Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinrankan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lossna från fästet å det oansenliga skiflika
blomfodret. De lösgöras ock från detta fäste af de 5
ståndarna, när dessa räta upp sig för att utsläppa
frömjölet. De enkla märkena sitta å mycket korta
stift å de 1–4-fröiga fruktämnena. Dessa utväxa
efter befruktningen till bär, hvilka vid mognaden
hafva en matt grön, gulaktig, röd eller mörkt röd
och violett daggblå färg samt till formen vexla
mellan klotrunda och ovalt aflånga. De stenhårda,
fröhviterika fröna äro i friskt tillstånd grönaktiga,
men torkade bruna, päronformiga med en långsgående
fåra. Vinrankan är en bland de allra äldsta odlade
växter. Hvilken utomordentlig vigt forntidens
folk fäste vid vinrankan framgår bl. a. deraf
att grekerna föreställde sig, att kunskapen om
hennes odling spridts af ingen mindre än en gud,
Dionysos, mera känd under romarnas benämning Bacchus
(se d. o.), och till hans ära vid vinets skördetid
firade sina stora religiösa fester. För judarna blef
vinstocken en symbol af deras eget utvalda folk,
och i den kristna symboliken är den en sinnebild
dels af den kristna församlingen, dels af Kristus
sjelf (Joh. 15: 1, 5), liksom vindrufvan häntyder
på nattvarden. Vinodlingens skyddspatron är den
hel. Urban (biskop i Langres i 5:te årh.). Vinrankans
ursprungliga hemland känner man icke. men sannolikt
härstammar hon från sydliga Kaukasien och Armenien,
der hon ännu i dag växer vild. Alla traditioner
hänvisa till dessa bergstrakter såsom vinrankans
urhem, och äfven den bibliska berättelsen om Noak,
såsom den förste vinodlaren, förlägger denna vinodling
till samma trakt. Under årtusenden har vinrankan
odlats i sydvestra Asien och Indien samt i de östra
Medelhafstrakterna. Från Fenicien spreds odlingen
sedan till vestra Medelhafslanden. Vinrankan var
sålunda planterad i södra Frankrike redan mer än 500
år. f. Kr., men till Tyskland kom denna kulturväxt
först mot slutet af 3:dje årh. af vår tideräkning, då
kejsar Probus lät plantera drufvor på Rhens och Donaus
stränder. I senare tid har dess odling öfverförts
till Amerika, der i synnerhet Kalifornien frambringar
utmärkta vinsorter och russin, dels af den från Europa
införda rankan, dels af inhemska arter, bland hvilka
Vitis Labrusca L. från Canada torde vara den mest
använda. Äfven i Australien odlas vin. Vinrankan
trifves bäst i ett varmare tempereradt klimat med
en årlig medeltemperatur af + 15° C. För drufvornas
mognad och rikliga utveckling af sockerhalt fordras en
tillräcklig sommarvärme. Vinrankan kan uthärda vintern
i Hammerfest utan betäckning, enär kölden mildras af
det aldrig frusna hafvet, men vindrufvor kunna icke
der frambringas. Deremot ger Krimska halfön, med sitt
varma sommarklimat, utsökta vindrufvor, men rankan
måste der skyddas genom betäckning för den stränga
vinterkölden. Vinrankans region är belägen mellan
norra vändkretsen och (ungef.) 50:de breddgraden. I
Europa går vinrankan sålunda upp till norra Frankrike,
Belgiens Maasdal, Tysklands Mosel- och Rhentrakter
samt upp till Berlins breddgrad. Man ser vinrankor å
kalljord mellan Berlin och Potsdam. Vidare odlas
vinrankan i Schlesien, Böhmen, Ungern o. s. v. Äfven
i södra delen af Afrika, Kaplandet, frambringas
berömdt vin. I växthus drifves vinrankan i icke
obetydlig mängd på högre latitud. – Under den mer
än tusenåriga odlingen har uppstått en ofantlig
mängd olika slags drufvor, som skilja sig genom
storlek, färg, smak, arom m. m., och man har försökt
att af de europeiska varieteterna uppställa 63,
dock svårligen botaniskt skiljbara, »arter». Alla
dessa odlingsformer kunna återföras till följande 4
hufvudslag, af somliga uppställda såsom egna arter
af vinrankan: 1. Vitis vinifera L. (i begränsad
mening), hvars drufvor alltid äro runda. Detta är
den härdigaste arten, som kan i varma lägen odlas å
fri grund t. o. m. upp i Sverige. Dess hemland är
sannolikt Armenien. 2. V. Rumphii Dierb. har aflånga,
ofta stora drufvor. Denna art, som lär hafva Java och
Molukkerna till hemland, går icke så långt mot n. som
den föregående, utan trifves endast der orangerna
kunna odlas. 3. V. silvestris Gmel. har mindre drufvor
med mörk (ej grön) färg och sur smak. Blommorna äro
ofta skildkönade. Man finner denna form förvildad
eller kanske vild i södra Europa och på ett eller
annat ställe vid flodstränderna i södra och mellersta
Tyskland. 4. V. minuta Riss. (V. vinifera apyrena
L.) utmärker sig genom mycket små, mörka, vanligen
kärnlösa drufvor, hvilka torkade kallas korinter (se
d. o.). De mogna, torkade, sockerrika drufvorna af en
del öfriga arter benämnas russin (se d. o). Af färska
drufvor framställes vin. De nyttjas dessutom dels för
medicinskt ändamål, till s. k. drufkur (se d. o.),
dels såsom en välsmakande desertfrukt eller som ett
behagligt, läskande njutningsmedel.
Vinrankans odling tillgår på något olika sätt inom
de vinodlande landen. I Tyskland utser man hälst
varma lägen, såsom sydsidan af en bergssluttning,
för anläggande af en vinplantering (vingård). Detta
är icke i samma grad nödvändigt i södra Europa eller
i sydliga Frankrike. Tysklands »vinberg», t. ex. i
Rhendalen, äro vida omtalade. Egendomligt är, att
vinberg liggande helt nära hvarandra, med likadan
jordmån och planterade med samma slags vinstock kunna
gifva olika produkt. Detta har förefallit obegripligt,
men kan möjligen bero på alstringen af olika arter
af vinjäst å de särskilda bergens drufvor. Oftast
uppdrages vinstocken genom ändamålsenlig beskärning
i buskform; i somliga trakter har man för sed
att binda upp vinrankorna vid i marken neddrifna
stöd. Närmast intill boningshusen, t. ex. öfver
de yttre trappgångar, som leda ned ut i omgifvande
trädgård, nyttjas vinrankan till beklädande af en
med glest spjälverk omgifven och öfvertäckt gång,
italienarnas »pergola», en särdeles anslående
anordning, der de vackra vinbladen gifva skugga och
drufklasarna hänga ned från takets gallerverk. För
öfrigt odlas ofta i trädgårdar vinrankan uppfäst vid
spalierställningar, fästa invid en mot söder vänd
husvägg, en mur eller ett plank, i hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
