Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindicera, göra anspråk på - Vindiciæ contra tyrannos (Lat., »rättsanspråk gent emot tryannerna»), titeln på en ryktbar skrift - Vindikationsrätt, rätt att återkräfva sin egendom af någon - Vinding, Rasmus - Winding, August Henrik - Vindinum. Se Mans, Le - Windisch, Ernst Wilhelm Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vindicera (Lat. vindicare, taga i rättsligt anspråk),
göra anspråk på, återvinna. Jfr Vindikationsrätt.
Vindiciae contra tyrannos (Lat., »rättsanspråk gent
emot tyrannerna»), titeln på en ryktbar skrift, som
länge förmodats vara förf. af H. Languet (se denne),
men enligt A. Waddingtons undersökning (se »Revue
historique» 1893) har till författare Philippe de
Mornay (se denne).
Vindikationsrätt (se Vindicera), rätt att
återkräfva sin egendom af någon, i hvars besittning den
befinner sig. Enligt alla kända rättssystem tillkommer
principielt en sådan rätt egaren, såframt han ej
står i ett sådant obligationsförhållande till
innehafvaren, att han är skyldig låta honom
få förblifva i besittningen. Grundsatsen har
funnits såväl i romersk som i germansk rätt. I
den förra fick vindikationsrätten emellertid
sin begränsning genom stadgandena om häfd
och preskription. Vindikationstalan förföll
med utlöpandet af en viss lagbestämd tid. Dessa
bestämmelser hafva öfvergått till den moderna rätten i
anslutning till de element, som i detta afseende från
början förekommit i den germanska. Delvis hafva dock
de romerska häfde- och preskriptionsbegreppen kommit
att visa sig öfverflödiga. Beträffande lös egendom
har nämligen yppat sig ett behof att omedelbart
trygga den, som i god tro gjort ett förvärf, mot en
vindikation. I detta hänseende bestod redan i den
äldre tyska rätten en grundsats: »Hand muss hand
wahren». Deri låg, att om en egare frivilligt inrymt
en annan i besittningen af sin lösa egendom och denne
afhändt sig saken till tredje man, skulle egaren ej
kunna återfordra saken, så snart dess innehafvare
vid förvärfvet ej vetat annat, än att hans fångesman
egt laga rätt att förfoga deröfver. En modifikation
i denna grundsats var, att egaren väl skulle ega att
vindicera saken till sig, men allenast mot lösen. I
denna form synes grundsatsen redan före 1734 års
lag hafva vunnit insteg i den svenska rätten och
har med nämnda lag uttryckligen faststälts. Derefter
har dock i praxis visat sig en benägenhet att gå än
vidare. I allmänhet torde för närvarande de svenska
domstolarna beherskas af den uppfattning att, så fort
någon i god tro förvärfvat lös egendom af annan än
egaren, denne ej kan återkräfva godset utan mot lösen,
oafsedt huru det kommit ur hans besittning. Såvidt
detta får anses vara svensk rätt, har emellertid
beträffande lös egendom vindikationsrätten hos
oss underkastats större inskränkningar, än eljest
någonstädes egt rum. Förklaringen till denna
utveckling lär väl ligga deri att någon särskild
häfdetid aldrig införts i vår rätt med afseende å
lös egendom. Äfven der en sådan häfdetid finnes,
är dock vindikationsrätten för vissa fall maktlös
gent emot den, som förvärfvat lös egendom i god
tro. Bestämmelserna äro i detta hänseende likvisst
olika för olika land. Allmänt skyddar förvärf i god
tro mot vindikation af penningar och förbindelser,
ställda till innehafvaren. Men derutöfver gör sig här
och hvar en liknande uppfattning gällande i fråga om
dels kreditpapper af löpande beskaffenhet i
allmänhet, dels köp i bod eller å torg, marknad eller
offentlig auktion. Närmast den svenska praxis står
den preussiska rätten. Der har den för den svenska
praxis anmärkta åsigten vunnit sitt uttryckliga
erkännande. Men hvad som i ej ringa måtto betager
lagbudet dess verkan äro de inskränkningar, som
sjelfva begreppet »god tro» här underkastats,
och den bevisningsskyldighet, som i saken lagts på
innehafvaren af egendomen. Jfr Häfd, Klander 2 och
Preskription. A. W.
Vinding, Rasmus, dansk rättslärd, föddes d. 19 Mars
1615 i byn Vindinge nära Næstved, hvarest hans
fader, P. J. Colding (se denne), då var prest,
och hvarefter han sedan tog sitt namn. V. var
rektor i Sorö 1640–46 och blef professor vid
Köpenhamns universitet 1648 först i grekiska, sedan
i historia. År 1661 blef han assessor i höjesteret,
1670 referendarie och tilllika assessor i kansliet
1680. Såsom medlem sedan 1666 af den kommission, som
egde att utarbeta en ny dansk lagbok, framlade han
det förslag, som 1669 lades till grund för och 1683
utkom såsom Kristian V:s danska lag. V. har också i
första hand förtjensten af dess fyndiga och kraftiga
språk samt af dess nära anslutning till gammal dansk
rätt utan inflytande af den romerska rätten. Död d. 4
Sept. 1684 som etatsråd. Redan 1640 hade han under
en utländsk resa offentliggjort ett latinskt tal,
hvari han prisade arfriket framför valriket. Ett
lärdt arbete af V., Hellen, som handlar om de
gamla grekiska stammarnas härkomst och vandringar,
intogs i Gronovius’ »Thesaurus antiquit. græc.».
E. Ebg.
Winding, August Henrik, dansk tonsättare, f. 1835,
elev af Gade, Reinecke och Rée i Köpenhamn
samt Dreyschock i Leipzig, uppträdde 1851 som
pianist i Köpenhamn, der han senare engagerades
af Musikföreningen såsom solist samt 1867 fästes
vid Musikkonservatoriet. V. anses som en skicklig
kompositör och en anderik tolkare af den klassiska
pianoliteraturen; i båda egenskaperna uppträdde han
med lycka i Leipzigs Gewandhaus under en stipendieresa
1869–70. Hans många kompositioner bestå nästan
uteslutande i stycken för piano, med eller utan
andra instrument. A. L.
Vindinum. Se Mans, Le.
Windisch, Ernst Wilhelm Oskar, tysk språkforskare,
universitetslärare, f. i Dresden 1844, studerade
i Leipzig, der han 1869 blef docent i sanskrit
och jämförande språkforskning. 1870 begaf han sig
till England såsom medarbetare i katalogiseringen
af India office library’s indiska handskrifter,
hvarvid han började idka studier i keltiska
språk (förnämligast forn-iriska). 1871 blef han
e. o. professor i Leipzig, 1872 professor i sanskrit
och jämförande språkforskning i Heidelberg och 1875
i Strassburg. 1877 kom han tillbaka till Leipzig
som ord. professor i sanskrit. Sedan 1880 är han
hufvudredaktör af »Zeitschrift der Deutschen morgenl.
gesellschaft». Hans skrifter röra sig hufvudsakligen
på det språkjämförande, det forn-indiska och det
keltiska (forn-iriska) området. Här må nämnas Über den ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
