Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violettblindhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Violettblindhet. Se Färgblindhet.
Violetti. Se Garrick.
Violin (Ital. violino, diminutiv af viola, se
d. o.), det minsta af nu brukliga stråkinstrument
och jämte sina tre syskon (altfiolen, violoncellen
och kontrabasen) utvecklad ur den äldre violan (se
Viola). Som uppfinnare af violinen gäller tyrolaren
Caspar Tieffenbrucker, men troligen har instrumentet
småningom framgått ur den äldre formen i slutet af
15:de och början af 16:de årh. samt sedan genom
Gasparo da Salò och Maggini i Brescia, Stainer i
Tyrolen och framförallt Stradivari samt familjerna
Amati och Guarneri i Cremona vunnit en så hög grad
af fulländning, att nu sedan bortåt 200 år ingenting
ändrats i dess konstruktion, utan tvärtom de gamla
»cremonesarna» gälla som oupphinneliga mönster
(det enda, som ändrats, är sjelfva stråken, hvilken
först genom Tourte i slutet af 18:de årh. fick sin
nuvarande gestalt, men förut var mera bågformigt
böjd). Violinen består af två något kupiga och på
sidorna svängda träskifvor, den öfre af furu, den
undre af lönn, förenade genom träribbor, s. k. sarg,
så att det hela bildar en ihålig låda. Öfre skifvan,
resonansbottnen, är på midten genomskuren af två
f-formade ljudhål, mellan hvilka är i lådan instucken
en ljudpinne, tjenande som stöd för det hvälfda
stallet, öfver hvilket strängarna spännas. Från lådans
öfre ände utskjuter en hals, försedd med ett gripbräde
och ytterst slutande i en snäckformig afrundning. Vid
instrumentets nedre del fasthållas strängarna i
stränghållaren samt löpa derifrån öfver stallet
och gripbrädet upp i snäckan, der de fästas vid de
skrufvar, medelst hvilka spänningen regleras. Af de
fyra tarmsträngarna är den lägsta öfverspunnen. De
stämmas i g d1 a1 e2 (afvikande stämning begagnas
någon gång af virtuoser och bondspelmän). Violinen
är till sin natur ett melodiskt, enstämmigt
instrument. Flerstämmigt spel är äfven möjligt;
mer än två strängar kunna dock ej strykas samtidigt,
utan endast efter hvarandra (arpeggiato), till följd
af stallets kullriga form (Ole Bull skar sitt stall
mera rätlinigt för att möjliggöra ackordspel). Om
fingret ej fastklämmer strängen intill gripbrädet,
utan endast lätt berör densamma i bråkdelar af
dess längd, gifver stråkdraget »flageoletter»,
eller harmoniska öfvertoner af mera flöjtlik klang;
ett annat spelsätt är pizzicato, då strängen knäppes
i st. f. att strykas. Klangen förändras äfven genom
användande af »sordin». – Violinen är det förnämsta
af orkesterns instrument, och utanför orkestern det
af både virtuoser och dilettanter mest anlitade näst
pianot. De båda stora grundläggarna af violintekniken
äro Corelli och Tartini med dennes föregångare
Torelli, Vivaldi och Veracini. Elever af Tartini
voro bl. a. Graun och Nardini. Elever af Corelli voro
Geminiani, Locatelli och Somis, hvars lärjunge Pugnani
tillika var Tartinis och sålunda sammansmälte båda
riktningarna samt medelst Viotti öfverantvardade
dem åt efterverlden. Af Viottis lärjungar voro
Robberechts; Rode och Baillot de vigtigaste, emedan
ur deras skolor framgått de fleste af samtidens artister.
Robberechts var lärare åt de
Bériot, denne åt Vieuxtemps, Milanollo och Sauret,
denne åt T. Aulin. Rodes elev Böhm var lärare åt
Ernst, Dont med dennes elev Auer samt Joachim med
dennes elever Nachez och J. F. Book. Baillots elev
Habeneck undervisade Alard, Leonard, Prume och
A. Randel. Alards lärjunge är Sarasate, Leonards
äro C. J. Lindberg och Marsick, dennes åter är
Dengremont. Mera indirekt påverkade af de store
italienske och franske mästarna äro skolorna från
Mannheim, af hvilka de vigtigaste äro Spohrs, till
hvilken höra Pacius och David med Wilhelmj, samt
Kreutzers, till hvilken höra Molique, Lafont och
Massart med Wieniawski och Tua; likaså skolorna i
Wien, ur hvilka framgått bl. a. Mayseder, Hauser
och den förnämsta af alla qvinliga violinister,
Neruda-Norman. Alldeles för sig sjelfva stå
Ole Bull, Paganini, med eleverna Sivori och
Nagel, samt Lipinski med eleven S. Saloman.
A. L.
Violinklav. Se G-klav.
Violino piccolo, Ital., musikt., halfstor fiol.
Viollet-le-Duc [viålle’-lö-dy’k], Eugène Emmanuel,
fransk arkitekt och skriftställare, f. i Paris
1814, d. nära Lausanne 1879, var lärjunge af
Ach. Leclère och reste för konststudier i Italien
(1836–37) samt derefter i södra Frankrike. På
basis af hvad han sålunda inhemtat utförde han
dels många egna byggnadsverk, dels hufvudsakligen
restaureringsarbeten, som på alla håll vunnit
rättmätigt erkännande. Till hans förnämsta arbeten i
denna art räknas rekonstruktionen af det medeltida
slottet Pierrefonds, restaureringen af kyrkan S:t
Denis och framförallt Notre Dame i Paris, åt hvilken
han egnade tjugu år af sitt lif, och som i alla delar
är beundransvärd genom återställandet af det illa
tilltygade inre och af den oöfverträffade vestfasaden
samt genom tillägget af den höga takryttaren, utförd i
träkonstruktion och täckt med bly. V. ansågs med rätta
som den lärdaste kännaren af gotiken i Frankrike och
författade en mängd teoretiska verk, hvilka allmänt
anses som de grundligaste i sin art. Hans förnämsta
arbete är Dictionnaire raisonné de l’architecture
française du, XI:e–XVI:e siècle (1853–68, 10 bd), två
gånger prisbelönt af Institutet. Särskildt utbruten
derur är hans Essai sur l’architecture militaire au
moyen-âge (1854). För öfrigt må nämnas Dictionnaire
du mobilier français de l’époque carlovingienne
à la renaissance (1855–75, 6 bd), Entretiens sur
l’architecture (1858–72, 2 bd), Lettres sur la Sicile
(1860), Mémoire sur les cités et ruines americaines
(1862–63). Peintures des chapelles de Notre Dame
de Paris (1869), Habitations modernes (1874–75),
Histoire de l’habitation humaine depuis les temps
préhistoriques (1875), L’art russe (1877) och De la
décoration appliquée aux édifices (1879). Han
var medlem af många akademier och sällskap, och
det hör till hans berömmelse, att han satt lif i
»La Commission des monuments historiques», likasom
att han lagt den egentliga grunden till »Musée de
Trocadéro». Under Paris’ belägring 1870–71 hjelpte
han som ingeniör att försvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
