Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wire-tross ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan i »Georgica» hade V. tillkännagifvit sin afsigt
att längre fram öfvergå till hjeltedikten. Småningom
kom skalden till klarhet i afseende på den uppgift
han borde förelägga sig. Dervid hade den kärlek
till fosterlandet, som så tydligt röjts i dikten om
landtbruket och liksom skymtat fram i herdeqvädena,
helt visst en mäktig och måhända en afgörande
inflytelse. Men man torde derjämte kunna antaga,
att en särskild stämning hos skalden inverkade
på valet af hjelte och med detsamma på uppgiftens
närmare gestaltning. Såsom ofvan blifvit erinradt,
ställde V. i sin dikt om landtbruket vördnaden
för gudarnas makt såsom det högsta af alla bud,
såsom rättesnöret för landtmannen i hans möda
och arbete. Det var i full samklang dermed, som
han, vid förhärligandet af fosterlandets eller
den romerska nationens storhet, sådan denna vuxit
upp ur forntidens mark, ville framhålla vördnaden
för de himmelska makterna såsom en ledstjerna till
och för det pligttrogna arbetet. Dervid erbjöd sig
Aeneas – den på samma gång fromme gudsdyrkaren
samt kärleksfulle sonen och käcke krigaredrotten –
såsom en passande modell för en nationalhjelte,
och det så mycket hällre, som kejsar Augustus,
romarestatens upprättare och verldens beherskare,
efter den store Caesars föredöme ledde sin ätts
(den juliska ättens) ursprung tillbaka till Aeneas’
son Iulus l. Ascanius. I Aeneas framträdde sålunda
stamfadern och urbilden; och hans ätts och hans folks
– ty latiner hade blifvit ett med trojaner – genom
himmelska bud förutsagda storhet fann sin fullkomning
i Augustus. Så upprann Aeneis i skaldens själ. Man
har velat göra troligt, att V. haft det syftet att med
denna dikt verka för återställandet af religionens
helgd, allt i enlighet med Augustus’ planer till
förbättrande af samhället. Deremot kan dock erinras
hvad i fråga om »Georgica» är framhållet, eller att
dikten i och genom hela sin anläggning skattar åt
religiositeten i det romerska samhället och gör dess
gudsfruktan till grund och förutsättning för nationens
tillvaro och förkofran, liksom att detta utan tvifvel
beror på skaldens uppfattning af hvad som varit och
är, och ej på en särskild sträfvan eller önskan
att diktens grundtanke måtte blifva förverkligad
handling under den tid, som stundar. Aeneas skall
framstå såsom typen för romarefolket i dess »pietas»
och »virtus», egenskaper, genom hvilka det vunnit
och bibehållit sin makt öfver folken (jämför det
horatianska uttrycket om romarefolket såsom herskande,
emedan det är undergifvet de himmelske), och den
aeneadiska tiden skall afspegla eller gifva en aning
om hvad sedan blifvit till i fråga om seder, bruk och
händelser. Gif-vet är, att dervid de religiösa bruken
spela en betydelsefull rol och det så mycket mer,
som Aeneas – de trojanske penaternas räddare – är en
religiös hjelte, hvilken låter leda sig af ödesbuden
och i allt uppträder såsom drifven framåt af gudarnas
vilja, som han alltid med from resignation underkastar
sig, han må nu aldrig så mycket i sitt sinne längta
efter ro. Hvad han för till Italien är gudarna och
deras dyrkan; åt dem bereder han ett hem i Latium,
hvars folk skall, förbrödradt med de trojanske
invandrarna, fortplantas i sina romerska ättlingar.
»Eneiden» är alltså ett nationalepos, som uppstått ur
skaldens patriotism och vädjar till läsarnas. Denna
vädjan blef icke fruktlös, och det oaktadt dikten
ej framkom i den form skalden sjelf önskat. Utan
tvifvel insåg V. mer än väl, att hans »Eneid»
behöfde öfverses eller delvis omarbetas, och sannolikt
skulle han hafva borttagit eller ändrat åtskilligt –
särskildt den motsägelse, som nu förefinnes emellan
den vers i 6:te boken, der Aeneas Silvius säges vara
konungaättens stamfader, och hvad annanstädes läses
om Iulus såsom sådan –, i fall det hade blifvit honom
förunnadt att lägga sista handen vid verket. Men
äfven i sitt ofulländade skick föll »Eneiden», som
af den vittra kretsen i Rom motsetts och bebådats
med spänd, ja öfverspänd väntan och förhoppning,
den romerska allmänheten i smaken och helsades
med bifall och beundran af samtiden, liksom ock af
efterverlden. På Augustus och hans familj gjorde
de 2:dra, 4:de och 6:te böckerna, som förelästes
af skalden sjelf med hans vanliga mästerskap i
föredraget, ett djupt intryck, och i sin helhet
offentliggjord blef »Eneiden» en älsklingsläsning i de
bildades hem. Man gladde sig att i den som i en spegel
se och igenkänna Roms forna – och på vissa håll väl
äfven dess då återupprättade – storhet. Och ej nog
dermed, den blef ett undervisningsmedel, i det att
språk- och verskonst inöfvades med dess tillhjelp;
den lärdes utantill och gjorde tjenst som retorisk
handbok. Deraf togo helt naturligt framställningen
och språket inverkan. V:s uttryckssätt blef ej
endast tongifvande inom poesien, utan hade ock på
prosans område ett inflytande, som lätt spåras i
frasbildning och ordvändningar. Så blef skalden genom
sitt framställningssätt epokgörande, och innehållet
fick, såsom nationelt och tillika mångsidigt, stor
betydelse i lärdomsväg. Efterbildningar förekommo
oupphörligt, såsom af Lucanus, Silius och Statius,
och man roade sig med att sammanflicka virgilianska
verser till s. k. Centones (»lappverk»); så särskildt
Ausonius (i 4:de årh.). Beundran för V. fortlefde
äfven under medeltiden (se nedan) och har bibehållit
sig i den nya tiden, tills en vaknande kritik började
döma efter annan måttstock. Det blef då ett bakslag i
uppskattningen af V:s diktkonst, hvilken sedan dess
stått i mindre högt värde, framförallt beträffande
»Eneiden», i det man med all kraft framhållit
öfverlägsenheten hos Homeros.
Att vid en jämförelse mellan »Eneiden» å ena sidan
samt »Iliaden» och »Odyssén» å den andra dessa
senare skola vinna priset är också lätt förklarligt,
i synnerhet om man tager hänsyn till de olika
förhållanden, under hvilka skalderna diktat. De
homeriska sångerna äro ett uttryck af den ännu
unga grekiska folkanden och ega till följd deraf
friskhetens och ursprunglighetens hela behag. Man
finner sig genom dem så att säga införd i det nyväckta
helleniska lifvet och tycker sig lefva midt ibland
dess hjeltar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
