställareskap i den
1817 uppsatta tidskriften »Blackwood’s magazine»,
som till sin politiska hållning var högtoryistisk,
men i literära och andra ämnen mycket vanvördig
mot gällande auktoritet. Sedan hans vän Lockhart,
som i början var den egentliga redigerande kraften,
1826 flyttat till
London, vardt W. ensam själen i nämnda pressorgan,
och hans psevdonym Christopher North var känd vida
omkring. Ganska oväntadt utnämndes han 1820 till
professor i praktisk filosofi vid universitetet
i Edinburgh, och i denna egenskap förstod han att
genom sin stora vältalighet och högst sympatiska
personlighet väcka sedlig entusiasm hos ungdomen. Han
dog i Edinburgh d. 3 April 1854. – Det finnes
mycken friskhet i W:s prosaskisser Lights and
shadows of scottish life (1822; ny uppl. 1866)
liksom i hans romaner The trials of Margaret Lyndsay
(1823; ny uppl. 1866) och The foresters (1825),
men de blefvo snart nog glömda. Hans verkliga
genius framlyser egentligen i hans prosauppsatser,
i synnerhet i de på sin tid så beundrade Noctes
ambrosianae (4 bd, 1843; bästa uppl. i 5 bd 1863),
ett slags bordssamtal, hvari politik, literär kritik
och skämt omvexla. En ej mindre intressant samling
är hans Miscellaneous essays (utg. i 4 bd 1866). En
öfverflödande genialitet har tryckt sin prägel på
dessa W:s skrifter. Man träffar der skarpsinne och
rik vältalighet, ömsom den mest varma medkänsla, ömsom
en djerf humor, som ej skyr grottesken. Hans förmåga
att skildra och måla med ord är högt uppdrifven;
för det vekaste och det vildaste finner han lika
sanna färger. I den tvifvelaktiga, men inom vissa
gränser berättigade afart, som kallas poetiserande
prosa, kunde W. åstadkomma passager, hvilka ej lätt
öfverträffas. Å andra sidan kan man ej undgå att finna
honom öfverdrifven och bullersam; smak och förfining
trifdes ej väl med hans öfvermått af liffullhet. Näst
Burns och Scott har ingen författare varit så afhållen
af skottarna som W. Han är skildrad i en »Memoir»,
utg. i 2 bd 1862 af hans dotter mrs. Gordon.
Wilson [oi’lsön], Horace Hayman, engelsk-indisk
ämbetsman, universitetslärare, en af de störste
sanskritlärde, som funnits, född d. 26 Sept. 1786
i London, studerade i början medicin och kemi,
blef 1808 läkare i Ostindiska kompaniets tjenst,
fick derefter anställning vid myntet i Kalkutta
och blef 1811 sekreterare i »The asiatic society of
Bengal». 1820 begaf han sig till Benares med uppdrag
att återupplifva universitetet, framförallt att
söka gifva fart åt sanskritstudiet derstädes. 1832
återvände han till England, der han s. å. blef
professor i sanskrit (förste innehafvaren af den
s. k. »Boden chair») i Oxford och, efter Wilkins’
död, bibliotekarie vid East-India-house. Liksom han
under sin vistelse i Indien varit en af de kraftigaste
befordrarna af »The asiatic society’s» publikationer,
blef han efter hemkomsten själen i »The royal asiatic
society of Great Britain and Ireland», hvars direktör
han vardt efter Colebrooke 1837. Han dog i London
d. 8 Maj 1860. – Af de tre store grundläggarna af
sanskritfilologien (de båda andra äro W. Jones
och H. T. Colebrooke) är W. den, som qvantitativt
hann utföra mest, och den, som i det hela kom att få
det största inflytandet. Hans många och omfattande
arbeten röra sig på nästan alla fält af indologien
(med undantag af det rent språkvetenskapliga). W:s
första arbete på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
