Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winge, Emanuel Fredrik Hagbarth - Vingfrukt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturforskare- och läkaremötena har W. gjort sig mycket
bemärkt. Vid Upsala universitets jubelfest 1877 blef
han medicine hedersdoktor. E. H.
Vingfrukt. Se Frukt.
Vingi, i eddadikterna och Völsungasagan namnet på
Atles sändebud till Gjukungarna, då denne i svekfullt
syfte inbjuder dem att gästa sig.
Ad. N -n.
Vingne, Vingner (Isl. Vingnir), Nord. mytol.,
en jätte, Tors fosterfader. Då V. och hans hustru,
Lora (Hlóra), märkte, att fostersonens styrka började
växa på ett för jätteslägtet orande sätt, ville de
förrädiskt taga hans lif. Men Tor dräpte dem bägge och
förde med sig till Asgård V:s stenhammare, hvilken han
sedan så ofta nyttjade i sina strider mot jättarna. –
V. är äfven, liksom Ving-Tor (Vingþórr), ett binamn
på Tor, båda antagligen betecknande honom såsom den
framilande åskguden.
Vingolf, Nord. mytol., enligt Snorres edda namnet på
gudinnornas boning. De fallne kämparna (enhärjarna),
som komma till Oden, få vistas dels i Valhall (se
d. o.), dels i Vingolf. Namnet betyder antingen
»vindarnas hus» (det skrifves äfven Vindgolf),
hvilket förklaras deraf att Oden är vindgud, eller
ock »de älskandes hus» (jfr Isl. vinr, »vän»,
»käresta»), i hvilket fall det torde vara identiskt
med Fröjas sal Sessrúmnir (Sessrymne; se Folkvång),
»salen med rymliga sittplatser», eller Sessvarnir,
»salen höljd af säten», dit hälften af de fallnes
antal kom, och der de fröjdades af valkyrjors
(sköldmörs) kärlek, hvaraf namnet »de älskandes hus»
får sin förklaring. Jfr Fr. Kauffmanns meddelande
i »Zeitschrift für deutsches alterthum» (bd 36,
s. 32 o. f.). Ad. N-n.
Vingpennor. Se Fjäder.
Wingqvist, Olof, universitetslärare, historiker,
född i Vestra Vingåker, Södermanland, d. 27 Nov. 1800,
blef 1819 student i Upsala, der han 1827 promoverades
till filos. magister samt 1834 blef docent i svensk
historia, 1837 adjunkt i historia och statistik
och 1843 skytteansk professor. Död i Upsala d. 6
Sept. 1861. En politisk rol kom W. att spela
såsom ledamot af den af regeringen 1846 tillsatta
representationskomitén och genom sitt Förslag
till regeringsform och vallag efter de å allmänna
reformmötet i Örebro år 1849 antagna grunder (1850;
endast förslag till regeringsform föreligger),
hvilket till väsentligaste delen låg till grund för
det vid det andra allmänna reformmötet i Örebro, Juni
1850, antagna förslag i ämnet. Såsom ledamot af den
kungliga komitén fick W. till uppgift att utarbeta en
redogörelse för den svenska riksdagens historia, men
han hann med endast begynnelsen, som 1863 utkom under
titeln Om svenska representationen i äldre tider till
och med riksdagen år 1617, ett i sitt slag banbrytande
arbete, hvilket fortfarande är nästan oumbärligt vid
studiet af vår riksdagshistoria. För öfrigt skref W.,
utom akademiska afhandlingar, t. ex. De testamento
regis Caroli Gustavi ab ordinibus regni mutato
(1836–37), värdefulla historiska uppsatser i »Frey»
(Berättelse om riksdagen 1789, 1844) och i »Tidskrift
för litteratur» (Om den svenska
riksdagens uppkomst och utbildning, 1852, och Om
utskottsinrättningen vid Sveriges riksdagar, s. å.).
Ving-Tor. Se Vingne.
Vingt-un [vängtö’ng], Fr. vingt-et-un [vägst-e-ö’ng],
d. v. s. »tjugoett», ett hasard-kortspel, i hvilket
21 är det fördelaktigaste point-antalet
Vingtäckfjädrar. Se Fjäder.
Vingulmark, gammalt namn på kuststräckan från
Svinesund till bortåt Lier, d. v. s. kusten af
nuvarande Smaalenenes amt samt en del af Akershus
och Buskeruds amt. E. H.
Vingåker. Se Vestra Vingåker, Östra Vingåker och
nästa artikel.
Vingåkersbygden, i vestra delen af Södermanland,
Oppunda härad, omfattar socknarna Östra och Vestra
Vingåker (se dessa ord). Dit torde väl ock kunna
räknas Österåkers socken. Mindre egentligt torde vara
att hänföra äfven Stora Malms, Flöda, Skyllinge
och Julita socknar till V. Vingåker är ett i det
hela jämnt land med omvexlande bördiga slätter och
vidsträckta skogsmarker, genomskurna af rullstensåsar
och många vattendrag. Innevånarna (åsigten om deras
finska ursprung saknar all grund) hafva, till följd
af bruket att ej gerna ingå giftermålsförbindelser
med andra trakters allmoge, ända till våra
dagar bibehållit många egendomligheter i seder,
klädedrägt och lynne, och de utmärka sig särskildt
för en liflig vandringslust. Den gamla folkdrägten
(som med oväsentliga förändringar återfinnes å
andra orter inom Sverige, ja t. o. m. utrikes, i
Westfalen) har emellertid till stor del kommit ur
bruk, oaktadt allmogens vid flere tillfällen (1674,
1693, 1749 o. s. v.) fattade beslut och konungens
d. 15 Dec. 1755 meddelade stadfästelse derå att
densamma skulle bibehållas, hvilket beslut förnyades
1845. Traktens gamla, namn »Vikingakir» har gifvit
anledning till antagandet att der skulle varit ett
stamhåll för vikingar, en åsigt, som bl. a. stödt
sig på Vingåkersbygdens förmodade forna förbindelse
med Östersjön genom en segelled från Hjelmaren till
Nyköpingsskären, hvaraf sjöarna Långhalsen, Viren,
Kolsnaren och Öljaren skulle vara en återstod. Men
dessa sjöar ligga mer än 30 m. öfver hafvet. Enligt
Dybeck (i »Runa») härleder sig namnet af en i
bygden en gång mycket betydande person vid namn
Viking. Jfr N. A. Lundgren: »Beskrifning öfver Vestra
Vingåkerssocken» (1873).
1. Wingård, Johan, biskop, föddes i Qville socken
i bohuslänska skärgården d. 19 April 1738 och var
bondson, af en slägt, inom hvilken i nedstigande
linie prest och bonde hade omvexlat sedan ett
århundrade. Redan i sina lekar som barn röjde
W. stor håg att predika. Han sattes i lärdomsskola,
blef student i Upsala 1758, innehade der akademiska
konditioner och promoverades till filos. magister
1764. Prestvigd 1766 på kallelse till huspredikant
hos presidenten frih. von Höpken i Stockholm, gjorde
W. sig i denna egenskap snart så bemärkt, att han 1767
utnämndes till e. o. och 1769 till ord. hofpredikant
hos kronprinsen Gustaf. 1773 utnämndes W. till
biktfader och öfverhofpredikant hos enkedrottning
Lovisa Ulrika. Med verklig talang såsom hofman och
human själasörjare uppträdde W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
