Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitiös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende mera begåfvade och mottagliga än de öfrige
melanesierna, förstodo vitierna principen om arbetets
och produktionens fördelning; de voro skickliga
odlare af jorden, goda båtbyggare och arbetare
i trä. Deras mattor, korgar, nät, tågvirke och
andra tillverkningar äro starka och smakfulla,
och i tillverkningen af lerkärl öfverträffade de
öfriga öboar i Söderhafvet. Vitiernas karakter
betecknades förr som höjdpunkten af allt afskyvardt.
Kannibalismen, om ock en gång värnad af religiös
helgd och kanske till en del beroende på saknaden af
större däggdjur, hade urartat till en sjuklig
lystnad, åt hvilken man vid hvarje tillfälle
hängaf sig. Skeppsbrutna eller hjelplösa främlingar
uppåtos nästan alltid utan förbarmande. Enkor och
slafvar uppåtos efter sina mäns och herrars död;
när ett hus byggdes eller ny kanot sköts i hafvet,
när sändebud från andra stammar infunno sig,
offrades menniskor. Individens lif berodde
alltid af höfdingens godtycke. Öboarna sakna
dock ej alla goda egenskaper. Trots sin feghet
och ofta baksluga förrädiskhet ådagalägga de
prof på tapperhet och dödsförakt. De äro i hög
grad gästfria, och om deras naturliga vänlighet
ofta plötsligt slår om i motsatsen, torde detta
säkerligen få tillskrifvas en kränkning af deras
starka sjelfkänsla. I umgänget ytterst höfliga
och ceremoniösa, vänta de ett liknande bemötande
af de hvite, hvilka sällan varit böjda att visa de
mörkfärgade öboarna någon yttre hedersbetygelse.
Vitierna höllo ytterst strängt på etiketten, och
skarpt markerade voro deras ranggrader: höfdingar
(större och mindre), prester, »mata ni vanua»
(landets ögon. d. v. s. ämbetsmän, rådgifvare,
sändebud), framstående krigare af låg börd, folket
samt slutligen slafvarna. Familjen bildade
enheten i samhället. Familjerna voro förenade till
slägter under mindre höfdingar, hvilka subordinerade
under stammens större höfding. Höfdingarna bildade
en verklig aristokrati, öfverlägsna i fysiskt och
intellektuelt hänseende, och den vördnad,
som visades dem, hade en religiös karakter.
Enligt den feodalförfattning, som rådde på öarna,
voro de underordnade skyldiga höfdingen vissa
hofveritjenster: de skulle odla och skörda hans
fält, bygga hans hus och båtar o. s. v. utan
ersättning för sitt arbete, ehuru det var brukligt,
att denne belönade dem med rika skänker. Höfdingen
förfogade oinskränkt öfver sina undersåtars egendom.
Han egde allt, men var förpligtad att gifva dem hvad
de behöfde. Ännu 1840 funnos på öarna minst
sju olika stater, hvilka lågo i beständiga
fejder med hvarandra. Krig var ock männens
hufvudsakliga sysselsättning, och de gingo
ständigt beväpnade med klubba, spjut, båge och
pilar samt slunga.
Arkipelagen upptäcktes d. 6 Febr. 1643 af Tasman,
hvilken kallade de större öarna Prins Willemsöarna
och de mindre Hemskerksdroogten. Den förblef likväl
obeaktad, och Cook upptäckte den 1774 för andra
gången. Kapten Bligh (se denne) for 1789 genom
ögruppen på sin farliga färd i den båt, som det
upproriska manskapet på hans fartyg lemnat honom (se
Pitcairn), men ingen europé hade ännu satt sin
fot på de af farliga korallref omgifna öarna. En
närmare kännedom om dessa fick man först genom Dumont
d’Urville (1827 och 1838) samt den nord-amerikanska
expeditionen under Wilkes (1840). Ända till
denna tid hade till följd af det dåliga rykte, hvari
öboarna stodo, samfärdseln med hvita varit mycket
ringa. 1808 hade några straffångar från Australien
och rymda sjömän slagit sig ned i östra delen af
Viti Levu. I besittning af eldvapen, bildade de
en fruktansvärd makt, som under höfdingarnas strider
ofelbart måste förhjelpa den sida till seger,
hvilken de tillhörde. De slöto sig till höfdingen
Na Ulivau på Mbau, och denne ös herskare egde sedan
en obestridd hegemoni på arkipelagen. Hotad med
intrång af tonganer och nord-amerikaner, erbjöd Na
Ulivaus brorson Thakombau (d. 1883), som 1854 antagit
kristendomen, ögruppen åt engelsmännen redan 1858.
För att undvika konflikt med öfriga sjömakter, afslog
England då erbjudandet, men antog slutligen (1874)
Thakombaus tredje anbud: ögruppen blef 1874 en britisk
koloni, förvaltad af en af kronan utnämnd guvernör,
biträdd af ett verkställande råd. Infödingarnas
lagar, plägseder och förvaltning hafva med skonsamhet
bevarats. Kolonien, med hvilken 1881 förenades
ön Rotumah (se d. o.), är delad i 16 provinser,
af hvilka 12 styras af en infödd höfding, och
3 af europeiska residenter, hvarjämte omkr. 160
infödda lägre höfdingar användas i förvaltningen.
Den infödda befolkningen, som omkr. 1840 antogs
uppgå till 200,000. befanns vid 1871 års räkning
utgöra endast 146,000. Genom en fruktansvärd
koppepidemi efter 1875 hade antalet 1881 nedgått
till 115,600. Inberäknadt Rotumah hade kolonien
1891 121,180 innev., deraf 2,036 européer, 1,076
halfblod, 9,735 indiska och polynesiska arbetare
samt 105,800 vitier. Genom wesleyanska (sedan
1835) och katolska missionärers verksamhet har
befolkningen allmänt antagit kristendomen och
bortlagt sina forna vilda seder. Missionärerna
leda ock skolorna, hvilka 1890 besöktes af öfver
40,000 barn. Koloniens inkomster uppgingo 1890
till 66,817 pd st. och utgifter till 60,826 pd.
De förnämsta inkomstkällorna äro tullar (26,158
pd), koncessioner (3,600 pd) samt infödingarnas
skatter (20,770 pd). Dessa erläggas in natura,
och distrikten och byarna få sjelfva välja
produkter, hvilka sedan säljas af regeringen
för dessas räkning. Den utländska varuomsättningen
uppgick 1889 i värde till 553,674 pd, deraf 189,393 pd
kommo på importen och 364,281 pd på exporten, hvilken
hufvudsakligen utgjordes af socker (för 244,650
pd), kokosnötter (för 43,000 pd), frukt, mest bananer
(för 57,500 pd), bomull (för 2,400 pd) o. s. v.
Koloniens hufvudstad är Suva, på södra kusten
af Viti Levu, med omkr. 850 européer. En annan
vigtig hamn är Levuka på östra sidan af ön Ovalau.
Vitiös (Lat. vitiosus, af vitium, lyte), felaktig,
oriktig; formvidrig; lastbar.
Witmar, munk från klostret Corvey i Westfalen,
missionär i Sverige. Se Ansgar.
Vitoria, provins i Spanien. Se Alava.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
