Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinkelafstånd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söder, kommo de till ett land utan växtlighet eller
människoboning, fullt af stora stenhällar, ofta 12
alnar breda, hvilket de kallade Helluland. Rikedomen
på polarräfvar, hvarom sagan berättar, samt andra
öfverensstämmelser sätta det utom allt tvifvel
att Helluland är Labradors östkust (eller möjligen
nordligaste Newfoundland, ty äfven der påträffas
tillfälligtvis polarräfvar). Efter ytterligare en
dagsresa mot s. och s. ö. kommo de till ett annat
land, som var skogbevuxet, och som de derför kallade
Markland (skogsland), säkerligen Newfoundland, som
ännu är skogbevuxet och var det än mera förr. Att det
icke kan vara ett sydligare land, framgår deraf att
upptäckarna på en ö vid dess sydöstra kust dödade
en isbjörn, ty isbjörnarna våga sig icke s. om
Newfoundland. Sedan seglade nordboarna längre mot
s. och stötte på ett nytt land, vid hvars nordöstspets
de funno en skeppsköl (sannolikt tillhörande något
af de skepp, som förliste för Erik Röde, då han 985
seglade från Island till Grönland), hvarför de kallade
udden Kjalarnes. Derpå seglade de mot s. längs den
sandiga vestkusten (»Furdestranden») till en mera
inskuren kust, der de lade till i Straumsfjorden och
öfvervintrade. Förut hade Karlsefne sändt skotska
löpare söderut i landet, och desse återkommo efter tre
dagar, medförande sädesax och vindrufvor, hvaraf man
fann, att man var i »Vinland». Frågan var blott om man
skulle söka det mot s. längs kusten eller resa n. om
Furdestranden och derefter v. om Kjalarnes. Thorhall
Veideman med ett skepp föredrog det senare; men då han
skulle segla om Kjalarnes, dref vestanvinden honom ut
till hafs till Irland, der han och hans folk, »efter
hvad köpmän berätta», gjordes till trälar. Karlsefne
och de öfrige seglade deremot söderut och funno vid en
flodmynning ett ställe (Hóp), der det fanns hvetefält
och vildt vin. De stötte äfven på skrälingar, med
hvilka byteshandel inleddes om vintern, men hvilka
slutligen visade sig fientliga; så att Karlsefne måste
draga sig tillbaka till Straumsfjord och stannade der
följande vinter (1005–06), hvarefter de på sommaren
återvände till Grönland, under vägen landstigande i
Markland, hvarifrån de hemförde två skrälingebarn.
Från denna »Hauksbokens» version af V:s upptäckt
skiljer sig »Flatöbokens» i flere väsentliga
delar. Den senare utgör icke, såsom den förra,
en sjelfständig, sammanhängande berättelse,
utan är sammansatt af två, i en större saga (Olaf
Tryggvessons) af redaktören, presten Jón Þorðarson,
inflätade mindre berättelser: en om Erik Röde och
hans son Leif, hvilken utgör ett utdrag ur Erik Rödes
saga, och en om grönländarna (»Groenlendingaþáttr»),
som till hela sitt innehåll står alldeles oberoende
af den öfriga isländska literaturen och bär intyg om
att dess förf. icke känner den äldre traditionen om
Vinlandsresorna. Enligt »Groenlendingaþáttr» är det
ej Leif, utan en i sagorna eljest alldeles obekant
person, Bjarne Herjulfsson, som först får V. i sigte,
hvilket sker, då han under en resa från Island till
Grönland blir af storm drifven mot s. v. och då stöter
på Amerikas fasta land, redan 985. Först 16 år derefter företogs
en verklig upptäcktsresa af Leif Eriksson, som
finner och namngifver samma Helluland och Markland
som Karlsefne, men hans V. har ett helt annat läge
än det, som skildras i »Hauksboken». Man får närmast
intrycket af en kust mot n., som har lång utsträckning
i ö. och v. och flere fjordar ingående mot s., så att
man måste starkt våldföra skildringen för att kunna
identifiera denna ortbeskrifning med kusterna af
Nord-Amerika. Att förf. supplerar traditionen genom
egen uppfinning röjer sig bl. a. deri att Helluland
blifvit utrustadt med stora glacierer (som bekant
finns det intet land i Nord-Amerika s. om Grönland,
som har sådana), att klimatet i V. är så tropiskt,
att der om vintern icke kom frost och gräset icke
vissnade; vindrufvorna upptäckas om vintern och
insamlas på våren; upptäckaren, som var en tysk
med det egendomliga namnet Tyrker, blir drucken
af att äta drufvor, och vinstockarna skildras som
stora träd, hvilka fällas för att användas som timmer
o. s. v. Leif hemreser redan följ. år, men efter honom
företagas, enligt »Flatöboken», ej mindre än tre
särskilda färder till V., först en året derpå under
Thorvald Eriksson, derefter en misslyckad sjöresa
af Thorstein, så en af Karlsefne och slutligen en
af Erik Rödes dotter Freydis, alla bekanta personer
från »Hauksboken».
Att Helluland och Markland lågo på Labradors och
Newfoundlands kust, derom voro forskarna snart
ense; deremot hafva åsigterna om Vinlands läge länge
varit delade. Vid försöken att bestämma det höll man
sig icke blott till sagans naturskildringar, utan
äfven till en dunkel uppgift i »Flatöboken» om den
kortaste dagens längd (»sol hafdi þar eyktarstad ok
dagmalastad a skamdegi»), genom hvilket man trodde
sig kunna bestämma latituden. Men tolkningen af
»eyktarstad» var så osäker, att medan somliga bestämde
latituden till 58° 26’ (norra Labrador), fingo andra
den till 41° 24’ (kusten af Rhode Island). Denna sista
åsigt förfäktades särskildt af Rafn i »Antiquitates
americanae» (1837), der han sökte visa, att V. låg
på den kuststräcka v. om Cape Cod, som nu tillhör
Rhode Island och Connecticut. Sin åsigt stödde han
för öfrigt på »Flatöbokens» berättelse och på några
i Nya England funna förmenta fornlemningar, hvilka
han ansåg härstamma från en gammal nordisk koloni i
dessa trakter. Rafns hypotes blef snart en i Norden
allmänt omfattad åsigt, som rubbats först på senaste
tid genom nya forskningar. Det har visats, att hans
tolkning af »eyktarstad» är alldeles godtycklig,
och att man af detta uttryck endast får veta,
att iakttagelsen gjorts s. om 50:de breddgraden,
men icke hur långt, att han gjort våld på sagornas
uppgifter om nordboarnas segling utefter kusten samt
att tornruinen vid Newport (se d. o.), i hvilken Rafn
ville se en gammal nordisk rundkyrka (»baptisterium»),
är en af guvernören Arnold omkr. 1670 byggd väderqvarn
och hällristningarna på Dightonklippan i Massachusetts
af indianskt ursprung. Prof. G. Storm, som underkastat
Vinlandsfrågan en ny granskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
