- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1107-1108

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindspel kallas en enkel maskin för upplyftning af tyngder eller för annan mekanisk kraftyttring - Vindstilla. Se Stiltje - Vindstyrka. Se Vindskala - Vindsval (Isl. Vindsvalr, »kylig vind»), Nord. mytol., är enligt »Vafþrúðnismál» och Snorres Edda vinterns fader - Windthorst, Ludwig - Vindthunden. Se Hunden - Vindthundsantilopen. Se Neotragus - Vindtryck. Se Vind, sp. 1094 - Vindugn. Se Ugn - Windward islands, Eng. (»öarna i lovart»). Se Vestindien - Vindvridningslag. Se Doves vindvridningslag och Vind, sp. 1091 - Vindätare, sjöv., ett fartyg eller en båt, som under bidevindsegling ligger mycket nära vinden, har obetydlig afdrift och således är en god kryssare. Ett sådant fartyg säges »äta sig upp i vinden» - Vindöga. 1. (Fornn. vindauga). Ursprungligen det hål i taket på den gammalnordiska byggnaden, genom hvilket röken från eldstaden strömmade ut; fönster (D. vindue, Eng. window) - Vindöga. 2. Sjöv., den punkt på horisonten rätt i lovart, hvarifrån vinden tyckes blåsa - Vindögdhet. Se Skelögdhet - Winebernnerianer, en af den amerikanske presten John Winebrenner på 1830-talet bildad baptistsekt. Se Baptist, sp. 1534 - Winer, Georg Benedikt - Wines, Enoch Cobb

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kugghjuls utvexlingar, för att ytterligare öka deras
verksamhet. Jfr Spanskt spel. G. R. D.

Vindstilla. Se Stiltje.

Vindstyrka. Se Vindskala.

Vindsval (Isl. Vindsvalr, »kylig vind»), Nord. mytol.,
är enligt »Vafþruðnismál» och Snorres Edda vinterns
fader. Han kallas äfven Vindljóne, »vindmannen».
Ad. N-n.

Windthorst, Ludwig, tysk politiker, född af
fattiga föräldrar d. 17 Jan. 1812 i Kaldenhof
vid Osnabrück, blef efter slutade studier vid
universiteten i Göttingen och Heidelberg advokat,
sedermera konsistorialråd i Osnabrück och 1848
oberappellationsrath i Celle. 1851–53 och 1862–65
var han stats- och justitieminister i konungariket
Hannover samt derefter kronoberanwalt i Celle. Sin
parlamentariska bana började han i Hannovers riksdag
1849 och blef redan 1851 president i dess Andra
kammare. Ett större verkningsfält fick han, sedan
Hannover 1866 annekterats af Preussen. Han inträdde
då som medlem både i preussiska landtdagens
deputeradekammare och i Nordtyska förbundets,
sedermera Tyska rikets riksdag för kretsen
Lingen-Meppen. Såsom trogen anhängare af den fördrifna
welfiska konungaätten i Hannover var han ledare för
de s. k. welferna (se Welfiska partiet) vid riksdagen
samt till följd deraf motståndare till Bismarcks
system. Han var dock en alltför framstående statsman
för att blott af personliga skäl motarbeta allt, som
regeringen föreslog. Tvärtom visa hans anföranden,
synnerligen under de första åren, att hans mål var,
att de nya institutioner, som höllo på att skapas,
skulle blifva så goda som möjligt, och han anses hafva
inlagt stora förtjenster särskildt vid ordnandet
af rättsväsendet. W. var dock icke blott welf,
utan äfven en rättrogen, nästan fanatisk, katolik,
och när det började visa sig, att Bismarcks politik
tog en för de katolska intressena farlig vändning,
skärptes W:s motstånd mot rikskans]eren. År 1869
bildades det s. k. centrumpartiet, som bestod af
katoliker, och W. blef en af dess medlemmar. Hans
öfverlägsenhet både som politiker och debattör
gjorde honom snart till partiets chef och Bismarcks
farligaste fiende vid riksdagen. Med utomordentlig
kraft och skicklighet motarbetade han de mot
katolikerna riktade åtgärder, som karakteriserade
Preussens inre politik under 1870-talet, men till
en början utan framgång. Centerns fiendskap blef
emellertid till sist farlig för regeringen, alltefter
som antalet af hennes radikalare motståndare ökades
inom representationen, och Bismarck tvangs småningom
att söka vinna katolikerna genom att återgifva dem
deras religiösa friheter. Att detta i främsta rummet
var W:s förtjenst är säkert, ehuru Bismarck, för
att ej synas besegrad af den »lille excellensen»,
såsom W. kallades, flyttade det vigtigaste af
dessa förhandlingar till landtdagens öfre kammare,
herrehuset, hvarest den der insatte biskop Kopp blef
de katolska intressenas ledare. W. upplefde dock ej
katolikernas fulla seger, sedan Capri vi 1890 blifvit
konseljpresident. W. var en af den tyska riksdagens
största debattörer, outtömlig på flödande vältalighet,
qvicka och träffande repliker samt omöjlig att bringa
»ur koncepten». Han var i alla afseenden en hederlig
man samt en högt ansedd jurist. W. dog i Berlin
d. 14 Mars 1891. J. Fr. N.

