Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försommaren härligt luktande mörkblå blommor. Hos
»underviolen», V. mirabilis L., ega de om våren
från rotstocken uppskjutande, med blekblåa kronblad
försedda blommorna samma vällukt. Dessa blommor sätta
efter regeln icke frukt, hvaremot sådan utvecklas
efter de i bladvecken sittande, kronlösa blommorna,
som senare uppstå. Hos en del arter sluta sig, efter
fruktens öppnande, de 3 båtlika kapselvalvlernas
kanter fast tillsammans och pressa i spetsen ut fröna,
ett i sänder, med stor kraft, så att de kastas långt
bort. Hos luktviolen borrar frukten sig något ned
i jorden. – Till en annan familj höra »lackviolen»
(se Cheiranthus) och »månviolen» (se Lunaria).
O. T. S.
Viola, Ital. (Fr. viole, deraf Sv. fiol; T. fiedel,
Gammalsv. fidla, Sv. dial. fela, Med.-Lat. fidula,
troligen ett germanskt ord; härledningen från
Lat. fidicula, lyra, af fides, sträng, är
osäker). 1. Viola alta, T. bratsche, altfiol,
det instrument i den moderna stråkorkestern, som
har altstämman och är på gamma sätt konstrueradt
som violinen, endast något större och med de
fyra strängarna stämda i c, g, d1, a1. Omfånget i
orkesterspel går ej högre än till a2. Noteringen sker
i altklav. Tonen är något nasal. De förändringar
i instrumentets byggnad, som i nyare tid gjorts af
Hermann Ritter i syfte att aflägsna dess näsklang
och göra det till ett soloinstrument, hafva hittills
vunnit föga efterföljd. – 2. Det gemensamma namnet på
de äldre stråkinstrument, som närmast föregingo de nu
brukliga, efter violintypen konstruerade, och skilde
sig från denna typ genom plattare bottnar, större
antal strängar, runda eller halfcirkelformiga ljudhål
samt tämligen flackt rundadt stall, hvarigenom
solospel på de mellersta strängarna försvårades,
men deremot ackordspel gynnades. I formen närmade
sig violan än till det arabiska, lutan liknande
stråkinstrumentet rebec, med utseende af den ena
halfvan af ett päron, som blifvit ituklufvet på
längden, än åter till det keltiska crwth (cruth),
hvilket redan har samma konstruktionsprincip, som
slutligen blef den allena herskande, nämligen två
bottnar förenade genom s. k. »sarg», eller vertikala
träväggar, hvarför ock det keltiska instrumentet
snarare än det arabiska torde böra gälla som stamfader
för violan och dermed äfven för den nuvarande
violintypen. Man kan t. o. m. säga, att den sistnämnda
först kunde utveckla sig fritt, sedan hvarje beroende
af lutan blifvit aflägsnadt. Detta beroende visade
sig ännu hos violan i de platta bottnarna, som
hindrade en starkt vibrerande ton, och de onödigt
många strängarna, som genom sin spänning alltför
mycket ansträngde instrumentet. Violan indelades i
flere arter och storlekar; hufvudirnelningen var
den i viola da braccio (deraf T. bratsche), »armfiol»
(d. v. s. fiol, som hölls på armen), och v. da gamba,
»benfiol», »knäfiol» (som hölls mellan knäna, liksom
nutidens violoncell). Minsta arten af violan kallades
pardessus de viole, den största violone (Fr. basse
de violon). Ur alla dessa arter framgingo småningom
de nuvarande stråkinstrumenten, först violinen (se
d. o.), så alten (se ofvan), violoncellen och
kontrabasen (se dessa ord), alla byggda enligt
violintypen. Derjämte bibehöllo sig dock länge
i synnerhet »gamban» äfvensom den s. k. viola
d’amore (viole d’amour), som utom de 7 egentliga
strängarna var försedd med 7 resonanssträngar,
löpande under stallet och gripbrädet. Särskilda arter
voro viola bastarda, v. da spalla, den af S. Bach
konstruerade v. pomposa m. fl. Jfr Stråkinstrument.
A. L.
Violaceae DC., bot., en naturlig familj, omfattande
omkr. 250 arter, i synnerhet förekommande inom
tropikerna, hvarest flere äro buskartade. De
flesta arterna äro örter. Blommorna äro
oregelbundna, 5-taliga, tvåkönade. Fodret är
qvarsittande; nedersta kronbladet är försedt med
en honingsförande sporre. Ståndarna hafva mycket
korta strängar och knapparna tätt sammanslutna
kring stiftet. Knappbandet är vanligtvis utdraget
till ett fjällikt eller hinnaktigt äggrundt bihang
ofvan knappen. Frukten är en 3-valvlig. enrummig
kapsel, som har de många fröna fästa längs midten af
valveln. Gruppen Alsodeae afviker genom fullkomligt
eller nästan regelbundna blommor. Jfr Viola.
O. T. S.
Viola da gamba. Se Gamba och Viola 2.
Viola d’amore. Se Viola 2.
Viola di bordone. Se Baryton 1.
Violblock. Se Fiolblock.
Violera (Lat. violare), våldföra,
kränka. Subst. violation.
Violett (Fr. violet), »violblå», kallas den färg i
spektrum (se d. o.), som består af de i ett glasprisma
mest brytbara af de synliga ljusstrålarna. Utanför
det synliga spektrum vidtaga de s. k. ultravioletta
strålarna, som ej gifva ljusintryck på vårt öga, men
deremot tilllika med de violetta äro mest verksamma,
när ljuset sönderdelar vissa sammansatta kemiska
ämnen, och derför äfven kallas »kemiska strålar». De
äro följaktligen de vid fotografi företrädesvis
verksamma strålarna. – En annan inverkan af
violett och ultraviolett ljus, som först på de
sista åren blifvit upptäckt, är den att vissa med
negativ elektricitet laddade kroppar ganska hastigt
urladdas, när de belysas af dylika strålar. Inverkan
är olika på olika kroppar och har visat sig,
åtminstone i hufvudsak, bero derpå att kroppens
yta sönderdelas och lösryckta partiklar utslungas
under inverkan af de mest brytbara strålarna. I
en nyligen utkommen afhandling hafva Elster och
Geitel påvisat, att denna egenskap kan användas till
konstruktion af en aktinometer för dessa strålar,
d. v. s. en apparat, hvarmed den relativa styrkan
hos strålningen af på apparaten infallande ljus,
särskildt solljus, kan uppmätas. Detta tillgår så,
att ljuset får falla på en amalgamerad zinkkula,
som laddas med negativ elektricitet och sättes i
ledande förbindelse med ett elektroskop. Ju hastigare
laddningen minskas, dess rikare är det infallande
ljuset på verksamma strålar. Hos violett ljus äro
etervibrationernas våglängder kortare än andra
för ögat förnimbara eftersvängningar. – Violetta
färgämnen äro anilinfärgerna metylviolett, Hofmanns
violett m. fl. (se Anilinfärger). I st. f. »violett»
säges i dagligt tal ofta »gredelin», »gridelin»
(af Fr. gris de lin). E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
