Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1191-1192 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visa ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

komikens kraft. – V. inertue, mek., materiens tröghet
(se Inertia och Tröghet). – V. legis, lagens
kraft. – F. medicatrix naturae, naturens förmåga att
läka. – V. probandi, beviskraft.
– V. viva, mek., rörelse-energi, lefvande kraft
(se d. o.).

Visa. 1. En af den lyriska poesiens hufvudgrupper. Se
Lyrik, sp. 376. Jfr Ballad, Folkvisor, Romans. –
2. Musikt. Se Lied och Melodi.

Visa, sjöv., angifva riktningen. Så säges
ankarkettingen »visa upp och ner», då han är lodrätt,
»visa stagsvis», då han går i stagens riktning,
o. s. v. Man säger »visa ut» en ända eller parterna
i en talja, för att få dem klara.
– Visa flagg, upphissa nationalflaggen.
R. N.

Visaretelegraf. Se Elektriska telegrafen,
sp. 377.

Visarevågen nyttjas vid vägning af lätta kroppar,
såsom bref (Fr. pèse-lettres), tråd af metall,
silke, bomull och dyl. Visarevågarna uppträda
under många olika yttre former, men de äro alla hvad
konstruktionen beträffar, endast olikarmade häfstänger
(se d. o.).



Vidstående figur visar schematiskt en
visarevåg. Häfstången AB är rörlig kring punkten
O. Dess längre arm uppbär vågskålen C. Vid O är
visaren O D fäst så, att han bildar rät vinkel
med AB. När vågskålen är tom. håller sig häfstången
horisontal och visaren visar på noll. Men då en tyngd
lägges på C, nedtryckes skålen, till dess jämnvigt
ånyo uppstår, hvarunder visarens spets genomlöper
t. ex. stycket ED på deri graderade bågen EE. Bågen
EE är vanligen empiriskt uppdelad i gram och delar af
gram, så att vigten kan direkt afläsas. För att väga
med denna våg behöfs det således inga vigter. Detsamma
är förhållandet med vissa fjädervågar (se d. o.),
hvilka därför stundom kallas visarevågar,
ehuru med orätt, ty fjädern, om ock osynlig,
blir dock alltid det väsentliga hos dessa vågar.
A. Bi-n.

Visarga (Sanskr., nominat. visargas, -ah. -o, egentl.
»lössläppande», »upphörande», »slut» o. s. v.),
äfven visarjaniya (nominat. -as, -ah, -o), gramm.,
är de indiske grammatikernas namn på ett i vissa
ords slut förekommande spirantiskt ljud, som i det
vanligaste indiska alfabetet (devanagari) tecknas och
vanligen transskriberas med h. Detta ljuds värde är
icke säkert utrönt, emedan de indiska fonetiska
läroböckernas (»pratiçakhya» och »çiksa»)
beskrifningar äro något olika. Af dessa synes
framgå, att flere uttal förekommit, som alla
kunna approximativt sammanfattas i ett ljudvärde
närmast öfverensstämmande med den europeiska
struphufvuds-frikativan (-spiranten) h. De
olika varieteterna af detta h torde varit: 1)
h med starkt öppen munhåla, 2) h med munnen i
a-ställning (ungefär ah^a, ih^a, uh^a), 3) h med
de resp. vokalernas munställning (sthana), efter
hvilka det står (ungefär tonlösa vokaler, lämpligen
åskådliggjorda genom ah^a, ihⁱ, uh^u); dessutom läres
4) ett ljudvärde af ungefär de europeiska spiranterna
[chi] (tyskt ch) och [phi] (vårt f) före gutturaler och
labialer. Historiskt sedd, har visarga i de indiska
språken utvecklats ur s eller r i slutljud, alltid
i absolut slutljud eller pausa, samt före k och p,
eventuelt före ç, s och s i satssammanhanget. Så
heter nom. visargas i nämnda ställningar visargah och
t. ex. punar, »åter», punah. Jfr Whitney: »Sanskrit
grammar»; J. Kirste: »Die aussprache des visarga»
(i »Sitzungsber. der kais. akad. d. wissensch. in
Wien», phil.-hist. classe, b. CXXI, 1890).
K. F. J.

Vis-à-vis [visavi], Fr. (egentl. »ansigte mot
ansigte»), gent emot; med afseende på; motdansare
eller motdansande par i kontradanser: midtöfver
sittande bordsgranne.

Wisbech l. Wisbeach [oi’sbitj], stad i engelska
grefsk. Cambridge, vid Nens biflod Old river Nen
och Wisbech-kanalen, som sätter staden i förbindelse
med Ouse, samt vid bibanor till Great Eastern- och
Midland-jernvägarna. 9,249 innev. (1881). Frukt-
och trädgårdsodling för försäljning i London.

Visborg, slott i sydvestra hörnet af Visby,
var måhända påbörjadt af Tyska ordens fogde Johan
Tethvitz, men dess egentliga anläggning räknas från
kon. Eriks besök 1411, efter hvilket det åtminstone
först fick sitt namn. Byggandet fortgick, under det
att skånske riddaren Thrugot Hass var höfvitsman på
ön. Då kon. Erik från 1437 hufvudsakligen uppehöll
sig på Gotland, var slottet hans residens, och det
var så befäst, att han der kunde uthärda en långvarig
belägring af kon. Karls trupper 1448. Det var sedan
säte för danske höfvitsmannen Olof Axelsson (Tott)
1449–64 samt dennes bröder Filip Axelsson och Ivar,
under hvilkens tid det ytterligare tillbyggdes. Då
Ivar genom Sten Sture hårdt ansattes 1487,
lemnade han V. till kon. Hans, som ditsatte skånske
riddaren Jens Holgersson Ulfstand, hvilken följdes
af Laurens Schinckel 1509 och denne 1517 af Sören
Norby, som innehade det till 1525, då det jämte ön
öfverlemnades till kon. Fredrik i Danmark. Svensk
besittning genom freden vid Brömsebro (1645),
angreps ön under svensk-danska kriget 1676 af en dansk
flotta under amiral Nils Juel, hvilken, sedan staden
öppnat sina portar, d. 1 Maj s. å. i förening med en
landstyrka under Bertelsen började beskjuta slottet,
hvars kommendant Mikael Schoultz efter några timmar
kapitulerade. Innan danskarna 1679 lemnade ön, blef
slottet af dem sprängdt och förstördt, ehuru de
egde kännedom om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>