Vindthunden. Se Hunden.

Vindthundsantilopen. Se Neotragus.

Vindtryck. Se Vind, sp. 1094.

Vindugn. Se Ugn.

Windward islands [oi’ndoörd äj’länds], Eng. (»öarna
i lovart»). Se Vestindien.

Vindvridningslag. Se Doves vindvridningslag och Vind,
sp. 1091.

Vindätare, sjöv., ett fartyg eller en båt, som
under bidevindssegling ligger mycket nära vinden,
har obetydlig af drift och således är en god
kryssare. Ett sådant fartyg säges »äta sig upp
i vinden». R. N.

Vindöga. 1. (Fornn. vindauga). Ursprungligen det hål
i taket på den gammalnordiska byggnaden, genom hvilket
röken från eldstaden strömmade ut; fönster (D. vindue,
Eng. window). – 2. Sjöv., den punkt på horisonten
rätt i lovart, hvarifrån vinden tyckes blåsa. 2. R. N.

Vindögdhet. Se Skelögdhet.

Winebrennerianer [oä’jnbren-], en af den amerikanske
presten John Winebrenner på 1830-talet bildad
baptistsekt. Se Baptist, sp. 1534.

Winer, Georg Benedikt, tysk protestantisk teolog, född
i Leipzig 1789, blef 1817 docent i filosofi och 1818
e. o. professor i teologi vid denna stads universitet,
mottog 1823 en kallelse till Erlangen, men återvände
1832 såsom ord. professor i teologi till Leipzig,
der han dog 1858. Under sin fyratioåriga verksamhet
såsom universitetslärare inlade W. stora förtjenster
om den teologiska vetenskapen och undervisningen. Sin
största betydelse eger han inom bibelvetenskapen,
i synnerhet på det språkliga området, i det han
bearbetat både Gamla och Nya testis grammatik
och ordförråd. Hans mest epokgörande arbete är
Grammatik des neutestamentlichen sprachidioms
(1822, 7:de uppl. 1867; svenska bearbetningar
1827 och 1855). Bland hans många öfriga skrifter
må nämnas Biblisches realwörterbuch (2 bd, 1820;
3:dje uppl. 1847–48) och Komparative darstellung
des lehrbegriffs der verschiedenen christlichen
kirchenparteien
(1824; 3:dje uppl. 1866). H. W. T.

Wines [oäjns], Enoch Cobb, nord-amerikansk filantrop,
f. i New Jersey 1806, var efter hand ledare af olika
skolföretag, blef 1849 kongregationalist-predikant
och kallades 1853 till professor i klassiska
språk vid Washington college i Pennsylvania
samt 1859 till president för City university i
Saint Louis. Utsedd till sekreterare i New Yorks
fångvårdsförening 1862, egnade han sig nitiskt åt
studiet af fängelseväsendet. På hans anstiftan
hölls 1870 i Cincinnati den första amerikanska
fångvårdskongressen, och i den dervid stiftade,
hela Unionen omfattande fångvårdsföreningen vardt
W. sekreterare. När London-kongressen af 1872 skulle
organiseras, skickades W. till Europa såsom ledande
»commissioner» (se derom Fångvårdskongresser),
och i den dervid tillsatta kommissionen för
fångvårdsstatistik blef han ordförande. Vid den
märkliga kongressen i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free