- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1091-1092

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa i förhållande till jordytan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppstår då en starkare uppstigande luftström, åtföljd
af en insugning af luft längs ytan från hafvet,
den s. k. sjöbrisen. Omvändt afkyles nattetid
hafvet långsammare än landet. Det värme, som
nedträngt till större djup, återfås, när hafsytans
temperatur sjunker, ytvattnets specifika vigt ökas
derigenom och detsamma sjunker ned för att ersättas
af underliggande varmare lager. Öfver hafvet fortgår
derför under natten en uppåtstigande rörelse hos
luften, och ny luft suges in längs ytan från land;
detta är landbrisen (se vidare Landvind). I större
skala, och med period af ett år i st. f. ett dygn,
försiggå samma processer vid några derför lämpliga
kustland. Dervid må i främsta rummet nämnas Syd-Asiens
kuststräckning. Under sommaren blir Asiens kontinent
så starkt upphettad, att den del af barometriska
maximibältet, som der borde förefinnas, utplånas
och ersättes med ett långsträckt barometerminimum,
hvars centrum, d. v. s. den punkt, der lufttrycket
är lägst, befinner sig i Persien. Följden blir,
att luften strömmar in från hafvet öfver land,
med afvikning åt höger, således som sydvestvind,
den s. k. sydvestmonsunen. Under vintern bidrager den
starkare afkylningen af landmassorna till utbildande i
dessa trakter af en kraftig nordostpassad, som här får
namnet nordostmonsunen. Af likartadt skäl blåser under
Australiens sommar (Januari) vinden in öfver denna
kontinent, med afvikning åt venster; under dess vinter
blåser den ut från kontinenten. Dithörande företeelser
äro ock, att passadvindarna längs Eqvatorial-Afrikas
kuster på grund af landets starka uppvärmning vridas
åt land till. Samma verkan, om ock i något mindre
grad, utöfvar den amerikanska kontinenten. Längs
kontinentens östkust blifva passadvindarna derför
mera rakt östliga, än hvad eljest vore fallet; längs
deras vestkust mindre.

Uppstår på ett ställe af en eller annan anledning,
såsom lokal uppvärmning eller utfällning af
vattenånga eller dessa båda orsaker i förening, ett
barometerminimum, sträfvar det omgifvande starkare
trycket att pressa luften rakt in mot centrum,
och denna sträfvan blir större, ju mindre afståndet
mellan isobarerna (se d. o.) är. Såsom redan blifvit
påpekadt, komma emellertid alla de inåtströmmande
vindarna på grund af jordrotationen att devieras
åt höger på det norra halfklotet, åt venster på
det södra, och luften kommer derför att röra sig
i spiral in mot centrum, från höger åt venster,
d. v. s. i motsatt led mot visaren på ett ur,
på det norra halfklotet, från venster åt höger
på det södra. Rör sig, såsom fallet vanligen är,
ett barometerminimum från v. till ö., så inses lätt,
att på norra halfklotet vinden på en gifven ort skall
komma att vrida sig medsols, om orten ligger s. om
minimets bana, men motsols, om orten är belägen
n. om minimets väg. – Den tyske fysikern H. W. Dove
uppställde den »lagen» (se Doves vindvridningslag)
att vinden på en gifven ort vid ett förbipasserande
oväder alltid vred sig medsols. Denna hans åsigt
grundade sig på hans teori för hvirflar, hvilka han
förklarade uppkomma genom en strid
mellan polar- och eqvatorialströmmar i luften. Att
han kunde uppställa en dylik lag, förklaras deraf att
de flesta barometerminima passera n. om mellersta
Tyskland. Från ett barometermaximum pressas luften
vid jordytan ut från centrum och kommer äfven då
att beskrifva spiralformiga banor; men emedan vinden
blåser ut från centrum, är det på norra halfklotet,
som denna spiral blir högervriden. Tryckskilnaderna
skulle på detta sätt mycket snart utjämnas, om ej
vinden i centrum och dess omedelbara närhet hade en
uppåt riktad komposant i minima, nedåt i maxima. Den
förre är på senare tid direkt iakttagen och uppmätt
med dertill afpassad anemometer, exempelvis på
Eiffeltornets topp; den senare bevisas deraf att
temperaturen i ett maximum är högre på högre belägna
stationer än på lägre. Då luften sänker sig, måste
den nämligen sammanpressas, emedan den kommer till
ställen, der det omgifvande trycket är större, och
vid denna sammanpressning alstras värme. Ned till
jordytan kan luften ej sjunka; der blir derför kallare
än ett stycke högre upp. Skall rörelsen kunna fortgå,
måste den nedsjunkande luften ersättas med ny; detta
torde i regeln ske genom de allmänna strömningarna
i de högre luftlagren. Komma två barometerminima i
hvarandras närhet, börja de rotera omkring hvarandra
i samma led, hvari spiralrörelsen inom hvartdera
minimet försiggår. Att så bör blifva fallet, finner
man deraf att för punkter belägna mellan båda centra
den af det ena minimet förorsakade luftrörelsen
motverkas af det andra minimet, under det att båda
minima samverka för punkter, som hafva bägge centra
liggande i samma riktning.

Går man från södra halfklotets maximibälte åt söder,
finner man ett alltmer aftagande lufttryck, så att
detsamma exempelvis på ön Kerguelen, belägen på
omkr. 51° sydlig bredd, i medeltal för året nedgått
till 748 mm. Dels deraf, dels på grund af de i dessa
trakter rådande ständiga vestvindarna sluter man sig
till att ett väldigt barometerminimum året om ligger
öfver sydpolen. På gränsen mellan detta kolossala
minimum och maximibältet uppstå oupphörligt sekundära
minima, sannolikt emedan, maximibältets varmare och
fuktiga luft flyter in öfver minimiområdet och dervid
häftig kondensation och nederbörd uppstå. Dessa
sekundärminima röra sig i öfverensstämmelse med ofvan
utvecklade lagar med stor hastighet omkring det stora
minimet från v. åt ö., öfverösande de öar, som de
möta på sin väg, med en nästan ständig nederbörd. På
den nämnda ön tillbragte lord Ross under en af sina
expeditioner 68 dagar. Af dessa rådde storm under
45; endast 3 dagar voro fria från nederbörd. På
det norra halfklotet blir fördelningen af lufttryck
och vindar, på grund af de stora kontinentalmassor,
som der afdela hafven i skilda regioner, mycket mera
invecklad än på det södra. Under vintern ligger öfver
det jämförelsevis varma norra Atlantiska hafvet
ett stort barometerminimum med centrum s. v. om
Island. Längre i n. tilltager trycke åter på grund
af den starka afkylningen af Grönland och andra
polarland. Ett likadant, ehuru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free