- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1287-1288

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vladimir-orden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vocabularium (Nylat., af Lat. vocabulum, benämning,
ord), ordbok.

Vocalise [våkalis], Fr. Se Vokalisera.

Vocem jucunditatis. Se Rogate.

Vocladiska slätten, Campus vocladensis. Se Klodvig,
l, sp. 882.

Wodan. Se Oden.

Vodena (af Slav. voda, vatten), stad i turkiska
vilajetet Saloniki, v. om staden Saloniki, består
af en öfre och en nedre stadsdel, belägna på
toppen och vid foten af en klippa ofvanför floden
Karasmak (forntidens Ludias), vid den gamla Via
Egnatia. Omkr. 10,000 innev. Staden ligger på den
grekisk-bulgariska språkgränsen, vid nordligaste
punkten af det sammanhängande helleniska språkområdet
på vestra Balkanhalfön. Öfre staden är det antika
Aigai, de macedonske konungarnas äldsta residens,
tills Filip II flyttade residenset till det på
slätten belägna Pella, ehuru Aigai fortfor att vara
konungarnas begrafningsplats. Den nedanför anlagda
förstaden Edessas namn undanträngde senare öfre
stadens gamla namn. Efter bulgarernas invasion på
Balkanhalfön hette staden Bodena l. Budena.

Vodnik, Valentin. Se Slovenska språket och
literaturen,
sp. 1443.

Vodskaja pjatina. Se Pätin.

Woepcke (Wöpcke), Franz, tysk matematiker och
orientalist, född i Dessau, nära Leipzig, 1826,
filos. doktor 1847, öfverflyttade 1850 till Paris,
der han sysselsatte sig med vetenskapliga forskningar,
blef 1855 lärare i matematik vid franska gymnasiet i
Berlin, men återvände efter 3 år till Paris och afled
derst. 1864. – Utrustad med grundliga förkunskaper
både i matematik och i österländska språk, egnade
W. sig med stor framgång åt studiet af arabernas
matematiska skrifter, hvilka före honom endast mycket
ofullkomligt voro kända i Europa. Resultatet af dessa
forskningar, genom hvilka nytt ljus blifvit spridt
öfver matematikens historia hos araberna samt öfver
de grekiske matematikernas inflytande på de arabiske,
äfvensom öfver frågan om de sistnämndes inverkan på
Vesterlandets matematiska författare under medeltiden,
offentliggjordes af honom dels i sjelfständiga
afhandlingar, dels genom öfversättningar af eller
utdrag ur arabiska författares skrifter. Bland hans
arbeten må nämnas L’algèbre d’Omar Alkhayyami
(1851), Extrait du Fakhri (1853) och Mémoire
sur la propagation des chiffres indiens
(1863).
G. E.

Woermann [vör-], Karl, tysk konsthistorisk författare,
f. i Hamburg 1844, måste för svag helsa 1860 begifva
sig på en längre sjöresa, som sträckte sig till
Ostindien och Java och afslutades 1863. Sedermera
vistades han såsom student vid universiteten i
Heidelberg, Berlin, Göttingen och Kiel och egnade sig
åt juridik, men åhörde med större lust föreläsningarna
i konsthistoria och estetik. Emellertid tog han
sin juridiska examen och slog sig ned i Hamburg som
advokat 1867, men företog straxt derefter en resa till
Frankrike, England och Nord-Amerika, under hvilken
hans beslut mognade att helt och hållet egna sig
åt konsthistorien. Han fullbordade sina studier 1870 vid
universitetet i Heidelberg och i München, blef 1871
docent i konsthistoria i Heidelberg och kallades
1873 till professor i ämnet vid konstakademien
i Düsseldorf. Han reste under tiden i Italien och
Grekland 1871 och gång på gång i Europas öfriga land
1878–79 samt utnämndes efter Julius Hübners död till
direktor för målningsgalleriet i Dresden, öfver hvars
samlingar han utarbetat en ny, på modernt kritisk
grund byggd katalog (1887; ny uppl. 1892). Bland hans
öfriga arbeten må nämnas Ueber den landschaftlichen
natursinn der griechen und römer
(1871), Die
landschaft in der kunst der alten völker
(1876)
och Kunst- und naturskizzen aus Nord- und Sydeuropa
(1880). I den af A. Woltmann anlagda Geschichte der
malerei
skref han den första afdelningen, om antikens
konst (1878), och efter Woltmanns död (1880) öfvertog
han fortsättningen af det stora och vigtiga verket,
som afslutades 1888.

Voëtius, Gisbertus (Gijsbert Voet), teolog, en af
den nederländsk-reformerta kyrkans inflytelserikaste
män under 17:de årh., f. 1588 i Heusden, Holland,
kallades redan vid 23 års ålder som predikant till
Vlijmen, der han med mycken framgång uppträdde mot
katolicismen. Utnämnd till pastor i sin födelseort
(1617), bevistade han nationalsynoden i Dordrecht
1618 samt förde der med mycket skarpsinne ortodoxiens
talan gent emot arminianismen. År 1634 kallades
han till professor i teologi och österländska
språk vid Utrechts nybildade universitet, som af
honom högtidligen invigdes 1636. Der utvecklade
han en liflig verksamhet både i tal och i
skrift till den ogrumlade calvinismens försvar,
men råkade ock derigenom i flere teologiska
stridigheter. Hans förnämste motståndare blef
den bekante Coccejus, hufvudmannen för den friare
riktning, som af honom benämndes »förbundsteologien»
(se d. o.). Under den häftiga strid, som en följd
af år delade den nederländsk-reformerta kyrkan i
tvänne skilda läger, voëtianer och coccejaner,
förfäktade V. med all sin vetenskapliga skärpa
den statskyrkliga ortodoxien. Striden antog snart
äfven en politisk karakter, i det att V. och hans
anhängare (äfven kallade orangister) hyllade
en monarkisk centralisation och slöto sig till
ståthållaren, under det att coccejanerna höllo
sig till generalstaterna. V. dog i Utrecht 1676.
J. H. B.

Vogel [fågel]. 1. Christian Leberecht V., tysk målare,
f. i Dresden 1759, d. derst. 1816, var lärjunge af
Schönau vid Dresdens konstakademi och gjorde raska
framsteg såsom porträttmålare. När han såsom sådan
skapat sig ett namn, kallades han 1780 af grefve
Solms till dennes gods Wildenfels, der han slog sig
ned och för de inom en trängre krets boende familjer,
på hvilkas slott hans verk ännu i dag äro att söka,
målade porträtt, plafonder och altartaflor. Han
blef 1804 ledamot af Dresdens akademi och återvände
då till sin fädernestad, der han 1814 erhöll plats
som professor. Hans styrka låg i barnporträttet. Men
för öfrigt förekommo gerna barn i hans monumentala
skapelser, såsom i Kristus välsignar barnen (i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0648.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free