Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vogel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vogl [få-], Johann Nepomuk, österrikisk skald,
f. 1802, d. 1866, var från sitt adertonde
år tjänsteman vid österrikiska landtdagen. Han
författade ballader, poetiska berättelser, delvis på
landsmål, visor, epigram och gnomiska dikter. V:s
vers är lättflytande och bäres ofta af en innerlig
stämning. Bland de många arbeten han utgaf må
framhållas Balladen und romanzen (1835), Lyrische
blätter (1836), Klänge und bilder aus Ungarn (1839;
4:de uppl. 1850), Aus der teufe (bergsmannasånger,
1849; 2:dra uppl. 1856), Soldatenlieder (3:dje
uppl. 1856), Schnadahüpfln (1850) samt Schenken-
und kellersagen (1858). V. utgaf från 1845
»Österreichischer volkskalender», hvilken ännu
fortgår.
Vogl [få-], Heinrich, tysk sångare, f. 1845, var
till en början skollärare, men studerade samtidigt
sångkonsten och debuterade 1865 med afgjord framgång
såsom Max i »Friskytten» på hofoperan i München,
hvilken han sedan dess ständigt tillhört. V. är
hufvudsakligen berömd såsom wagnersångare,
liksom äfven hans hustru, Theresa V., född Thoma
(f. 1845), elev af konservatoriet i München, sedan
1865 anställd vid hofoperan derstädes och sedan
1868 gift med Heinrich V. Detta konstnärspar anses
särskildt vara de bäste tolkarna af Tristan och
Isoide. Fru V. afgick från scenen på hösten 1892.
A. L.
Vogler [fågler], Georg Joseph, abbé, tysk musiker,
född i Würzburg d. 15 Juni 1749, lärde redan som
barn på egen hand spela violin m. fl. instrument och
uppfann en ny fingersättning. År 1771 komponerade han
för hofteatern i Mannheim en balett, som så behagade
kurfursten Karl Teodor, att denne lät honom resa
till Bologna för att studera under padre Martini,
en lärare, som han dock snart utbytte mot Valotti i
Padua, för att efter några månader öfvergifva äfven
denne. 1773 uppträdde han i Rom, der han prestvigdes
och blef apostolisk protonotarie, påflig kammarherre
och medlem af Arcadiska akademien. Återkommen
till Mannheim 1775, blef han hofkaplan och andre
kapellmästare samt upprättade sin »Mannheimer
tonschule», som försökte nya undervisningsmetoder
och räknade som lärjungar bl. a. Winter, Knecht och
Kraus. Efter 1780 begaf V. sig på vidsträckta resor
i Europa, Afrika, Asien och ända till Grönland, tid
efter annan exponerande sitt harmonisystem och sina
orgelförbättringar samt framförande sina operor, af
hvilka Albert III von Baiern gjorde fiasko i München
och La kermesse i Paris, under det deremot Castor
und Pollux höll sig uppe i München. Åren 1786–91 och
1793–99 var han engagerad såsom »direktör af musiken»
i Stockholm, der han inrättade sin andra tonskola,
höll föreläsningar, utgaf böcker, förevisade sitt
»orchestrion» och sitt »simplifikationssystem» för
orgelbyggnad, gaf konserter och komponerade operan
Gustaf Adolf och Ebba Brahe (1788). Fortfarande
var han dock mest på resande fot och uppträdde
än i Amsterdam, än i Petersburg, än i London, än
i Köpenhamn, der han komponerade Herman von Unna
(1800). I Prag höll han föreläsningar 1801; i Wien
uppförde han Samori och Athalie 1804. Slutligen
hamnade han i Darmstadt 1807 såsom kapellmästare
och geheimeråd, hvarjämte han inrättade sin
tredje tonskola, med elever sådana som Weber
och Meyerbeer. Han afled derst. d. 6 Maj 1814. –
Abbé V. var en märkvärdig förening af snille
och charlatan. Hans tonsättningar äro för sin
tid harmoniskt intressanta, dock kunde de flesta
ej länge bibehålla sig; längst hafva lefvat hans
allbekanta Hosianna, symfonien La scala, ett Requiem
och diverse andra kyrkliga verk. Som orgelvirtuos
var han den förste på sin tid och lika färdig i att
improvisera lärda fugor som att fabricera tonmålningar
af krassaste slag, såsom »Jerichos förstöring»,
»Indiansk risstampning» m. m. Hans klavérspel
klandrades strängt af Mozart. Som koralist ogillade
han Seb. Bachs koraler, dem han sökte omarbeta,
hvarjämte han trodde sig hafva funnit koralens
fädernesland i Grekland. Hans orgelförbättringar hafva
blott delvis vunnit efterföljd; de gingo ut på att
inskränka mixturer, undvika stora pipor och ersätta
dem med kombinationstoner, införa fria rör utan
pipor, liksom i nutidens orgelharmonium, o. s. v. Som
teoretiker anteciperade han åtskilliga af en långt
senare tids idéer, och som lärare gjorde han mycken
nytta genom att aflägsna en mängd slentrian och egga
eftertanken hos sina elever, hvilka också afgudade
honom. Af hans skrifter utkommo i Stockholm Inledning
til harmoniens kännedom (1794), Clavér-schola och
Organist-schola (1798) samt Lexion till choraleleven
M. H. (1799), i Köpenhamn Choralsystem (1800), i
Tyskland Tonwissenschaft und tonsetzkunst (1770),
Data zur akustik (1800) m. m. Han komponerade ej
blott operor och kyrkmusik, utan äfven kammarmusik,
violinsonater samt klavér- och orgelstycken.
A. L.
Vogt [fogt], norsk slägt. – 1. Jörgen Herman V.,
norsk statsman, född i Drammen d. 21 Juli 1784,
var son af sorenskriver Nils Nilsen V. och Abigael
Monrad. V. blef student 1800 och egnade sig först
åt teologien, men tog juridisk examen 1806. Redan
1801 hade han emellertid fått anställning i danska
räntekammaren, der han efter hand steg till högre
poster. Efter faderns död skötte V. 1809–11 hans
fögderi i Nordfjord. Af riksförsamlingen på Eidsvold
utsågs han 1814 till medlem af finanskomitén och blef
1818 expeditionssekreterare i finansdepartementet
samt medlem af komitén för Norges lagstiftning. År
1822 utnämndes han till statssekreterare och 1825
till statsråd. Efter statsrådet Chr. Kroghs död, 1828,
intog V. dennes plats i kommissionen för upprättande
af förslag till ny kriminallag för Norge och lemnade
på samma gång sin statsrådsbefattning. Denna
återtog han 1836 som chef för finansdepartementet,
då grefve Wedel blifvit ståthållare. 1845 ställdes
V. inför riksrätt på grund af vägrad k. sanktion
å ett stortingsbeslut och af tillstyrkan till en
provisorisk införseltull å jern, men frikändes d. 8
Nov. s. å. Han qvarstod också i sitt ämbete och var
efter statsrådet Lövenskjolds afsked regeringens
främste man 1856–58. Sistnämnda år tog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
