Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wohlau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärjunge af Nic. Knupfer ock Abraham van den Tempel
samt utbildade sig under Dou och Frans van
Mieris. Det anmärkes, att han under sin första tid
afgjordt påminner om skolan i Utrecht, som Knupfer
tillhörde, såsom i Badande qvinnor (1666) och i
Vackra herdinnan (i Dresden), ja äfven i Venus och
Adonis (1678, i Berlins museum). Hans vanligaste
taflor äro rökande och drickande karlar, krigare
och bönder, i Leiden-skolans manér, målade med
känsligt uttryck och fin färg. Af denna art äro En
lustig spelman (i Amsterdams Rijksmuseum), En man
med vinglas och tobakspipa (1678, i Kassels galleri)
jämte liknande bilder i Dresden och München. Äfven
porträtt förekomma, målade af honom, t. ex. En jägare
(i Haags museum), En dam (i Amsterdams Rijksmuseum)
samt några i Louvre. C. R. N.
Voit [fåjt], August von, tysk arkitekt, f. i
Wassertrüdingen 1801, d. i München 1870, studerade
vid akademien i München under Gärtner och utbildade
sig vidare genom resor i Italien och Frankrike. Han
vände sig med särskild förkärlek till den romanska
konsten och fann rikligt tillfälle att använda denna
vid kyrkobyggnader i Rhenbajern, likasom äfven vid
den restaurering af borgen Hambach i samma trakt,
som han 1846 fick i uppdrag att utföra. 1841 blef
han professor vid akademien i München och utgaf vid
samma tid afbildningarna till Kuglers »Denkmäler der
kunst». 1846 fick han sig anförtrodt att bygga Neue
Pinakothek i München, en byggnad, som visserligen har
väl belysta rum och salar, särskildt Rottmannssalen
med sin sinnrika anläggning, men som för öfrigt
såsom arkitektur saknar verklig karakter, på grund
af bristande fördelning, alltför anspråkslösa
profileringar och dekorativa detaljer samt slätt
och kalt utseende i det yttre. Derjämte byggde han
det numera såsom konstutställningsbyggnad använda
Glaspalatset, hvari glas och jern blifvit på ett
lyckligt sätt begagnade som byggnadsmaterial.
Voit [fåjt], Karl von, tysk fysiolog, f. 1831
i Arnberg (Oberpfalz), studerade i München,
Würzburg och Göttingen, blef 1854 med. doktor i
München samt kallades 1860 till e. o. och 1863 till
ordinarie professor i fysiologi vid universitetet
derstädes. V. är samtidens förnämste forskare inom
näringsfysiologiens område. Genom de arbeten, som
utförts antingen af honom ensam eller af honom i
förening med Bischoff och Pettenkofer samt af hans
lärjungar på hans laboratorium, har näringsläran i
alla sina grenar vunnit en ny belysning och i många
af dem helt och hållet omgestaltats. V:s många
arbeten finnas offentliggjorda hufvudsakligen i
den af honom jämte andra utgifna »Zeitschrift
für biologie». Dessutom har han utgifvit
Physiologisch-chemische untersuchungen (1857),
Die gesetze der ernährung des fleischfressers
(med Bischoff, 1860), Untersuchung der kost in
einigen öffentlichen anstalten (1877) och Handbuch
der physiologie des gesammt. stoffwechsels und der
ernährung (1881). R. T-dt.
Voiture [våatyr], Vincent, fransk författare, f. i
Amiens 1598, d. i Paris 1648, var af ringa börd,
men lyckades förskaffa sig mäktiga vänner
och beundrare, hvilka införde honom i den förnäma
verlden i Paris. Tack vare en utmärkt uppfostran
i förening med ovanliga sällskapsgåfvor, ansågs
han, ända till sin död, såsom en oumbärlig gäst,
hvarhälst man fann nöje i literära samtal och
sysselsättningar, framförallt i den »pretiösa»
kretsen, som samlades i det berömda Hôtel de
Rambouillet. Han fängslade genom sitt förbindliga väsende,
sitt fina umgängessätt, sin lekande och underhållande
konversation. Tidigt kom han sålunda i beröring med
Frankrikes mest betydande män, bl. a. hertigen af
Orléans, som använde honom i flere vigtiga uppdrag
och slutligen utnämnde honom till introducteur des
ambassadeurs vid sitt hof, kardinalen af Richelieu,
som gaf honom säte i den af honom stiftade Franska
akademien, m. fl. Äfven af konungen sjelf erhöll han
särskilda ynnestbevis, bl. a. en anställning såsom
maître d’hôtel vid det k. hofvet. De skyldigheter, som
umgänget i den stora verlden alltmer ställde på honom,
hindrade honom tvifvelsutan att med allvar egna sig
åt literära sysselsättningar. Utom några ofullbordade
afhandlingar efterlemnade han endast en samling bref,
skrifna till en mängd högt uppsatta personligheter,
men till innehållet nästan betydelselösa, samt en
samling poesi, omfattande elegier, stanser, sonetter
jämte några chansons och rondeaux, i hvilka han
visade sig vara lycklig verssmidare. Emellertid
är det såsom prosaförfattare han haft betydelse
för franska språket. Han skapade nämligen den
lätta och behagliga formen, som kännetecknar
hans brefstil. Efter V:s död offentliggjordes hans
Oeuvres 1650. De hafva derefter utkommit i åtskilliga
upplagor, bland hvilka må påpekas den af Ubicini 1855
utgifna upplagan. J. M-r.
Voivodina, slaviska namnet på det forna
österrikiska kronlandet »Serbiska vojevodskapet och
Temes-banatet». Se Banat.
Wojcicki [-tsi’tski], Kasimir Wladyslaw, polsk
publicist och författare, f. 1807, d. 1879, utgaf
samlingar af polska samt lill- och hvit-ryska
ordspråk, folkvisor, folksagor m. m. Han redigerade
från 1850 tidskriften »Biblioteka warszawska» och
från 1866 veckotidningen »Klosy» (Ax). Med sina Stare
gawedy i obrazy (Gamla småhistorier och bilder; 1840)
införde han det nya diktslaget »gawenda», ett slags
berättelser ur polska adelns lif. W. utarbetade en
i krestomati-form uppställd historia öfver polska
literaturen (2:dra uppl. 1861) och en historia öfver
den äldre polska teatern (1840). Han utgaf åtskilliga
historiska aktstycken och memoarer, bl. a. »Pamiatniki
do panowania Zygmunta III» (1876).
Vojevod, vojvod (P. wojewoda, Tsjech. wojwoda,
R. vojevoda, af voi, krigare, och voditj, föra),
»härförare», motsvarar i de slaviska språken till
såväl sin ursprungliga som historiska betydelse det
germanska »hertig». Till en början betecknade det
härens anförare, men blef ganska snart en titel,
hvilken t. ex. i Polen bars af medlemmar af högadeln
före piasternas tid samt i Moldau och Valakiet af
de rumanske furstarna (till 1716). Sedan Polen
blifvit konungarike, förstods med vojevod (i det latinska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
